Charles Rangel har i 40 år varit en svart representant för Demokraterna från New York med sitt huvudsakliga stöd i Harlem. Han har konsekvent gjort allt som man inte bör göra som vald representant i Kongressen. Kanske inte medvetet men i alla fall återkommande. Anledningen att Rangel kunnat göra detta har varit rätt enkel – han är svart och ingen vill ifrågasätta en svart politiker som har sitt ursprung i stöd för medborgarrättsrörelsen och de svartas kamp för likaberättigande.
Rangel har i princip gjort det mesta. Han har hyrt ut sin bostad ”svart” i Karibien, han har nyttjat bostäder avsedda för fattiga och hemlösa till att bli valkampanjkontor för honom själv och allt ofta mycket öppet. Fullkomligt ignorerande de etiska spelregler som funnits. Människor har accepterat Rangels halvkorruptiva stil, nepotism och total ignorans för regler – särskilt de etiska. Rangel har historiskt haft frikort från kritik därför att ras och rasfrågor varit så infekterade i USA.
När nu Kongressen säger att det är nog och sätter åt Rangel på 11 punkter av 13 är det ett nytt steg i USA rashistoria. Varför? Alla spelar på lika villkor. Det upplevs av mig som att man gått från segregering, till styrd desegregering och nu till att alla är lika. Rangel har spelat ras som förevändning att inte bli ifrågasatt. Många unga svarta politiker vill mer än att synas i ljuset av politiker som Rangel.
Rangel var en ”entreprenör” som nyttjade den styrda desegregeringen till sin personliga fördel. Idag, 2010, fungerar det inte längre. USA har nått längre – det är något av post-medborgarrättsrörelsen över detta. Vi kan inte längre skylla på ras för att straffa, vi kan inte längre skylla på ras för att slippa ifrågasättas, vi är alla oavsett ras aktörer i samma regelsystem. Det gäller alla.