Debatten om omskärelse har startat igen genom att Åsa Regnér, generalsekreterare på RFSU gått ut mot Socialstyrelsens rekommendation från 2009 att tillåta små pojkar att bli omskurna med smärtlindring. Ska verkligen landstingen utföra omskärelser på barn? Det finns skillnader jämfört med det som kallats kvinnlig omskärelse, numer kvinnlig könsstympning.
Förutom de föregivna traditionella och religiösa skälen finns även en medicinsk debatt. Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska, var upprörd över att kollegor hävdade att det inte fanns något medicinskt stöd för ingreppet. Det ansåg Rosling stred mot en faktabaserad världsbild, närmast att jämföra med antroposofernas motstånd mot vaccination.
Det första medicinska skälet är infektionsrisken. Utrymmet under förhuden är naturligt vått av svett och urinrester. Det kan också komma in ludd, smuts och sand under förhuden. Om utrymmet lämnas otvättat kan det leda till infektioner.
Hos nyfödda pojkar är förhuden alltid fast sluten kring penishuvudet, med bara en liten öppning för att urinen skall kunna passera. De första månaderna efter födseln går förhuden inte att dra tillbaka. Det är svårt för en del små pojkar att urinera. Ett större problem än väntat, ungefär var tionde sjuåring har fortfarande trång förhud. Det är skälet till att så många pojkar i USA blir omskurna.
Fast att skära bort förhuden med risk för infektioner och förlust av känsel verkar överdrivet. Försiktig tvätt med tvål och vatten fungerar bra, och om det skulle bli komplikationer behandlas de bäst med salvan Dermovat. I allvarliga fall kan läkaren behöva göra ett försiktigt snitt med skapellen, men full omskärelse?
Det stämmer att WHO och UNAIDS har fört fram omskärelse som en strategi mot smitta av Hiv/Aids, men i rätt försiktiga ordalag. Forskaren Michel Garenne vid Pasteur Institute har skrivit om problemen med omskärelse som hivprevention.
Både när det gäller hygien och hiv verkar Hans Rosling främst ha övervägt den plats där hiv är vanligast, Afrika söder om Sahara. Det medicinska stödet för ingreppet i Sverige är än mindre, med tanke på risken för skador på barnen.
Det finns en medicinsk bakgrund till omskärelse, men den är inte tillräckligt motiverad i de flesta länder. Motiveringen blir än sämre då ingreppet ju sker på barn, som inte är i stånd att förstå och bestämma själva. Återstår då Socialstyrelsens rekommendation som skadereduktion. Omskärelser sker ändå, och det är bättre att det sker kontrollerat genom läkare eller genom dispenser. Trots att rekommendationen särbehandlar religiösa samfund, är detta det rimligaste skälet. Debatten kring omskärelse pekar på att det tidigare konsensus som funnits i Sverige om medicinsk etik håller på att brytas upp. Det läget kommer vi att ställas inför allt oftare då medicinen och människors värderingar snabbt förändras, men fortfarande ska samsas inom landstinget.