Krisen fortsätter i kärnkraftverket i Fukushima. Ett fyrtio år gammalt kärnkraftverk, byggt för att tåla en jordbävning på 7,9 på Richterskalan, har otroligt nog stått emot ett skalv på fyrtio gånger mer energi än det var byggt för. Tsunamin har slagit ut den dieselgenerator som var backup till kylsystemet.
Rapporteringen är ofullständig, och det är svårt att skilja fakta från rykten. Efter den tredje explosionen har ökade strålningsnivåer uppmätts utanför kärnkraftverket och boende har evakuerats inom en radie av tolv kilometer från anläggningen. Trots ett hjältemodigt arbete för att kyla ned reaktorkärnan. Kommer det att bli stora hälso- och miljökonsekvenser? Troligen inte, så som läget ser ut just nu, men saneringen kommer att bli mycket dyr för Tokyo Electric Power Company.
Naturligtvis väcks debatten om kärnkraften upp av olyckan. Avstampet från säkerhetsfrågan var olyckligt. Jordbävningen är trots allt fråga en ofattbar katastrof, som är svår att planera för. Miljörörelsen bildar kedjor av aktivister, kärnkraftförespråkarna vill bildligt talat bada i reaktorvattnet. Samhället har förändrats mycket sedan folkomröstningen om kärnkraft 1980, men det vaga svaret från folkomröstningen (på en vagt ställd fråga), har gjort att debatten inte upplevs som avslutad.
Lyckligtvis kan krisen i Fukushima starta en ny, och mer fruktbar debatt om säkrare kärnkraftverk och nya energikällor. Westinghouse arbetar med reaktorer med passiva säkerhetssystem, som använder naturkrafterna istället för dieselgeneratorer och elektriska pumpar. Det skulle också sätta fart på de toriumreaktorer som bl.a. just Japan arbetar med att utveckla. De arbetar med atmosfärstryck, och är säkrare, samt ger ett avfall där det mesta är säkert inom tio år.
Det gäller att tycka illa om kärnkraften av rätt skäl. Kärnkraften har utformats som ett tekniskt system av stora centraliserade anläggningar, där all risk samlas. Går det fel där, då går det riktigt fel.
Kärnkraften kunde ha utvecklats annorlunda, med små och mindre komplicerade system som producerar energi men som är olämpliga för produktion av plutonium till kärnvapen. De vägval bl.a. de amerikanska myndigheterna, Westinghouse och miljörörelsen tidigt gjorde hindrade den utvecklingen.
På kort sikt finns ett behov av någon form av säkrare fissionskraft; andra energikällor, förnyelsebara eller fossila, är inte nog effektiva. Jakten på förnyelsebara energikällor är ett sätt att sprida gracerna och inte satsa allt på ett kort. Problemet är att hitta rätt mix, då politiker länge har använt bidrag, prisstyrning, forskningspolitik och teknikpolicy för att stödja sin favoritteknik. De snedvridna incitamenten har gjort att ingen vet vilken energiteknik som faktiskt ger den bästa balansen mellan kostnadseffektivitet och säkerhet.