Håller rådhåriga på att dö ut? Ibland så dyker den rubriken upp i tidningarna, varierat med att blondiner skulle vara på väg att försvinna i globaliseringens tidevarv av blandade familjer. Nej, det är en myt som återupprepas för att den fångar läsarens allmänintresse. Det har hänt att företag som tillverkar hårfärgningsmedel har stått bakom rapporterna, för att kunna ge sken av att en hårfärg blir mer ovanlig.
Hårfärg har visat sig vara en rätt komplicerat fråga för genetikerna att förstå hur det styrs, utom just för rött hår. Hårfärgen avgörs av två pigment, eumelanin och pheomelanin. Ju mer eumelanin, desto mörkare blir håret. Pheomelanin gör håret ljusare. Rött hår beror på en mutation i genen MC1R. Den ger mer pheomelanin, och upptäcktes 1997 av professor Jonathan Rees. Mutationen tros ha uppstått för en ungefär 40.000 år sedan och är särskilt vanlig i Skottland; 13 procent av befolkningen mot ungefär 1-2 procent i resten av Europa.
Rött hår är kopplat till hudens pigment, och ger otillräckligt skydd mot stark sol, med lättare solbränna som följd. I Skottland, med lite solljus året om, kan det ha varit en fördel, men inte i Australien.
Rött hår är ett recessivt anlag, så båda föräldrarna måste föra vidare den muterade versionen av MC1R för att få ett rödhårigt barn. Recessiva anlag kan hoppa över en eller flera generationer, för att plötsligt dyka upp igen hos ett barn om både föräldrarna bar på anlaget.
Artiklarna grundar sig på tankefelet att recessiva anlag kan ”dö ut” ur genpoolen. Recessiva anlag kan bli mer sällsynta, men kan inte försvinna helt och hållet, om inte alla som bär på genen dör utan att ha fått barn. Det är osannolikt, rött och naturligt blont hår kan förbli relativt sällsynta, men det finns tillräckligt många som bär på generna för att nya barn med hårfärgerna ska födas.