En viktig form av kemi är så vanlig att vi knappt tänker på den: kosmetika.
Den viktigaste formen av kosmetika idag är olika sorters krämer för att återfukta hyn. Det finns två sorters ingredienser i krämerna; den första är starka kemikalier som alfahydroxisyror, höga koncentrationer av vitamin C eller olika variationer på molekylnivå av vitamin A. De får huden att verka yngre, men det vid så höga koncentrationer att de orsakar irritation och rodnad.
Den andra är olika sorters hopkokade växtproteiner, långa och kletiga kedjor av aminosyror. När krämen torkar på ansiktet så dras kedjorna samman och stramar åt huden. Då drar de förhoppningsvis ihop dina rynkor också, för tillfället. Övriga ingredienser då? Mest vatten, ibland en del rätt alldagliga ämnen som låter bra med vetenskapliga namn.
En av de bästa mjukgörande salvorna en av de första, vanligt vaselin. Mycket forskning har gått ut på hur man kan bevara vaselins egenskaper utan kladd.
Ett bra alternativ kan du göra hemma. Redan de gamla grekerna kände till emulsion. Ta bivax, vatten, olivolja och en bunke. Värm upp oljan och bivaxet var för sig. Mer bivax och blandningen blir fastare, mer olja mjukar upp och mer vatten gör det fluffigare men kan vattna ur blandningen. Rör om hela tiden medan du blandar, och sedan in i kylen i två-tre månader. Tadaa! Du har en fuktighetskräm, till långt lägre kostnad.
Katarina Johansson har skrivit boken Badskumt – gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg. Badskumt kritiserar kosmetikabranschen för att använda farliga och miljögiftiga ämnen. Det är debatten om kemikaliesamhället igen. Det finns t.ex. sågkedjeolja som är baserad på mer naturliga oljor än duschkrämer och tvålar. Fast människokroppen känner inte skillnaden på naturligt och onaturligt, den reagerar på samma sätt för en glycerolmolekyl från en kossa som från ett labb.
Katarina Johansson anser att lösningen är att vi måste använda färre produkter. Snarare borde vi kräva bättre produkter. Problemet är kanske inte att det finns för mycket kemikalier, utan att det finns för lite? På 80-talet var marknadsföringen av kosmetika mer vidlyftig. Det fick myndigheter som amerikanska FDA att reagera; ”om ni tillverkare hävdar så fantastiska effekter får ni också visa dem i kliniska förhandsgranskningar, precis som läkemedelsföretagen”. Det skulle innebära höga kostnader för företagen, och därför innehåller idag preparaten mycket lägre koncentrationer av de aktiva ingredienserna. Ingredienserna anges på förpackningen, men inte dosen.
Intrycket ges att dyra produkter kan lösa problem som inte är lätta att åtgärda. Vårt utseende påverkas av hälsan och tidens tand. Påsar under ögonen är fettansamlingar i den tunna huden under ögat. Det finns ingen kräm som kan lösa upp underhudsfett, så om du vill bli av med påsarna gör du klokt i att besöka en plastikkirurg.
Nu gör branschen en del forskning, fast industriforskning. Den akademiska forskningen tar reda på hur saker fungerar, industriforskning tar fram produkter och testar hur bra en vara är jämfört med konkurrentens eller ett riktmärke. Det är viktigt att se upp för konfirmeringsbias. Forskning om kosmetika kan vara bra, men sällan originell. Den är en lång serie av fallstudier där forskarna iakttar och beskriver vad som händer, utan att förklara vad alla data betyder. Om förklaringar behövs används närstående fält som dermatologi, molekylärbiologi och psykologi. Då blir den inte publicerad i vetenskapliga tidskrifter med peer-review (fast se t.ex. Journal of Cosmetic Science). Ännu en artikel om att en aktiv ingrediens blockerar tyrosinas är inte precis något som ger rubriker.
Det går att välja bra och säkra produkter, fast balansgången branschen går mellan att vara säljande och att inte göra alltför mycket, är genom att låta vetenskapligt svår. Tydlighet från kosmetikaindustrin skulle ge realistiska förväntningar hos konsumenterna och industrin chansen att utveckla sig.