Stenåldern är på modet. Lasse Berg har skrivit boken Skymningssång i Kalahari, hur människan bytte tillvaro och Jean M. Auel avslutar serien om Grottbjörnens folk med De målade grottornas land.
Lasse Berg tar oss med till mänsklighetens vagga: Afrika. Berg kommer fram till att sociobiologin visar att vi i grunden är födda solidariska. Urmänniskan är altruistisk, springer inte i ekorrhjulet för brödfödan och är fredlig. Med dessa grundvärden i ekvationen, hur har människan fallit så långt från Edens lustgård? Det är jordbruket, ägandet, som är ormen i paradiset. Jordbruket gör att människan börjar göra skillnad på ditt och mitt.
Jean M. Auel kallas tantsnusk, och visst känns böckerna ibland som Tälttantens folk med starka hippiekvinnor som ska få ihop livspusslet. Grottkvinnan Ayla uppfinner släpet, tämjer vargar och hästar och gör andra upptäckter som historiskt tog tusentals år. Samtidigt har Auel i sammanhanget gjort stora efterforskningar, om än påverkade av tiden. Skildringen ger en god inblick i hur miljön och folklivet påverkades av istiden. Bokens höjdpunkt är att Ayla efter en droghallucination berättar att barn inte kommer från att kvinnans totem inte lyckats hålla ett barns ande ifrån sig, utan från mannens säd. Då börjar män vilja kontrollera kvinnor.
Barnbegränsning är viktigt för jägare/samlare, då de inte kan lagra något utan måste konsumera så fort som möjligt. Naturfolk gör av med en hel del resurser, men de är få till antalet och vandrar vidare när en plats inte ger tillräckligt.
Arbetsdagen var troligen kort. Berg uppger tre timmar i Kalahari. Förmodligen var den lite kortare under varma mesolitikum. Fast längre arbetstid inte ger så mycket mer. Jordbrukare och nutidens informationsnomader kan vinna mer senare på att jobba fler timmar, jägare/samlare får inte ut mer för framtiden. Hittar de inte mat, så svälter de ihjäl.
Jordbruket kommer plötsligt, mellan år 8.500- 2.500 f.kr. Svedjebruk är mycket arbetsintensivt och djuren måste tas om hand. Närheten till djuren och andra människor ökar risken för sjukdomar. Samma region kunde föda fem gånger mer bönder än jägare, och det är ofta bra med mer folk på åkrarna. Blir man för många, utvandrar de unga och tar jordbruket med sig. Därför finns spår i vårt DNA från Mellanöstern.
Fynd visar att kunskapen om jordbruk och djurtämjande fanns tidigare. Den användes inte, för den var inte nödvändig för livsstilen. Varför tog människan steget till jordbruk? Troligen har Berg en poäng i att klimatförändringar var en av orsakerna; skog blir till öken, matkris utbryter när mammutar och andra stora byten dör ut. Mindre byte gör att man måste samla plantor mer noggrant, då var det bättre att odla. Vi kan se hos Ertebrölle-kulturen och dess kökkenmöddingar att de hade så mycket mat i havet, så det tog tusen år till för dem att utveckla jordbruk.
Rushigt på jobbet hade en lite mer bokstavlig betydelse på stenåldern
Vi kallar det stenålder för sten är det vi har hittat. Obeständiga material som vass till korgar och ben till verktyg kan ha varit viktigare i vardagen. Det tar inte heller hänsyn till att normer och kultur är en del av tekniken. Därför väljs teknik medvetet efter människors livsstil och miljö. Vad skulle en framtida civilisation kalla oss, om de inte kunde läsa informationen på våra datorer?
Här står en av de viktigaste debatterna i modern arkeologi, mellan kulturhistorisk, processuell och postprocessuell arkeologi. Den postprocessuella synen, med t.ex. forskare som Ian Hodder, har kallat jordbruket för ett medvetet ideologiskt val för att tämja både naturen och människan. Jordbruket förändrar miljön till att styras av människan.
Håkan Lindgren har en poäng i sin recension i UNT att bilden av forntidsmänniskan gärna anpassas till samtiden (motsvarande sker med bilden av apan, påpekar Nils Uddenberg). När världsbefolkningen bara var någon miljon människor fanns det utrymme för alla. Små grupper kunde samarbeta inbördes och vara tillmötesgående mot varandra, men stammens makt över individen var troligen stark både mot avvikare och de som inte bidrog tillräckligt. Frågan är om stammens samarbete verkligen liknar det vi kallar altruism? Räcker det när alla inte känner alla?
Det är oklart varför neandertalarna dog ut, kanske saknade de vår anpassningsförmåga. Jordbruket var ett steg ut i det okända, kanske av nödvändighet, men utan det steget hade vi mycket väl kunnat vara utrotade. Människan blev uthållig och kunde klara kriser. Vi kanske också måste ta ett sådant steg. Som Voltaire sade Människan borde vara förnöjd, säger man, men med vad?