Han som alltid var en sådan rar gosse

Det är i det mörka i sig själv som man kan hitta ledtrådar till varför ondska sker och utförs. Jag tror att alla människor under speciella omständigheter kan bli allt det onda vi ser i en Mijailovic, en Behring eller en Arklöv. När vi tror att vi själva aldrig skulle kunna vara de människorna har vi inte heller sett speciellt djupt in i oss själva. De var också en gång små barn som lekte i en sandlåda och byggde världar av sina fantasier. En gång var de också pojkar som lekte cowboy & indian med knallpulverpistoler och hemmagjorda pilbågar. Men medan du och jag fantiserade om hämnden för upplevda oförrätter gick de flera steg längre än vad någon tror sig vara kapabel till. Men du tror väl inte att de en gång som smågrabbar trodde de skulle vara kapabla till det värsta av det värsta?

Utanförskapets mekanismer startar många processer i en människa. Det triggar funktioner i vårt inre som vi inte ens visste fanns. Nattliga fantasier om att hämnas  på personer vi anser oss ha blivit försmådda utav stannar vid fantasier hos de flesta av oss. När gränserna suddas ut genom droger och fantasifoster bryts spärrar ned, spärrar som vi “normala” tror oss bemästra och ha full kontroll över.

Mikael Wiehe sjunger i en av de sånger ur hans produktion som jag tycker är absolut starkast textmässigt:

Hur mycket vrede ryms det
djupt i en mänskas bröst
Hur mycket sorg och längtan
kan hon klara utan tröst
Hur länge ska hon vänta
för att vänta på nå’t gott
Hur mycket kan hon behöva
nå’nting som hon aldrig fått
Hur länge orkar man finnas
utan att nå’n ser
Hur länge orkar man tigga
utan att få va’ med
Hur länge orkar man ropa
utan att nå’n hör
Hur länge kan man leva
i landet utanför
i landet utanför

Nu har Expressen frågat Mijailo Mijailovic och är det något som slår mig så är det djupet av det hopplösa mörker som återstår när mördaren kommit fram till, och sett sitt eget mörker och ändå lyft upp det till ytan för beskådning. När Mijailovic säger att han aldrig kommer ansöka om nåd skymtar två sidor fram. Ena sidan som säger att han själv inte förtjänar någon nåd, att han kommer hamna i helvetet för det han gjort och att han vet att han kommer sitta hundra år i fängelse. Den andra sidan som säger att tingsrätten i Örebro (som handlägger nådeansökningar) inte är en rättslig instans som förtjänar respekt visar att den hatiska människan ännu lever i hans inre. Kanske är det så att den dagen den här mördaren ödmjukar sig även till att ge rättslig instans rätten att bedöma hans förutsättningar, och att han då lämnar i sin nådeansökan, också är viktiga steg som visar att han lärt känna sitt inre mörker, bejakar att det finns men att det måste kontrolleras precis som varje annan människa måste känna sitt mörker och kontrollera det så gott det någonsin går.

För alla de som nu säger: “Jag skulle aldrig”, kan jag bara önska att utanförskapet aldrig knuffar dig över kanten eller att omständigheterna får dig att tappa all kontroll för om du tror att du aldrig kan bli en sån som släpper fram mörkret inom dig så kan du vara precis det du inte tror. Lyssna nu på Wiehes låt i klippet nedan, titta sedan på den fantastiska scenen ur filmen “Falling down” så kanske vi också kan förstå något av det som finns i de mest fasansfulla av förbrytare i vår samtid.