Överflödskulturen i USA börjar närma sig sitt slut och med det menar jag tankersättet att USA är unikt. Amerikaner har sett USA som landet där allt är billigt, man har en rätt att ha gott om resurser och överflöd och slöseri behöver inte vara dåliga saker.
Denna rutinmässiga tro att inget dåligt kan drabba USA och att den amerikanska ekonomin alltid kommer igen. Plötsligt inser amerikaner att man är snart inte längre världens största ekonomi, att man är världens tredje största producent av varor som stål och järn och att omvärlden inte köper amerikanskt. Det är ett traumatiskt uppvaknande även om det redan på 1980-talet stod klart att USA började tappa mark. Bara det faktumet att USA:s statsekonomi är helt i klass med de konkursmässiga staterna Grekland och Irland talar sitt tydliga språk. Verkligheten har hunnit ikapp.
I USA har man ett utryck för denna tro på att landet är unikt – se Wikipediaartikeln om amerikansk exceptionalism. http://en.wikipedia.org/wiki/American_exceptionalism . Detta var landet av mjölk och honung. Man kunde bygga stort, vräkigt och att vara konkurrenskraftig var inte hela världen eftersom USA var så unikt att de ändå skulle köpa amerikanskt.
Man kan säga att detta inte är något nytt – men det är det eftersom det har gått upp för befolkningen att nu jäklar är det allvar och inget är säkert längre. Det påminner lite om Sverige den dagen pengarna tar slut i Folkhemmet och Sverige blir ett fattigt land igen. Det är ett traumatiskt uppvaknande. Varför blir det så jobbigt? Därför att vi byggt upp vårt liv på att vi lever i et rikt land som kommer att betala oss pension när vi blir gamla och ge oss sjukvård. Detsamma gäller amerikanerna – det har inte varit Folkhemmet som levererat ett nytt hus, en bra bil, stora aktiebesparingar till pension och en rejäl lön att spendera för. Det var den amerikanska unika ekonomi som var predestinerat att vara en ledstjärna för vad marknadsekonomi och tillväxt var. När detta tvärstannar är det något i det amerikanskas psyket som går förlorat.
Allt färre amerikaner har sparat så de kan pensionera sig vid 65 års ålder, trycket på de sociala bidragsprogrammen ökar och arbetslösheten ser ut att bli permanent runt 15 % (USA har en del statistiska systemfel som gör att det framstår som 10 %, illegala immigranter, utförsäkrade ur a-kassa syns inte i statistiken, etc). Detta är inte det Amerika jag kom till 1997/1998. Det har försämrats radikalt och det är en svagare nation.
Amerikanernas största tillgång är deras anpassningsförmåga och den är överlägsen européernas – en amerikan är beredd att bo i sin broders garage och sova på en tältsäng när pengarna är slut för att sänka kostnaderna och kunna komma igen. Men även om medelamerikanen yrvaket kommer till sans att USA är som vilket land som helst och lever under samma ekonomiska stjärnhimmel och måste rätta sig därefter återkomme frågan om politikerna inser samma sak.
Om inte statsunderskottet kommer i balans kan det leda till kreditbrist, höga räntor och skatter utan att man får något för pengarna – vilket förtar mycket av det en anpassningsbar befolkning kan göra för att bryta utvecklingen med en stagnerande ekonomi och ineffektiv ekonomi.