VÅR STÄNDIGA LUST ATT PLÅGA – TIO TESER OM TORTYR
1. Otänkbart – därför nämnbart
Få saker fyller oss med sådan fasa som tanken på tortyr – den där smärtan som du inte ens vill föreställa dig. Elektroder mot dina mest intima kroppsdelar – svetslågelidande som får dig att berätta dina innersta hemligheter.
Samtidigt finns det få ord som devalverats så som tortyr.
”Det var rena tortyren” kan mina barn säga efter en tråkig lektion i skolan. ”Jag står hellre ut med tortyr än lyssnar på dig en gång till” säger en av domarna i Idoljuryn till en tävlande.
Det kan vara tortyr att diska, städa, träna eller gå till jobbet.
Vem skulle väl säga ”Min skola är som ett koncentrationsläger” eller för att ta ett mildare exempel: ”Det är värre att städa toaletterna än att bli misshandlad” eller ”Jag får hellre fotsulorna piskade än går till jobbet”? Begrepp som konkret beskriver övervåld och förtryck använder vi annars inte som metaforer för att beskriva vårt litet mildare vardagselände.
Men tortyr? Jodå, det går bra. Varför?
Tortyr innebär fasor som vi inte vill föreställa oss.
Kanske är det därför vi nästan medvetet verkar ha försökt tömma ordet på innehåll. Använder vi det i dagliga sammanhang förlorar det sin laddning.
2. Ring, ring, bara du slår en signal
Men tortyr är en vardaglig företeelse på andra sätt också. Merparten av den tortyr som utövas i världen utövas med enkla vardagliga föremål.
Som telefonen, eller snarare som telefonen i sin primitiva militära form; fälttelefonen.
Många tror att elchocker som tortyrmetod är följden av att man byggt komplicerade apparater och föremål för detta.
Men väldigt många har helt enkelt plågats med hjälp av att en soldat kopplat två kablar till fälttelefonen, laddat upp den med några varv på veven och så – smärta.
Fransmännen var först med den här metoden, och amerikanerna lärde av dem i Vietnam.
Och på tal om telefoner – telefonkataloger var länge ett populärt tortyrinstrument i den amerikanska poliskåren. Speciellt poliserna i Chicago var nöjda med sin katalog som hade precis rätt tyngd för att tillfoga smärta utan att krossa något.
Polisen är en del av vardagen i alla länder, men just språkbruket i USA visar hur våldsam denna del av vardagen var, och hur förknippad med tortyr den var.
I 1900-talets början talade man i utbildningen av poliser om de tre faserna eller graderna i polisarbetet. ”Första graden” var arresten, ”andra graden” var transporten och ”tredje graden” var själva förhöret. Men när man talade om förhör bland vanligt folk talade man om ett förhör av tredje graden som något som präglades av sin hårdhet – knytnävsslag, slag med telefonkatalog, sömnlöshet, skarpt ljus, tvingad att stå i långa perioder.
1931 publicerar det amerikanska advokatsamfundet vad som kommer att kallas Wickersham-rapporten. I den dokumenterar man den omfattande polisbrutaliteten i USA, och nämner den ofta vid dess rätta namn: tortyr. Man konstaterade att tortyr förekom i en tredjedel av landsortsstäderna och i 29 stora städer. Femton av dessa städer undersöktes mer noggrant, och kommissionen konstaterade att en tiondel av dem som arresterades torterades.
I sydstaterna var det värst – där kunde bekännelser framstönade under offentlig piskning användas som bevis i domstolen mot svarta.
3. Sleepless in Sovjet
Tortyr utövas inte genom komplicerade och avancerade teknologier – tortyr utövas genom att du berövas de vardagliga saker du vant dig vid som självklara: sömn, vila, tystnad när du så behöver det.
Kanske var det i Stalins Sovjet som tekniken att knäcka fångar genom att hålla dem vakna utvecklades till sin fulländning. Under Moskva-rättegångarna – skenrättegångar som genomfördes för att rensa ut den opposition som fanns i partiet och injaga skräck befolkningen – avlade de anklagade långa och utförliga bekännelser om alla de brott de begått, framför allt spionage och sabotage för främmande makters räkning.
Utländska journalister som följde rättegångarna på plats undrade hur de absurda bekännelserna kunde ha framtvingats. De som stod där framme och berättade om sina konspirationer visade inga som helst synliga tecken på att ha torterats för att framtvinga en falsk bekännelse.
Många spekulerade om mystiska droger som gjorde de åtalade till viljelösa vrak.Verkligheten var som vanligt betydligt enklare. Fångarna fick sova mycket litet, de väcktes med oregelbundna mellanrum så att de till slut förlorade kontakten med vad som verkligen var dag och natt. De fördes alltid till utfrågning vid tidpunkter de uppfattade som ”natt”. Där möttes de av en förhörsledare som alltid började om från början och som upprepade alla frågor om och om igen med monoton röst.
Till slut knäcktes även härdade gamla bolsjeviker.
4. Slå mig med din rytmpinne
”Ibland kunde jag uthärda den fysiska misshandeln, men det jag aldrig kunde klara var det ständiga, oundkomliga oväsendet.” Den som berättar är Guantánamo-fången Ruhal Ahmed, som förklarar det med att det konstanta oljudet gjorde det omöjligt att tänka en egen tanke, att fokusera, att förbereda sig mentalt.
Från början bestod ljudtortyren av allmänt buller och oljud med höga decibeltal, men en dag upptäckte en av vakterna att fångarna reagerade ännu värre på musik.
Effekten av till exempel ”Fuck your good” av Deicide och Eminems ”Slim Shady”-album beskrivs av CIA-agenter som: ”Det gjorde dem [fångarna] helt vansinniga.”
I maj 2003 avslöjade sergeant Mark Hadsell i Newsweek att tortyr med musik förekom, och han berättade mer om vilka grupper som användes mest – heavy metal var alltid effektivast: ”Spelar man musik dygnet om slutar dina mentala och kroppsliga funktioner att fungera. Tankeförmågan saktar ner, din vilja bryts. Det är då vi kommer in och talar med dem.”
Några månader senare godkänner Ricardo Sanchez, befälhavare över de amerikanska trupperna i Irak, att musik används mot fångar i syfte att: ”Skapa skräck, förvirring och för att förlänga chocken från gripandet.”
5. Kan tortyr försvaras? Kan tortyr förklaras?
Frågan om varför vi torterar varandra kan verka enkel. De som reflekterat över ämnet brukar vara ense om att torteraren går in i förhörsrummet för att uppnå något av följande mål:
• framtvinga en bekännelse eller ett vittnesmål eller få fram information om var terrorister finns eller om var nästa bomb ska sprängas
• skrämma både den som torteras och de som möter offren till underkastelse; tortyren som varnande exempel
• skapa en individ som är en tabula rasa; tortyren har utplånat alla gamla tankar och beteenden – nu kan den plågade programmeras om; tortyren är första steget i hjärntvätt
Tortyrens roll verkar således vara att skapa ordning, och i det sammanhanget brukar man diskutera bland annat:
a) Skapar tortyr verkligen ordning genom att man får korrekt information? Hur många självmordsbombare har stoppas av upplysningar som USA fått fram genom skendränkning eller genom att spela Metallica på 140 decibel? Och om det nu finns sådana exempel, rättfärdigar det tortyr?
b) Har tortyr en avskräckande verkan? Och återigen – om så är fallet – berättigar det tortyr?
c) Kan man omprogrammera människor genom tortyr? Och även här dyker frågan upp: berättigar det tortyren (även om man hjärntvättade den torterade till godhet, om nu en sådan situation går att tänka sig)?
De som studerar dessa frågor förfar alltid på samma sätt. De ställer upp aktörerna på laboratoriebordet.
Först förövarna: överst politiker och militära chefer, därefter går man neråt i graderna ända ner till vakten som städar ut blod och köttslamsor efter plågsessionerna. Man studerar förövarnas försvar för sina handlingar.
Därefter granskas offren och deras berättelser om sitt lidande.
Och så undersöks och analyseras de metoder som använts.
Mellan dessa olika företeelser försöker man upprätta logiska samband. Men tänk om man då upprättar förbindelser med saker som inte har med varandra att göra? Och att vi därmed inte förstår varför vi torterar varandra?
Låt oss vandra in i de diskussioner som förts de senaste åren.
6. Sanning – en konsekvens av sträckbänken?
Egentligen borde vi inte behöva diskutera frågan om huruvida det är så att vi kan få veta vad som hänt, eller kommer att hända, genom att plåga dem som vet – men som inte vill berätta.
Grekerna och romarna tvekade inte att tortera för att få fram bevis i brottmål – men det var huvudsakligen slavar som pryglades eller brändes med glödande järn för att man skulle få fram sanningen om vad deras herrar eller härskarinnor haft för sig.
Ingenting ändrades under den långa medeltiden mer än att metoderna blev fler för att framtvinga vad som skulle föreställa sanningen, och inga undantag gavs som det gjorde bland romarna och grekerna.
Genom religionskrigen och i den katolska kyrkans försök att hålla efter avfällingar och avslöja kättare blev tortyren mer metodisk, för att inte säga vetenskaplig – man sträckte ut kroppen för att få reda på vad som skett. Man böjde och bände den. Tryckte ihop den. Brände den. Stack saker i den, och redan då insåg man sömnbristens nedbrytande verkan – offren kunde med slag hållas vakna i upp till en vecka.
Den katolska kyrkan förutsatte att ingen kunde ljuga under tortyr, för givetvis skulle Gud ge den oskyldige styrka att uthärda tortyren och bara den skyldige skulle kunna avlägga bekännelse när bödeln drog ett varv till på sträckbänkens hjul.
Intressant nog hade den svenska kyrkan en annan inställning när den genomförde vattenprovet på de som misstänktes för att vara häxor och ägna sig åt trolldom. Man band dem vid en stock och kastade dem i ett vattendrag. Om de flöt, så var det Djävulens verk; sjönk de var de oskyldiga (och det var långtifrån alltid man lyckades rädda de oskyldiga upp ur djupen).
Så det rådde en viss förvirring om hur Gud egentligen ingrep i rättsprocessen, men det man efterhand kom att inse var att information framtvingad under tortyr inte hade något som helst bevisvärde, och under 1700-talet förbjöds tortyren i land efter land, framför allt på grund av Voltaires och andra upplysningsfilosofers kamp.
Alla de argument som för mer än 200 år sedan övertygade dåtidens furstar är giltiga än i dag. Det är ointressant att diskutera huruvida tortyr kan användas för att få fram viktig information – för det kan den inte, och därmed behöver vi inte diskutera om huruvida tortyr kan försvaras.
Dessutom finns det sentida argument mot användande av tortyr som bygger på torterarnas egna erfarenheter.
Ett av problemen med tortyr är ju all den oriktiga information man får från de som är oskyldiga till det de anklagas för. Antag att tio personer arresteras; en av dem är terrorist och lämnar faktiskt efter tortyr korrekta uppgifter om nästa bombdåd och om sin organisation. De andra nio är oskyldiga, men smärtan får dem att berätta sådant som de tror att torteraren vill höra. Hur avgöra vad som är sant och falskt? Som den japanska militärpolisen Kempetai konstaterade under andra världskriget i sin manual ”Notes för the interrogation of Prisoners”: ”Var försiktig när ni använder hot, förolämpningar eller tortyr, eftersom det kommer att få honom att berätta falska saker för er och därmed få er att verka löjlig.”
Eller som man säger i CIA:s beryktade Kubark-manual: ”Intensiv smärta kommer ganska troligt att leda till falska bekännelser, skapade som ett medel för att undgå lidandet” och detta ”resulterar i tidsödande förseningar”.
Tillbaka till Kempetai som i nyssnämnda manual också konstaterade: ”Tortyr får bara tillgripas när allt annat misslyckats, eftersom det är den mest klumpiga metoden.”
Men om tortyr inte fungerar vid informationsinhämtning, kan den användas i avskräckande syfte för att kuva en motståndare och sprida skräck i befolkningen?
7. Själv till näpst och androm till varnagel
Majestätsbrott i det gamla Frankrike bestraffades med att den dömdes armar och ben fjättrades vid fyra hästar som sedan piskades att springa åt var sitt håll till dess att den som ansågs på något sätt ha förbrutit sig mot någon i kungafamiljen var söndersliten. Var bödeln på gott humör kunde han i smyg lossa litet på offrets leder och fogar för att underlätta sönderslitningen och förkorta lidandet. Dessa plågsamma avrättningar utfördes alltid offentligt – givetvis för att få menigheten att inse att överheten inte bar sitt svärd förgäves, eller att de höll hästar bara för att kunna jaga. Trots detta giljotineras Ludvig XVI 21 januari 1793.
Och så har det varit tvärsigenom historien; stegling, bränning på bål, hängning, lynchning, arkebusering – tänk dig vilken plågo- eller avrättningsmetod som helst som använts för att skrämma till underkastelse under en härskare, en tro eller ideologi – inget har hjälp.
Människor reser sig alltid genom historien ur förtrycket.
Om förtryckaren inte dödar, utan pinar och lemlästar människor i mörka hålor för att sedan låta dem vandra ute i samhället och genom sin blotta existens, genom att visa sina sönderbrutna lemmar, saknade kroppsdelar, brännmärken, sin halthet eller blindhet eller sitt totala vansinne som sprungit ur att det lidande de genomgått fört dem in i ett alldeles eget rum dit vi inte har tillträde och som de själva aldrig kan komma ur – inte heller det har hjälpt den grymma överheten att behålla makten.
Och det där vet förtryckarna.
Lika litet som tortyr ger dig information som du kan använda för att bekämpa din motståndare, lika litet kan den användas för att hålla människor lugna, fogliga och underdåniga. I viss historieskrivning brukar det hävdas att de franska kolonialtrupperna vann slaget om Alger 1957–1958 genom den information de framtvingade ur tillfångatagna algerier. Men överste Bigeard – som själv uppmuntrade tortyr – konstaterade torrt vid denna tid: ”Infiltration och information som spontant lämnas av lokalbefolkningen är den allra bästa metoden”.
Trots detta använder man sig av massarresteringar, slumpvisa gripanden och tortyr för att få kontroll över Kasban i Alger.
Varför?
”Beroende på det sätt som arresteringarna genomfördes hade en majoritet av dem som [torterades] ingen information att ge. Det var inte viktigt. En av orsakerna till att tortyr användes var att påminna algerierna om att de per definition var att betrakta som medbrottslingar till FNL. I princip var det nödvändigt att förödmjuka dem så att de insåg att armén hade all makt och alla rättigheter.” (Henri Pouillot: ”La villa Susini. Tortures en Algerie”. Edition Tirésias, Paris 2001)
Men juli 1962 fick fransmännen ändå ge upp, och Algeriet var fritt. Med hjälp av tortyr hade de lyckats ta kontroll över en del av huvudstaden för Algeriet under en kort period. Det är fullt rimligt att ställa frågan om det inte också var så att de metoder fransmännen använde var sådana att de ökade motviljan mot kolonialmakten och stärkte viljan att göra motstånd.
8. Tortyr är inte en följd av det totalitära samhället, utan dess orsak och ursäkt
Ett år efter att han sett sig som segrare i slaget om Alger har general Massu den totala makten i Algeriet – han är inte bara militär överbefälhavare för styrkorna i kolonin, han har också den civila makten eftersom han tagit posten som prefekt.
När han får veta att den franska regeringen förhandlar med de algeriska nationalisterna hotar han med ett militärt angrepp mot Paris – han kräver att förhandlingarna avbryts och att Charles de Gaulle installeras som president.
Massu får sin vilja igenom, och det är också en seger för tanken på att politiken är för viktig för att överlåta åt politikerna.
Det var då en långvarig tanketradition hos de franska militärerna att det var politikens och demokratins fel att fransmännen besegrats och ockuperats av Hitlertyskland, och efter fredsslutet förlorat en efter en av sina kolonier.
Där finner vi förklaringen till tortyren; militären vet att den inte behövs, att den inte gör nytta – men den skapar en extraordinär situation. Tortyr i sig bryter mot allt vad demokratin står för, och genom att etablera tortyr som praktik säger militären att hela nationen nu befinner sig i en extraordinär situation, att dess existens är hotad. Därför är det bäst om militären leder och politikerna följer.
Så tortyr används inte som en följd av extrem fara utan för att ge en bild av extrem fara, och därmed kunna inskränka demokratiska fri- och rättigheter för alla.
Ändå tillgriper de tortyr om och om igen – och gör som USA:s regering när Rumsfeld och Cheney med en nådig nick mot sina generaler ger dem rätt att skendränka eller misshandla fångar i Irak eller Afghanistan. De vet lika väl som den franske generalen Massu i Algeriet under femtiotalet att det inte hjälper – ändå ser Massu till att släppa loss en massiv terrorkampanj, inte bara mot upprorsmännen i FLN utan mot alla som på något sätt kunde misstänkas ha sympatier för FLN eller på något sätt – om än passivt eller indirekt – hjälpte dem.
Det är exakt det som hänt under Bushs, Cheneys och Rumsfelds tid i Vita Huset. Etablerandet av lägret i Guantánamo är beviset på att det finns terrorister, och sådana måste ju sken dränkas för att man ska få fram information.
Denna praxis visar att man måste införa metoder som annars inte är tillåtna i ett demokratiskt samhälle; massavlyssning, registrering och andra former av övervakning.
När Massu tar befälet 1957 säger han att alla medel är tillåtna och att snabbhet i genomförandet är viktigt.
När han intervjuas 2000 svarar han så här på frågan om det var nödvändigt att tortera algerier: ”Nej, när jag tänker tillbaka på Algeriet blir jag sorgsen. Vi kunde handlat annorlunda.
Massus ställföreträdare Godard kom också ut i efterhand med konstaterandet: ”… det fanns inget behov av att tortera för att få information.”
9. Att värka men inte synas
I sitt monumentala verk ”Torture and democracy” (Princeton University Press, 2007) driver Darius Rejali tesen att demokratins seger inte sätter stopp för tortyren, utan tvingar den att anta nya former – offren ska känna samma smärta, uppleva samma hjälplöshet, skräck och förvirring, men inte visa några synliga sår eller tecken på vad de utsatts för.
Det är därför andra halvan av 1900-talet präglats av ett intensivt experimenterande med olika former av utrustningar för att ge elchocker, eller knäcka viljan med droger eller behandlingar som bryter ner psyket men inte lämnar psykiska spår.
Han kartlägger i minsta detalj det moderna torterandets historia – vem som torterade vem, var, när och hur och vad som var det verkliga resultatet av tortyren.
Men han är mycket försiktig med att försöka upprätta ordersamband och utreda vem som i sista hand är ansvarig för det som sker och vem som sedan bär ansvar i olika skeden av plågo processen. Han konstaterar att det är svårt att med någon säkerhet kunna visa sådant på vetenskaplig grund.
Han förkastar väldigt många olika förklaringsmodeller till tortyr, och visar elegant och med mängder av data varför de inte håller. En övergripande förklaringsmodell ska fungera såväl i Abu Ghraib som i Kenya. Men det gör de aldrig, bevisar Rejali. Men jag tror att han bortser från en möjlig övergripande förklaringsmodell till hur och varför tortyr uppstår (då bortsett från den tidigare av mig framförda tesen om tortyr som ursäkt för demokratins inskränkning eller rent av avskaffande).
För att förstå flyttar vi oss 55 år tillbaka i tiden.
När det är klart att nazisterna kommer att förlora andra världskriget ger SS-ledaren Heinrich Himmler i all hemlighet ett direktiv till de som för befäl över de olika koncentrationslägren. Han beordrar dem att behandla judarna och andra fångar bättre, för han anser att lägren och fångarna kan användas vid förhandlingar med de allierade och kanske till och med rädda hans skinn. De kan bli värdefulla marker under spelet vid förhandlingsborden.
Men många av kommendanterna och deras manskap struntar i direktiven. Under krigets sista månader intensifierar de dödandet, och mest exceptionellt är de fall då man tömmer lägren och driver ut fångarna på långa, långa vandringar – ”Dödsmarscher”.
Det är väldigt svårt att förklara kommendanternas beteende. De bröt mot en fruktad potentats order, de förvärrade sin situation i förhållande till segrarmakterna, det fanns inget ekonomiskt utbyte för dem av att tvinga tiotusentals människor att vandra sig in i döden.
En enda förklaring är hållbar. De var onda.
Bara ondskan kan förklara att de pinade andra mer än de hade order att göra.
10. Den omänskliga faktorn
Att som Rejali gör – försöka se var i befälskedjan ansvaret ligger för varje nytt steg i tortyrens utveckling och användning är som han själv konstaterar mycket svårt. Ett skäl är givetvis att mycket av den dokumentation som skulle kunna förklara samband och fördela ansvar inte finns – ordergivningen är muntlig för att dölja spår, och om det en gång har funnits dokumentation så har den förstörts.
Men svårigheten att finna samband kanske beror på att många av de beslut som fattas, och handlingar som sker, inte är relaterade till vad andra begär eller vad man anser situationen kräver. Handlingarna utgår istället från den enskilde torterarens lust att vilja plåga de människor han fått makt över.
Att den moderna tortyrhistorien är fylld av ständig produktutveckling och experiment utan att det finns tydliga order om detta från ansvariga politiker, militärer och poliser beror på att detta inte behövs.
Drängarna njuter av att hitta nya sätt att plåga. Som vi sett införlivades heavy metal-rock i den officiella tortyrarsenalen efter det att det redan testats på golvet av dem längst ner på tortyrstegen.
Så låt oss skilja på tortyrens orsaker beroende på vilken nivå vi undersöker.
När vi studerar varför tortyr etableras som praktik måste vi inse att det beror på att makthavare godkänner tortyr för att de vill ge sken av att vi befinner oss i en situation som kräver extraordinära åtgärder – och därför ger dem rätt att sätta sig över demokratin.
När vi studerar hur tortyrmetoder utvecklas och sprids – låt oss då inte krångla till det – då ska vi utgå från ondskan hos dem som torterar.
Och deras uppfinningsrikedom är oändlig.