Undermjölken

Nu äntligen förstår jag varför jag inte klarade av vissa prov i skolan, varför jag inte blir bjuden till de hippaste festerna här i London och varför jag ibland lider av öronvärk: allt detta beror på att jag inte ammades av min mamma när jag var barn.

Okunnig om alla bröstmjölkens enorma fördelar – den enda kroppsliga vätska som får oss att känna vördnad, till och med avgudas och vars heliga status skyddas av både lagar och censur inom hela den Europeiska gemenskapen – gav min mamma mig processerad bröstmjölkersättning istället, fyllde min lilla mun med en utspädd, pulveriserad produkt tillverkad i någon stor och anonym fabrik. Uppenbarligen visste hon inte att ”barn som får amma blir i vuxen ålder signifikant mer intelligenta än barn som blivit uppfödda på bröstmjölksersättning”, att bröstmjölk kan skydda mot öronvärk och andra åkommor och att ”barn som får amma har större potential att klättra uppför den sociala stegen än barn uppfödda med nappflaska”. Inte konstigt att jag har haft så många olika motgångar och misslyckanden under mina 35 år på denna planet: allt beror på att någon mänsklig bröstmjölk aldrig fick passera mina läppar. Tack så väldigt mycket, mamma.

Kan det verkligen vara så enkelt? Självklart inte. Ändå får vi än i dag lära oss att bröstmjölk inte endast är en näringsrik mjölk som man kan använda för att mata spädbarn med, utan att den också besitter magiska transformationskrafter med förmågan att förvandla de ammande barnen till dugliga, kärnfriska, socialt välanpassade, framtida Einsteins. ”Man kan inte låta bli att förundras över denna substans!” säger en amningsförkämpe, och fångar därmed det nästintill medeltida heliggörandet av bröstmjölken i vårt samtida, förment upplysta samhälle – ett heliggörande som dessutom strider mot de verkliga vetenskapliga bevisen för bröstmjölkens fördelar. Detta radikala och politiska förespråkande för denna kroppsliga vätska, och den motsvarande nedvärderingen av bröstmjölksersättning, avslöjar en hel del om hur det västerländska samhället ser på frihet, valfrihet och framsteg i dag.

Bröstmjölk är troligtvis den enda kroppsliga vätskan som har blivit föremål för radikala kampanjer. Jo, visst, blod saluförs av byråkraterna som en bra, livgivande sak, och allihop uppmuntras vi att bli blodgivare. Sperma ses allmänt även den fortfarande som en bra vätska (förutom av miljöaktivister som fruktar att ett lättsinnigt kringspillande av sperma kommer att producera ännu fler ”skrikande bajsmaskiner” – vilket är hur en brittisk miljöpartist refererar till nyfödda spädbarn – som fortsätter att överbefolka vår sårbara planet). Men bröstmjölk är den enda bland vätskor som har sin egen tuffa, vänstervridna, feministiska aktivistgrupp som kallar sig själva ”militanta laktivister” och som lovsjunger denna ”vördnadsfulla substans”, samtidigt som de fördömer alla dem som vågar föreslå, eller ens försiktigt antyda att bröstmjölksersättning kanske kan vara ett passande alternativ. Då feministerna förr brände sina behåar, slåss några av dem i dag istället för rätten att få fästa pumpar vid sina bröst för att utvinna sin undergörande mjölk till nytta för mänskligheten.

Byråkraternas marknadsföring av bröstmjölk, militanta laktivisters och akademikers argument blir varje dag alltmer totalitära. Över hela Europa marknadsför regeringarna amning som det enda anständiga valet en nybliven mamma kan göra, och talar nedvärderande om flaskmatning som både underlägsen, suspekt och till och med farlig. EU:s lagstiftning behandlar bröstmjölksersättning ännu hårdare än den behandlar alkohol. Emedan alkohol fortfarande kan marknadsföras direkt till vuxna (även om annonserna lyder under olika regler och begränsningar) råder enligt ett EU-direktiv ett strikt förbud inom de flesta EU-länder mot att reklamföra bröstmjölksersättning för spädbarn från 0 till 6 månader gamla. Reglerna som introducerades i slutet av 2007 säger att man bör ”förhindra reklam av bröstmjölksersättning direkt riktad till föräldrar”. Samtidigt tillåts näringstillskott – bröstmjölksersättning för 6 till 12 månader gamla spädbarn – marknadsföras endast enligt strikta, begränsande regler. Till exempel får annonsörerna inte jämföra näringstillskott och bröstmjölk på något sätt, de får inte bli alltför översvallande i sin lovsång över själva näringen i näringstillskottet och de får inte använda barn i sina annonser som på något rationellt sätt kan uppfattas som yngre än 6 månader gamla.

Dessa extraordinära statliga restriktioner kring reklam för bröstmjölksersättning innebär att en till fullo hälsosam och näringsrik produkt behandlas som något ännu mer ont och korrumperat än alkohol och cigaretter. Medan både sprit och cigaretter kan mark­nadsföras inom EU, om än inom vissa riktlinjer, så kan bröstmjölksersättning för spädbarn mellan 0 till 6 månader inte det. Bryssels auktoritära glädjeförstörare, och huvudstäder i EU, har restriktioner kring cigarettreklam eftersom cigaretter kan ge dig cancer, och de har regelverk kring alkoholreklam därför att alkohol kan göra dig snurrig, exalterad och övermodig och de som styr över oss hatar oss när vi är på det viset och de lägger ett totalt förbud på reklam för bröstmjölksersättning för spädbarn därför att … tja, därför att de har, i sin oändliga visdom, bestämt att det är både försumligt och oansvarigt att välja att mata sitt barn med nappflaska istället för att amma det, och på så sätt måste de nådiga, gråtråkiga censurförtjusta byråkraterna skydda nyblivna mammor från alla säljande bilder av bröstmjölksersättning. Det underförstådda budskapet i detta EU:s krafttag mot reklam för bröstmjölksersättning – detta försök att utplåna alla publika bilder av några som helst positiva avbildningar av kvinnor som matar sina barn med nappflaska – sänder ett tydligt budskap till alla mammor: bröstmjölksersättning är en än ondare dryck än whiskey, bröstmjölksersättning är så obeskrivligt fel att den måste hållas undan från offentlighetens ljus, och om du är en någorlunda anständig mamma så ammar du ditt barn istället för att förgifta det med en konstig pulverprodukt.

Myndigheterna är tydliga med att tala om varför de förespråkar restriktioner kring marknadsföringen av bröstmjölksersättning: därför att, enligt Storbritanniens Food Standards Agencys egna ord, ”vi är fast beslutna att främja och stödja amning” och ”vi kommer att fortsätta utveckla våra planer att uppmuntra denna trend (att amma)”. Kort och gott är modersmjölk så speciellt och fantastiskt och så otvivelaktigt positivt att staten måste använda censur för att förneka kvinnor fullständig, uppriktig och ärlig information om de olika val de har kring hur de kan mata sina barn, och istället tvingar man dem implicit att amma hellre än att mata sina barn med bröstmjölksersättning ur nappflaska.

Myndigheternas hårdhänta marknadsföring av bröstmjölk som den främsta produkt som en kvinna någonsin kan producera, och ett barn någonsin kan konsumera, baseras på mycket tvivelaktiv ”vetenskap”. Det är sant att bröstmjölk har några ganska begränsade fördelar för hälsan som till exempel att barn som fått amma löper mindre risk för att drabbas av öronvärk och verkar ha färre allergier än barn uppfödda på bröstmjölksersättning ur flaska. Men hela idén om att du garanterat utvecklas till en frisk vuxen om du bara har fått amma modersmjölk i barndomen – eller ännu mer bisarrt, att modersmjölk kan höja din IQ och hjälpa dig göra karriär, såsom en militant laktivist hävdar – är ren galenskap. Då förvrider man vetenskapen enbart för att driva en politisk agenda.

Västerländska media hävdar åter och återigen att amning gör barn mer intelligenta och socialt välanpassade. ”Ammade barn har högre IQ”, berättar en löpsedel, ”Ammade barn är mer intelligenta” hävdade Storbritanniens BBS News för ett par år sedan. Ändå förbiser dessa ytliga och simpla studier klasskillnaderna som finns mellan kvinnor som väljer att amma eller att mata sina barn med bröstmjölksersättning. I många västerländska, europeiska länder är medelklassens kvinnor piggare på att amma än arbetarklassens, eller underklassens kvinnor. Dessa medelklassens kvinnor är också mer benägna att ha tillgång till en gedigen utbildning för sina barn, och en bättre hälsovård. Är det verkligen deras mjölk eller deras privilegierade ställning som ger deras barn ett försprång i livet? Sydney Spiesel, klinisk professor i pediatrik vid Yale University i USA – där militant laktivism är som starkast – har påpekat att i de studier om amning som hittills har utförts är det ”näst intill en omöjlig uppgift i subjektiv bedömning att försöka reda ut de observerade effekterna.” ”Så är det särskilt när de handlar om att bedöma subtila effekter såsom IQ-nivåer”, säger han innan han ställer miljonvinstfrågan: ”Ammade barn må ha högre IQ än genomsnittet […] men beror skillnaden på amningen eller på någon annan faktor såsom att de kommer från en familj med högre inkomst, mer utbildning, eller färre syskon?

Här i Storbritannien finns det en skarp klasskillnad involverad i bröstmjölksfrågan. När brittiska hälsovårdsmyndigheterna bildades för 60 år sedan ammade över 75 procent av nyblivna mödrar sina barn. 1970, en generation senare, ammade bara hälften så många. Varför? Därför att fler och fler kvinnor hade kommit in på arbetsmarknaden och levde mer självständigt, och föredrog därför flexibiliteten i nappflaskematningen framför amningens fysiska krav. Med andra ord var amningens nedgång ett oundvikligt resultat av det enorma steget framåt angående kvinnors självständighet och levnadsstandard. Speciellt iögonfallande är den dramatiska nedgång som amningen fick bland arbetarklassens kvinnor. Under 1970 uppstod enligt en rapport en ”signifikant social klyfta” i frågan om hur mödrar föredrog att mata sina spädbarn: 60 procent av socialgrupp I (översta överklassen) ammade jämfört med endast 24 procent i socialgrupp V (lägsta underklassen). En färskare studie har visat att ”även om amning har återfått viss popularitet i Storbritannien (under det senaste decenniet) förblir den sociala klassklyftan.” Denna amningens koppling till sociala klasskillnader finner man även i USA samt i andra västeuropeiska länder.

Vissa hävdar att fattiga kvinnor väljer att inte amma därför att de inte är medvetna om amningens hälsosamma fördelar. Kanske är det så. Eller kanske är det därför att de kommer från en lång rad av kvinnor för vilka det ”naturliga och jordnära moderskapet” inte innebär att amma ditt barn medan du smuttar på en latte på Starbucks, vilket det betyder för många av dagens militanta laktivister. Snarare innebär moderskapet ett outtröttligt, otacksamt och ibland förnedrande hårt arbete. Många av arbetarklassens kvinnor som jag känner, av vilka väldigt få ammar, verkar utan tvekan se nappflaskan som en symbol för frigörelse och framåtsträvande, då den tillåter dem att vara ”moderna mammor” som kan delegera matningsansvaret till sin partner när de så vill, och som kan fortsätta att både arbeta och umgås medan de tar hand om sina barn och fostrar dem.

Att påstå att modersmjölken är nyckeln till ett barns hälsa, lycka och framtida karriär är seriöst oärligt. I verkligheten är det långt mer sannolikt att barnets framtida utsikter influeras av sociala faktorer i barnets uppväxt såsom föräldrarnas in­komst, föräldrarnas förmåga att få tillgång till gedigen utbildning och hälsovård och huruvida barnet är uppväxt i en liten familj eller i ett stort hem. Det enda sättet på vilket själva modersmjölken är en ”indikator” på ett barns framtid är att medel­klassens kvinnor verkar mer positiva till att amma och gör detta mer entusiastiskt än arbetarklassens kvinnor, men det faktum att de är medelklass är allra troligast det som har betydande påverkan på deras barns framtidsutsikter, snarare än själva amningen.

Dagens sanktionering av bröstmjölk förklär sig till vetenskap och feminism, medan det egentligen är en auktoritär och nedlåtande kampanj. Bakom allt skit­snack om ”fakta” och ”bevis” börjar en helt ny politisk riktlinje att formuleras. En klyfta mellan ”bra” ammande mödrar och ”dåliga” mammor med nappflaskor, mellan ”bra kvinnor” som är villiga att följa råden från vårdpersonal-som-vet-bättre och som prioriterar barnets bästa framför sitt eget bästa, och ”dåliga kvinnor” som hänsynslöst struntar i råd från de som vet bättre om saken, och som har fräckheten att uppfostra sina barn på ett sätt som är både bekvämt och befriande. Huruvida en kvinna ammar ses som en indikator på hur redo hon är att lyda förmyndarstaten. De kvinnor som fortsätter att mata sina barn med nappflaska och bröstmjölksersättning, trots att kritiska regeringar har förbjudit annonser och läxat upp kvinnorna kring fördelarna med att amma och hänvisat till tvivelaktiga ”bevis” för hur deras barn kan dra fördelar genom amning, anses vara bråkiga rebeller.

Vissa försöker återigen att förvandla kvinnor till vätske­fabriker, till inte mycket mer än mjölkförpackningar eller mänskliga juver vars huvudsakliga och viktigaste roll i världen är att förmedla sin speciella modersmjölk till nästa generation – bara det att i dag görs inte detta under paroller av kvinnohat utan av radikala feminister själva som vill hylla kvinnors inre godhet och jordnära natur.