Det finns goda skäl att vara bekymrad över utvecklingen vid kärnkraftverket i Fukushima, även om varje dygn som räddningsarbetarna kan hålla kan undvika olyckan är ett steg i rätt riktning. De möjliga effekterna av att utsättas för strålning kan vara allvarliga.
Internationella atomorganet IAEA rapporterar från olyckan. IAEA:s rapportering är något vag, men konstaterar att läget har stabiliserats. Det värsta problemet är radioaktiva ämnen med relativt kort livslängd som bildas när kärnklyvningen fortfarande pågår inne i kraftverkets reaktorer. Nu har reaktorerna varit avstängda i en vecka, och då blir de värsta farorna främst de som fortfarande hotar räddningspersonalen vid olycksplatsen som bränder och ras. Frågan är nu om det går att få igång elen utifrån så vattenpumparna inne i kraftverket kan startas igen, och de japanska myndigheterna slipper vattenbomba.
Scientific American ställer sig frågan om varför många länder antagit en säkerhetszon på 80 kilometers radie från Fukushima när de japanska myndigheterna bara har en på 20-30 kilometer? Scientific American har en poäng i att skillnaden kan bero på att de japanska myndigheterna har mer information om händelseförloppet.
Radioaktivitet finns i naturen, inte minst i berggrunden, och många av de gränsvärden som satts av strålningsmyndigheterna är långt strängare än vad vi sker förekomma naturligt, som hos bananer. Att hamstra jodtabletter och vara orolig i Sverige är som Strålskyddsmyndigheten påpekar, onödigt. Ett för stort intag av jod, kan snarare bli farligare än eventuell strålning.
Det är bättre att tycka illa om kärnkraften av rätt skäl. Av tveksamheten inför riskerna har t.ex. Sveriges kärnkraftverk fått åldras, och kärnkraftverken har istället satsat på effekthöjningar i de befintliga gamla reaktorerna, något att likna med att försöka få ut mer av samma gamla bil än att skaffa en ny och säkrare.