När Friedrich Nietzsche är som mest spännande liknar han tonårsgrabben som med lust och vånda upplever kroppens växande och själens växlingar. Ingenting är fast. Inget under att han (i anteckningarna till ett aldrig fullbordat verk) hyllade den antike filosofen Thales, som påstod att vatten är alltings ursprung. Varför är detta viktigt, frågar Nietzsche och svarar: ”För det första för att satsen säger något om tingens ursprung, för det andra att den gör det utan bilder och mytiskt fabulerande, och för det tredje att den rymmer, om än i förpuppad form, tanken att allt är ett.” (Översättning: Joachim Retzlaff) Allt som kallas ont har en gång varit gott och omvänt.
Friedrich är fem år när hans far dör i vad som dåförtiden diagnosticeras som ”hjärnuppmjukning”. Året efter dör hans lillebror. I en familj som nu annars består enbart av kvinnliga medlemmar blir Friedrich allas hopp. Han visar sig också vara en enastående begåvning, trots återkommande anfall av svår huvudvärk. Han dras till filosofin, men satsar på filologin, språkvetenskapen, och blir redan vid 25 års ålder professor.
Mellan 1872 och 1889 publicerar han en rad böcker som mycket få uppmärksammar. I ”Tragedins födelse” (1872) ses den grekiska kulturen som en strid mellan dionysiska och apolliniska principer, mellan extas och rationalism. Efter fyra volymer ”Otidsenliga betraktelser” (1873–76) börjar han från ”Mänskligt, alltförmänskligt” (1878) skriva i form av aforismer, ifrågasätter där och i ”Morgonrodnad” (1881) vad som kallas moral, och hävdar i ”Den glada vetenskapen” (1882) att Gud är död och existensen av en högre människa, och hävdar att människans grundinstinkt är ”viljan till makt”. Med ”Så talade Zarathustra” (1883–1884) presenterar han i form av legender och berättelser sina tankar om viljan till makt och övermänniskan och alltings eviga återkomst. Med ”Bortom gott och ont” (1886) och ”Om moralens genealogi” (1887) fortsätter han sin kritik av kristendom och slavmoral, men visar också på det omedvetnas roll, och förespråkar ett enat Europa och en enad värld. (Alla hittills nämnda verk finns i goda översättningar, de flesta i förlaget Symposions pågående – och föredömliga! – utgivning av Nietzsches samlade verk.) I de sena verken ”Götzen-Dämmerung” (”Avgudaskymning”) (1889), ”Der Antichrist” (1895) blir formuleringarna allt mera kompromisslösa och mindre lekfulla. Den intellektuella självbiografin ”Ecce Homo” (skriven 1888/89, tryckt 1908) blir Nietzsches sista någorlunda fullbordade verk. Sinnessjukdomen bryter ut år 1889, och fram till sin död år 1900 vårdas Nietzsche av sin mor och sin syster.
Om allt är ett och allting flyter, varför inte sammanfatta Nietzsche med kroppens vätskor? Tårarna som unge Friedrich torkar ur ögonen för att trots närsynthet och plågsamma anfall av huvudvärk bli klassens främste elev, och sedan en lysande student. Sperman som han spiller eller sparar på. Han besöker en bordell för första gången då han är 21 år. Enligt hans egen uppgift ett misstag, och han ägnar sig åt ett piano istället för åt de prostituerade. (Enligt andras teorier leder flera bordellbesök till att han smittas med syfilis, vilket förorsakar sinnessjukdomen.) Med diarré istället för i heroisk blodsutgjutelse slutar hans första och sista anfall av nationalistisk yra, då han anmäler sig som frivillig i fransk-tyska kriget 1871, och som sjukvårdssoldat smittas med difteri och dysenteri.
Sedan spottar han gärna på upphöjda ståndpunkter och etablerat vetande. ”Historien måste själv lösa historiens problem, vetandet måste vända taggen mot sig själv” skriver han i essän ”Om historiens nytta och skada för livet” från 1874, som ingår i serien ”Otidsenliga betraktelser”. Alldeles som varje ny generation måste ifrågasätta och vända sig bort från vad man uppfostrat den till. ”Den måste ta in denna sanning droppe för droppe, inta den som en bitter och våldsam medicin, och varje enskild av denna generation måste övervinna sig, döma om sig själv.” (Översättning: Nikanor Teratologen) Men saliven behöver man också för att uttrycka sig. (Utan saliv i munnen har man svårt att ens säga ”Nietzsche”.) I ett avsnitt av den postumt utgivna ”Fem företal till fem oskrivna böcker” prisas en annan filosofisk föregångare, Herakleitos, som förkunnar liksom ”med fradga kring munnen” för de ständigt förbiflytande dödliga om det våldsamma och vitala som förenar oss med djuren. ”Filosofen anar att människan vilar på det giriga, det omättliga, det äckliga, det skoningslösa, det mordiska, i sitt icke-vetandes likgiltighet och liksom hängande i drömmar över ryggen på en tiger.” (Översättning: Nikanor Teratologen)
Hans tankar rör sig allra lättast i de tre volymerna från slutet av 1870-talet och framåt. ”Vandraren och hans skugga”, det starkaste avsnittet i ”Mänskligt, alltförmänskligt” angriper såväl tanken på straffets nytta som tiggeriets hyckleri: ”En tiggare upplever inte själv sin brist tillnärmelsevis så starkt som han måste förmå folk att uppleva den, om han vill livnära sig på att tigga”, som övermättnadens hunger: ”Den som i dag säger: ’Jag har inget upplevt’ – är en idiot.”. (Översättning Lars Bjurman) Hans motbjudande åsikter kan man ännu torka bort som spott. Han ser slaveriet som berättigat, men det kan vara en klassicists hyllning till det antika Grekland. Han ser kvinnan som underordnad, men det är inskränktheten hos ende sonen i en konservativ familj. Han ser kriget som positivt för ett folk, men så hade han inte sett det moderna krigets verklighet. I ”Morgonrodnad” faller ljus på vad som kallas moral, men som borde kallas våra mörka vrår. ”Han har blivit ödmjuk och är nu totalt undergiven, – han letar efter dem som han en lång tid velat tortera med detta. Lugn, du hittar dem nog!” Han hånar oss när vi hyllar svaghet och underdånighet därför att han unnar oss att vara glada: ”’Vi måste uppfatta tingen på ett lustigare sätt än vad de förtjänar; i synnerhet som vi en längre tid har betraktat dem med större allvar än de förtjänar. ’ – Så talar kunskapens tappra soldater.” (Översättning Peter Handberg) Vi behöver vad som är titeln på nästa volym: ”Den glada vetenskapen”. Den fortsätter och fullföljer kritiken av medlidandet som maktutövning. ”Hela min själsekonomi och dess balansering genom ’olyckan’, nya källsprång och behov som bryter fram, gamla sår som ärrar sig, hela perioder ur det förgångna som stöts av – allt detta som kan vara förknippat med olyckan bekymrar inte den käre medlidsamme: han vill hjälpa och har inte en tanke på att det finns en personlig nödvändighet i olyckan, att ångest, umbäranden, försakelser, midnattstimmar, äventyr, vågspel, missgrepp för mig och dig är lika nödvändiga som sin motsats”. (Översättning Carl-Henning Wijkmark(==PAGEBREAK==)
Tårarna flödar sommaren 1881. I Sils Maria, i södra Schweiz, drabbas Nietzsche av en vad han senare beskrev som ”en hänryckning, vars oerhörda spänning emellanåt urladdas i en ström av tårar, och som ovillkorligt tvingar en att avancera än med stormsteg, än långsamt; ett inte helt störningsfritt trancetillstånd i förening med det mest distinkta medvetande om otaliga små fina rysningar och överstrilningar ända ner i tåspetsarna.” (Översättning Peter Handberg) Vad har blivit uppenbarat? Något utsägs redan i ”Den glada vetenskapen”. Där berättas om ”den vansinnige” som störtar ut på torget och förklarar att ”Gud är död! Död för evigt!”. Där finns en demon som säger: ”Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till.” (Översättning Carl-Henning Wijkmark). Och där berättas om en viss Zarathustra som ger sig ut bland människorna för att förkunna sin lära.
Inte bara predikotonen i Nietzsches mest berömda verk ”Så talade Zarathustra” förenar Nietzsche med dem han kallar ”onda fiender”, nämligen prästerna med deras ”hämndgiriga ödmjukhet”. Han skriver också ”mitt blod är i släkt med deras”, och ”blod är det sämsta intyget på sanning. Blod förgiftar även den renaste lära till villa och hat i hjärtat.” (Översättning Wilhelm Peterson-Berger) Blodet stiger också hos en nutida läsare, men mest för att man rodnar över det överlastade språket och liknelserna – anden som blir kamel som blir lejon som blir barn är bara en av dem – och verkets vädjan till den sentimentalitet vi alla bär inom oss. Skrämdes Nietzsche av nihilismen som hotade om Gud är död? Sökte han finna en inomvärldslig frälsning i Zarathustras läror om vad vi gör nu är för evigt, och att människan är bara ett stadium på vägen mot en högre stående varelse? All retorik kan inte rädda budskapet från dess inre motsägelser. Om det ska komma en övermänniska som förhåller sig till oss som vi förhåller oss till aporna, så kan vi inte samtidigt tro på den eviga återkomsten då klockan åter ställs på 0000, och all utveckling börjar om från början.
Galla är också Nietzsches medium. En gulgrön vätska, bildad i levern, som löser upp vad vi äter och skickar iväg avfall den naturliga vägen. Bortom ont och gott löser upp hela sanningsbegreppet, finner att osanningen kan vara en livsbetingelse och hånar sådana som anser sig vara sanningens försvarare: ”som om ’sanningen’ vore en så harmlös och tafatt person att hon hade behov av försvarare!” Nietzsche hävdar att: ”hårdhet, våldsamhet, slaveri, fara på gatan och i hjärtat, fördoldhet, stoicism, förförelsekonst och djävulska knep av alla slag, att allt illasinnat, fruktansvärt, tyranniskt, rovdjurs- och ormaktigt i människan, lika väl som dess motsats, tjänar till förhöjandet av arten ’människa’.” För dem som anser sig alltid vara på de godas sida har han också några ord: ”Den som kämpar mot odjur bör se till att han inte därvid själv blir ett odjur. Och då du länge blickar in i en avgrund, blickar avgrunden in i dig.” (Översättning Lars Holger Holm)
Insikten att gott och ont är sidor av samma sak eller samma idé fortsätts och fördjupas i ”Till moralens genealogi”. Hans kritik av slavmoral, av ressentiment – då människor i underläge inte gör uppror utan istället reagera med sur missunnsamhet – passar in på allt från Jante-anda till främlingsfientlighet: ”Medan all förnäm moral är framvuxen ur ett triumferande ja-rop till sig själv, säger slavmoralen från första början nej till allt ’utanför’, till allt ’annorlunda’, till allt som är ’icke-jag’: och detta nej är dess skapande gärning.” Nietzsche bejakar ”förnäma raser” men definierar dem inte med ”blodet”, han hyllar ”den blonda besten” som alls inte behöver vara german: ”romersk, arabisk, germansk, japansk adel, homeriska hjältar, skandinaviska vikingar – i fråga om detta behov är de alla lika.” Hans världsbild är bestämd av kultur, och inte av politik. Eftersom det inte kan råda någon jämlikhet mellan bra och dålig konst kan demokratin inte heller vara någon bra idé.
Men galla upplöser inte bara motståndarens resonemang utan också Nietzsches egna. Han hävdar att ”viljan till makt ” är vad som driver människan, men blir självmotsägande när han upprörs över att ”fel” människor segrar – slavarna, kvinnorna. Han kritiserar ”den sjuka kvinnan: ingen överträffar hennes raffinemang i konsten att härska, förtrycka, tyrannisera”, men hyllar i andra sammanhang tyranner som självklart utövar sin makt.
Självbiografin ”Ecce Homo” (vilket betyder ”Se människan” och sägs vara Pontius Pilatus ord då Jesus visades fram inför folket som krävde att han skulle korsfästas) blev Nietzsches stöddigaste verk. Bland kapitelrubrikerna: ”Varför jag är så klok”, ”Varför jag skriver så bra böcker” och så vidare. Sedan bryter sinnessjukdomen ut. I Turin omfamnar han full av medlidande en slagen häst och hämtas sedan hem. Se människan! Han som såg viljan till makt som drivkraft behandlas som ett barn. Han som sett ner på kvinnorna vårdas av sin mor och sin syster Elisabeth Förster-Nietzsche, änka efter en av Tysklands mest rabiata antisemiter.
Elisabeth strök bort för henne obehagliga meningar i ”Ecce Homo” innan den publicerades 1908, och redigerade och ibland förfalskade Nietzsches efterlämnade texter till urvalet ”Wille zur Macht”, och genom det Nietzsche-arkiv som hon kontrollerade ända till sin död år 1935 byggde hon målmedvetet upp en falsk bild av Nietzsche (som föraktade tyska nationalister och hatade antisemiter) som en nazistisk förelöpare. Ironin är att Nietzsche egentligen inte behöver förfalskas. Han formulerar både vår tids vidrigaste idéer, och försvarar friheten genom att häda den. Han påminner om en bra romanförfattare som låter också de största skurkar få visa upp sina starkaste och mest förföriska sidor.
Thomas Mann såg Nietzsches ord om slaveri, krig, våld och härlig grymhet som estetiska fantasier, och använde honom som förebild till kompositören som är huvudperson i den sena romanen ”Doktor Faustus” (1947). Arne Melberg påpekar i sin uppslagsrika ”Försök att läsa Nietzsche” (2001) att ”När Nietzsche hyllar styrkan bör vi helt enkelt påminna oss om hans egna svagheter. När den sene Nietzsche rasar över dekadensen gör han det ju som den främste dekadenten.” Hans inre konflikter gör honom levande. Hans bästa texter befriar inte med sin logik, utan med sina omkastningar av perspektiven. Han är en fors där alla strömmar flyter samman, eller om man så vill en kropp där alla vätskor rör sig i omlopp och ibland flödar över.
Vad dog människan Nietzsche av? Ögonspecialisten Joakim Färdow sammanfattade nyligen (i Läkartidningen 2009-09-08) de medicinska teorier som är i omlopp. Under många år rådde stor enighet om att Nietzsches sammanbrott berodde på en i ungdomen ådragen syfilis. Men han saknade flera typiska symtom på vad som kallas neurosyfilis, som dessutom snabbt brukar leda till döden – medan Nietzsche levde i hela tolv år efter insjuknandet. Den senaste och intressantaste teorin är att han led av en kärlsjukdom som är så ovanlig att den inte ens har ett svenskt namn, utan kallas CADASIL (Cerebral Autosomal Dominant Arteriopathy with Subcortical Infarcts and Leukoencephalopathy). Denna sjukdom drabbar de små artärerna i hjärnans vita substans, och yttrar sig bland annat i migrän, stämningsstörningar och demens, symtom som alla drabbade Nietzsche. Sjukdomen kan dessutom vara ärftlig, och Nietzsches far dog ju i en inte närmare specificerad hjärnsjukdom. Om faderns sperma gav Nietzsche sjukdomen i faderns blod så kom också döden med kroppsvätskorna.