Den nya kunskapen om hjärnan är intressant. Neurovetenskapen gjorde stora framsteg det senaste årtiondet, som Radio Voltaire tog upp. Vilka gränser har kunskapen från neurovetenskapen?
William R. Uttal kallade kanske för elakt disciplinen för den nya frenologin, finns det anledning att vara kritisk mot att alltför mycket förklaras genom kunskap om hjärnan.
Weisberg och hennes kollegor undersökte i en studie 2008 vilken effekt det hade om man lade till en ovidkommande term från neurovetenskapen när en vanlig aspekt för mänskligt beteende förklarades. Weisberg märkte att den meningslösa neurovetenskapliga terminologin fick försöksdeltagarna att ge bättre betyg åt dåliga psykologiska förklaringar. Utan jargongen kunde deltagarna se att förklaringarna var dåliga.
Bilder på hjärnan är spännande för medierna, och det är lätt hänt att blanda ihop resultaten med att någon företeelse nu förklarats. Den vanligaste frågan till forskarna är om var någonstans ditten eller datten ”sitter i hjärnan”. Frågan antar att nyfikenhet, hunger, homosexualitet eller något annat komplext beteende eller känsla är en enskild företeelse som kan isoleras till ett område i hjärnan.
Neuroradiologi handlar oftast mer om kognitiv subtraktion genom jämföra med något grundläggande stadium som t.ex. inte är hunger, för att se neurala processförfrågningar. Ett område i hjärnan kan vara en viktig del i ett nätverk av regioner som stödjer hungerkänslorna, men det är något annat att säga ”det sitter där”.
Nu sker det här för många discipliner, inte bara neurovetenskapen, att längre förklaringar uppfattas som mer vetenskapliga (neurovetarna som deltog i Weisberg-studen var mer skeptiska). Fast det finns en lockelse att bara hänvisa till ”kalla fakta” utan mer krångliga sociala, kulturella, ekonomiska och politiska faktorer. Vi lever i en tid av Hjärnkoll på vikten för att rasa i kilon med professorns supermetod. Kunskapen om hjärnan behöver nog ses i sitt rätta sammanhang.