Mord, mode, mod – dagens deckarförfattare fegar ur totalt

I somras försvann en liten flicka i Stjärnsund i Dalarna. Den fruktansvärda sanningen kom fram på det mest osannolika sätt. Någon som provade sin nya kamera tog först en bild på Engla Höglund på cykel och strax därefter en bild på bilen med Anders Eklund som senare skulle mörda henne. Bilderna var oerhört svenska. En cyklande sommarflicka. En röd SAAB mot grön barr skog. Vi behöver berättelser om sådana sidor av verkligheten.

Vi behöver också ritualer för att kunna handskas med döden, det vet alla som har varit på begravning. Men vi måste också våga inse att varje människa som dödas är en unik värld som går förlorad. Och att den som gör det värsta mot någon annan också är en människa som vi. Konventionerna kan vara en hjälp för stunden, liksom man kan behöva något lugnande för att klara av närvaron på en begravning, men vid långvarigt bruk gör de livet svårare att leva.

Någon månad efter mordet i Stjärnsund befinner jag mig i Texas för mitt årliga besök hos mina tre dödsdömda vänner och deras anhöriga. Mycket har förändrats under alla de år vi har känt varandra. Sedan i fjol är jag, efter att ha missat en nyinstiftad regel om att stanna vid utfarten från parkeringsplatsen, ute stängd från Polunsky-fängelset där dödsdömda Mike och T-Rock sitter. Å andra sidan har Anthony vunnit ett överklagande och har flyttats från dödscellen till ett häkte i väntan på ny rättegång.
Mellan resorna till det lilla Caldwell där Anthony sitter häktad och till stora Houston för att träffa Mikes mamma och olika advokater och aktivister bor jag hos Anthonys bror Arthur. Jag ser alltför mycket på teve. Varje eftermiddag och kväll är det repriser av ”Law and Order” och av ”CSI” i dess olika skepnader på de vanliga kanalerna. Senare på dagen går repriser av ”The Wire” på HBO. Alla tycks utgå från samma dramaturgi vilket också är en samhällsfilosofi. Onda varelser begår hemska handlingar och vårt enda hopp är att polisen ska ta dem.

Visst är en del anrättningar kryddade med häftig musik och raffinerad klippning och dekorerade med någon scen som säger att det inte alltid är så lätt att vara immigrant eller svart eller fattig. Men det är samma ingredienser i alla serier. Oss emot Dom. Till Dom räknas inte bara mördare utan också offer och anhöriga. Hjältar är poliser och detektiver och åklagare. Professionalisering och trivialisering.

Jag jämför dem med brottsskildringar jag minns, från Raymond Chandler och Dashiell Hammett som jag läste i min ungdom till Patricia Highsmith, Chester Himes, Jim Thompson och Cornell Woolrich (och hans olika pseudonymer) lite senare. De lärde mig något om dem och oss, att vindarna och makterna kan ta sådana vägar att vem som helst av oss i morgon kan befinna sig bland dem. Samma insikt som Friedrich Nietzsche uttryckte i en anteckning från början av 1880: ”’Mördaren’ som vi dömer är en fantom: ’den människa som är kapabel att begå ett mord’. Men det är vi alla.”

Bland kriminalromanerna på de stora bokvaruhusen i Houston och Austin finns flera som är skrivna av svenska författare. De framgångar svenska brottsromaner har haft utomlands, beror det på att de avviker från det gängse mönstret i de vanligaste teveserierna eller på att de bekräftar det? När jag kommer hem till Sverige bestämmer jag mig för att läsa ett antal och läsa dem mer än en gång för att se vad som verkligen står där.

Varför jämföra en kriminalskildring med verkligheten? Dessa romaner är ju underhållning, spänning för stunden medan man sitter på pendeltåget hem eller uppkrupen i favoritfåtöljen. Men med risk att låta moraliserande kan jag inte se att skildringar av hur människor lider och dödas kan vara ”enbart underhållning” – lika lite som berättelser om övergrepp på barn eller om tortyr kan vara det. Berättelser om mord handlar om grundvillkor för samhälle och existens. För övrigt brukar de flesta bästsäljande kriminalförfattare i olika sammanhang deklarera just sina samhällsskildrande ambitioner. Så låt oss ta dem på allvar.

 

 

 

Är jag inte elitär som kritiserar vad så många tycker om? Svaret är mycket enkelt. Kritiken kommer att handla om författare med upplagor, inkomster eller positioner som varken läsaren eller jag någonsin kommer att komma i närheten av. Jag är en okänd. De har en massa nollor efter sig. För övrigt kan den som väljer att skriva om något som angår alla, nämligen döden, inte förmena vem som helst rätten att uttala sig i ämnet.

Jag läste först sju böcker av svenska författare som publicerats under 2008. De kallas allt från kriminalroman till thriller till spänningsroman men handlar alla om mordgåtor. Även om slumpen har spelat en stor roll, så har jag valt uppmärksammade böcker av olika slags författare. Väl etablerade namn med samhällsskildrande ambitioner som Åke Edwardson, Henning Mankell och Liza Marklund. Nyare namn som ofta toppar bestsellerlistorna som Åsa Larsson och Camilla Läckberg. Samt ett par kändisar från andra områden – Thomas Bodström och Niklas Ekdal – som följer modet att skriva en brottsroman. Det blev sammanlagt 3 123 sidor som vägde 4 816 gram.

Jag återvände sedan till sju romaner om mord från andra tider. Urvalet är också här något slumpmässigt. En artonhundratalsklassiker, en roman från Egypten, en fransk och en svensk roman samt tre romaner från den amerikanska kulturkrets som präglat det mesta av dagens kriminallitteratur, men som inte stämmer in på schablonerna. Jag återkommer senare till dessa.

Jag läser dem alla minst två gånger (vissa passager läser jag ännu fler gånger). Första gången för att följa historien till dess upplösning, alltså vem (eller vilka) som har mördat samt antal döda. Andra gången noterar jag hur mycket utrymme författaren ägnar åt mordoffer och anhöriga, åt mördare och åt mordmetoder – och vad som upptar resten av utrymmet.

Varför undersöker jag just dessa inslag? Därför att de fokuserar på vad som är unikt med döden som tema. Därför att vad författaren åstadkommer här säger något väsentligt om hur mycket han eller hon vågar sig på. Jag avslutar med en summering, inspirerad av spalten ”The Digested Read”; John Craces respektlösa presentationer av omtalade böcker i brittiska ”The Guardian”.

Thomas Bodström: ”Rymmaren” (Norstedts, 444 sidor)

Första läsningen: Miro sitter inne och vill hämnas de som dödade hans kusin Vlado, också i fängelset. I regeringen sitter en sur (borgerlig) justitieminister, i ledningen för Kriminalvården sitter en sur generaldirektör, på advokatbyrån sitter en skurkaktig advokat och en hederlig, från polisen kommer Christian och Susanne och jagar Vlados mördare. Författaren kommer då och då ihåg Miro, som titeln till trots inte rymmer förrän historien nästan är slut, men till tröst får han då mörda generaldirektören. Summa döda: 2, alltså en per 222 sidor.

Andra läsningen: Mordoffret Vlado förekommer på 3 sidor samt i mördaren Miros tankar. Generaldirektören förekommer på dryga 30 sidor, men de flesta handlar inte om hans person utan mera om karriär och intriger. Mördaren Miro förekommer på 67 sidor. Vilka Vlados mördare är får vi aldrig veta. Mordvapen är tandborste eller tandborstar spetsade till stickvapen, samt pistol. Cirka 100 sidor kretsar alltså kring mord och mördare. De övriga 344 sidorna är satir över politiker och byråkrater, men fiktiva så att ingen behöver känna sig träffad, samt erotik och juridik.

Summa summarum: Bov i fängelse i berättelse som inte kommer ur fläcken.

Åke Edwardson: ”Den sista vintern” (Norstedts, 462 sidor)
Första läsningen: Madeleine Holst hittas död intill Martin Barkner; Gloria Carlix hittas död intill Erik Lentner men båda männen förnekar mord. Ett lik flyter i land vid Winters strandtomt och visar sig ha samband med de mördade kvinnorna och de misstänkta männen och deras föräldrar som alla har samband med Nueva Andalucia på spanska solkusten. Men först måste ännu ett par bli mördade och polisassistenten Hoffner kidnappas av Herman Schiöld som förut hette Dahlquist och som mördade sin bror som flöt i land hos Winter. Final vid Medelhavet där Winter dras ner under vattenytan. Summa döda: minst 5 men möjligen 8 (romanen slutar innan vi får veta om såväl Lentner, Schiöld som Winter drunknar på sista sidan). Således antingen 1 död per 92 sidor eller 1 död per 58 sidor.

Andra läsningen: De första mordoffren nämns enbart vid namn, om Anders Dahlquist handlar det cirka 3 sidor. Madeleines föräldrar förhörs i mindre än 10 sidor. Mamma Louise Carlix förekommer på 12 sidor som mest består av förhör. Räknar man såväl Barkner och Lentner och deras föräldrar som anhöriga tillkommer 5 sidors förhör med Winter. Offer och anhöriga finns därmed med på summa 60 sidor (om Winter dör på sista sidan ökar summan betydligt eftersom han ju är romanens huvudperson, men det är som sagt oklart). Mördaren förekommer först enbart som kidnappare och vi får enbart höra hans repliker. Som person med namn och ansikte dyker han upp i handlingen först efter sidan 400 och först fem sidor innan slutet berättar han varför han dödat. Således mindre än 10 sidor kring mördaren som person som söver sina offer med butangas och sedan kväver dem och (kanske, på sista sidan) dränker dem. Det allra mesta i romanen handlar om polisen, om gamla goa göteborgare samt om Winters familjeliv och tankar: ”Han började förstå det också nu. Under det senaste året hade han gått igenom något slags kris i sitt liv, han förstod även det. Han hade varit på väg bort emot något, eller ifrån något, men han hade inte kunnat hindra den rörelsen.”

Summa summarum: Winter-badare drunknar i ljummet vatten.

Niklas Ekdal: ”I döden dina män” (Forum, 473 sidor)

Första läsningen: Pensionerade makthavare mördas med rituella metoder. Stjärnreportern och skitstöveln Kalle Holm jagar storyn. Homosexuelle muslimen Felix flyr från falska misstankar. Samtidigt stävar ett fartyg med farligt gods mot Sverige. Tack vare en serie lyckliga sammanträffanden mitt under mordvågen kommer Felix och Sara och Johanna på sambandet mellan hemliga budskap på sextonhundratalsmålarens Klöckers tavlor samt en hemlig jättesammansvärjning. Det slutar med pangpang under Stockholms slott. Summa döda: 24 (eller 25 – hur många som stryker med på slutet är oklart), alltså 1 per 22 sidor.

Andra läsningen: De sidor då det förekommer antingen offer eller anhöriga kommer är cirka 100. Av dessa handlar cirka 45 om Felix vars älskade Charlie är ett mordoffer, men det handlar mest om själva kriminalgåtan och mycket lite om Charlie, och Felix förekommer på ytterligare cirka 30 sidor tillsammans med de andra spanarna Sara och Johanna. 20 sidor handlar om rättshaveristen Erik och cirka 5 om sjökaptenen Stavros. Övriga mordoffer är endast namn och ibland inte ens det. Den ende anhörige som i övrigt nämns är en son till ett av offren. Mördare förekommer på 32 av bokens sidor, av vilka dock 20 upptas av Carl Tott. De andra mördarna förblir namnlösa och förekommer ofta i flock. Mordmetoderna är betydligt mera varierade än människorna – man spetsar och hänger i köttkrok och dödar med skiftnyckel och piskar – tills en av de goda dödar med harpun. Sin energi satsar berättaren på föredragningar om a) kroppsbyggande och hälsa, b) tsunamins inrikespolitiska verkningar c) om FRA vilket leder till d) föreläsning om NEST. Efter denna slår Felix och Sara ihjäl tiden på ABF-huset, där de råkar höra föreläsning om e) Karl XI och den tiden, vilket får dem att se sambandet med f) målaren Klöcker och de mystiska budskapen på hans tavlor. Men inte förrän vi fått föreläsningar om g) försvarets ubåtsjakt, h) kungliga valspråk i) konspirationsteorier, j) Riddarholmskyrkan med mera, med mera.

Summa summarum: Dagens Nyheters ledarsida möter Da Vinci-koden i ett stendött lopp.

 

Åsa Larsson: ”Till dess din vrede upphör” (Bonniers, 326 sidor)

Första läsningen: Wilma och Simon dränks under vinterdykning efter ett gammalt flygplansvrak. Men Wilma är som själ eller spöke närvarande i historien. Åklagaren Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna-Maria Mella börjar snoka hos familjen Krekula. Pappa Isak och mamma Kerttu hade vänskapliga förbindelser med nazityskar under kriget, ena sonen Hjalmar är stark och hämmad och andra sonen Tore är hämndlysten. De har mördat dykarna som var hemligheter från kriget på spåren och mördar också grönavågaren Hjörleifur som har sett för mycket. Hjalmar erkänner och Tore drunknar. Summa döda (inklusive de under kriget) 7, alltså 1 död per 46 sidor.

Andra läsningen: Greppet att låta Wilma föra ordet i nära 30 sidor ger ett mordoffer en stark närvaro, liksom sidorna om hennes mormor Anni. Hjörleifur presenteras också, medan de som mördas under kriget nämns mycket kort. Mordoffer och anhöriga dominerar på cirka 60 sidor. Om familjen Krekula både förr och nu berättas på cirka 95 sidor. Man mördar med en dörr som läggs över vaken, tyskarna avrättar flyktingar med pistol, en man slås ihjäl med ett vedträ. Sammantaget ägnas ungefär halva boken åt offer och förövare, resten fördelar sig på åklagare och polis samt förälskade skildringar av naturen och sympatiska hundar.

Summa summarum: Lilla spöket Wilma möter långa mördaren Hjalmar.

Camilla Läckberg: ”Sjöjungfrun” (Forum, 358 sidor)

Första läsningen: Fjällbacka bon Christian Thydell succédebuterar men får hotfulla brev som kanske har något att göra med den pojke som här och var skildras i tillbakablickande avsnitt. Fjällbackabon Magnus hittas död i havet. Han har också fått hotbrev, liksom den notoriskt otrogne Erik och den notoriskt trogne Kenneth, vars hustru dör efter ett möte med en mystisk främling. Alla hotade män har känt varandra sedan ungdomen. Till sist hänger sig Christian på uppmaning av en hotfull kvinna – som visar sig vara han själv! Eller som det står på näst sista sidan: ”Det var inte lätt att förstå, egentligen helt omöjligt.” Antal döda är lättare att räkna: 6 varav ett självmord, således 1 per 60 sidor.
Andra läsningen: Mordoffer och anhöriga – den våldtagna Astrid, Christians hustru Sanna, Kenneth och hans fru samt Cia som mister Magnus – förekommer på sammanlagt 76 sidor. Åt mördaren med kluven personlighet ägnas 120 sidor. Han använder kniv på Magnus, kanske skrämmer han Lisbeth till döds, sin första kvinna och hennes barn dränker han och sig själv hänger han. På bokens övriga sidor pågår dels reguljärt polisarbete, dels familjeliv som antingen är lyckligt hos de två systrar som väntar barn eller olyckligt familjeliv hemma hos framgångsrike Erik.

Summa summarum: Fjällbacka Confidential.

Henning Mankell: ”Kinesen” (Leopard, 580 sidor)
Första läsningen: 19 människor mördas i Hälsingland och 4 i Nevada, USA. Åklagare Roslin råkar hitta en dagbok skriven av en släkting och ser samband. Men sura polisen griper en lokal mytoman som omedelbart begår självmord. Sedan följer Sans öden under 1800-talet, först i Kina och sedan i slavarbete under en grym och blond förman i USA och sedan åter i Kina där han efter en tid hos missionärerna blir bandit – och San skriver också dagbok. Åklagare Roslin reser till Kina och råkar träffa Hong, idealist och maoist som försvarar massakern på Himmelska Fridens torg inför sin cyniske bror Ya Ru som dock hatar västerlänningar. I förfadern Sans dagbok läser Ya om en viss grym och blond förman vilket föranleder honom att skicka sin yrkesmördare att hämnas på förmannens släktingar i Nevada och Hälsingland. Hong följer med Ya till Afrika för att inleda ett gigantiskt kolonisationsprojekt men dödas i Moçambique. I London träffar Roslin Hongs bästa vän och undgår med knapp nöd att dödas av Ya som dock dödas av Hongs son. Ya efterlämnar också (!) en dagbok men är ändå obegriplig: ”Det som är märkligt och det vi aldrig kommer att förstå är ändå att han kunde döda sin syster samtidigt som han värderade sin familj, sina förfäder, högre än allt annat. Där finns något motsägelsefullt, en gåta vi nog inte kommer att kunna lösa.” Summa döda: 45 (av vilka 2 självmord), således 1 död per 13 sidor.
Andra läsningen: De nitton offren för massmordet i Hälsing land förekommer enbart på listor över var de hittades och vad de hette, de fyra offren i Nevada omnämns endast med namn. Hong och Ya är de enda mordoffer som får mer än en sida på sig. Mördaren San (som också är anhörig till ett mordoffer) är huvudperson på strax under 100 sidor och Ya Ru är en av huvudpersonerna på 43 sidor. Men om massmördaren Liu Xin får vi bara veta att han är Ya Rus torped. Mordmetoderna växlar mellan de uttänkta i Hejsövallen (”Ett våld som snarast var utdragen tortyr.”) och knivar, skjutvapen, bilbomber. De flesta sidorna, över 300, upptas av åklagare Roslins privatliv samt av politiska resonemang som oftast förs av kineserna i handlingen, bland dem en utförlig redogörelse för en plan att kolonisera Afrika med kineser.
Summa summarum: Bestseller blir Mostkiller.

Liza Marklund: ”En plats i solen” (Pirat, 468 sidor)
Första läsningen: Svensk familj med fem medlemmar dödas på spanska solkusten. Annika Bengtzon skriver om fallet på plats med svenskan Carita som tolk. Hemma i Sverige träffar hon då och då änkan och barnet efter Sveriges ledande polis som mördades i en tidigare historia. Den för detta mord misstänkte mannen friges eftersom hans helgalna syster visade sig vara yxmördare – men nu visar sig också polisen Nina vara syster till dessa båda. Sedan visar sig tolken Carita vara inblandad i knarkhandel liksom också den frisläppte Filip liksom Sveriges ledande polis som visar sig ha en hustru på en knarkfarm i Marocko. Annika listar sig in på knarkfarmen där hon blir vänligt bemött innan det blir shoot-out med Filip & Co. Men änkan i Sverige då? David visar sig ha konverterat till islam. ”Visste du inte det?” faller det författaren in på sidan 452. Summa döda: 14, alltså 1 död per 33 sidor.

Andra läsningen: Utförligast berättas om de efterlevande efter David och om familjen i Spanien, på sidor som handlar ungefär lika mycket om Annikas egna tankar då de döda barnens rum beskrivs. Småskurken Martinez finns med på två sidor, tillsammans med Annika, innan han mördas. Blottaren Vinda ögat får en sida på sig innan han mördas av tre små flickor i femtiotalets Sverige, marockanerna som skjuts ihjäl än bara namnen, om torpederna i bokens början får vi inte veta mer än att de är rumäner. Summa sidor som ägnas åt mordoffer och anhöriga är under 50. Den retrospektiva historien om de mördande barnen upptar 14 sidor, av vilka de flesta handlar om Hannelores uppväxt. Carita finns med på cirka 40 sidor men mest som tolk för Annika. Filip finns med i TT-telegram och som stumt närvarande på presskonferens. Mördare finns med på mindre än 70 sidor, och man mördar med hjälp av gas, kokain i överdos och med skjutvapen. Av de dryga 300 sidor som utgör resten av romanen ägnas en hel del åt svengelska och annan språklig misshandel. Mest dock Annikas relationer på jobbet och med män som inte behöver skjutas för att inte leva.

Summa summarum: Bengtzon stavas med zzzzz.

 

Trots böckernas internationella utflykter verkar författarna dela en liten värld. Designföretaget Norma Communications har gjort omslagen till såväl Edwardsons, Ekdals som Bodströms böcker, och på dem alla finns ödesdigra himlar i bakgrunden och svarta silhuetter i förgrunden. Hos både Edwardson och Marklund begås mord med hjälp av gas, mord som dessutom är anknutna till forna händelser i svenskghettot Nueva Andalucia på spanska solkusten. Hos såväl Edwardson som Ekdal som Larsson som Läckberg ligger folk och flyter i vatten. För både Boström och Ekdal är korpfotboll viktiga saker. Bodström tackar Marklund och Marklund tackar Bodström.

Men skillnaderna i det intresse författarna ägnar åt de svåra inslagen i mordskildringarna, nämligen de som handlar om offer, anhöriga och mördare, överraskade mig. Edwardson och Mankell, som har ett visst rykte för att använda kriminallitteratur som samhällsskildring, pratar mest om annat. Istället är det Larsson och Läckberg som vågar något. Trots att den ena gör för lite av att ett av mordoffren också är berättare – varför inte låta oss veta mer om hur det är att vara död? – och den andra kör med en mördare som lider av personlighetsklyvning – en intrig som var gammal redan när Freud lärde sig stava – är de inte rädda för att ägna stort utrymme åt både offer och mördare.

Man kan invända att det är missvisande att mäta utrymme som jag har gjort. Att Bodström, Edwardson, Ekdal, Mankell och Marklund skriver så kallade procedurromaner där själva spaningsarbetet står i centrum. Men också hos Larsson och Läckberg utgör spaningsarbetet en stor del av handlingen. Ändå kan de ägna mycket mera intresse och faktiskt värme åt alla parter i dramat.

Kommen halvvägs i min undersökning anar jag svaret på en av de frågor jag ställde mig i Texas. Att svenska kriminalromaner haft internationella framgångar beror knappast på att de avviker från mönstret, utan bekräftar det. Fastän de är kryddade med namn och landskap som tycks exotiska ute i världen handlar det om att bespara läsaren alltför mycket av dödens och livets realiteter.

Men det gör de andra sju författare från andra tider som jag läst. Är det orättvist att jämföra underhållningslitteratur av i dag med vad som i flera fall är litterära klassiker? Nej. För det första därför att de böcker som vi i dag kallar klassiker en gång skrevs för en samtidspublik. Fjodor Dostojevskij var journalist och publicerade ”Brott och straff” som följetong i en tidskrift. Yousuf Idris var också tidningsman och skrev ”Tabu” som inlägg i den tidens politiska debatt. Highsmith, Simenon och Thompson var alla direkt inriktade på att skriva vad vi i dag skulle kalla massmarknadslitteratur. Ekman och Wright nådde en jättepublik också när deras böcker var nya.

För det andra, och viktigare, får vad som kallas seriös litteratur dagligen utstå jämförelser med vad som kallas underhållningslitteratur. Nämligen när förlag och medier som tidningar och teve/radio bestämmer sig för vad man ska satsa pengar på och vad man ska bevaka. I dessa jämförelser gynnas oftast vad man tror ska löna sig på kort sikt, vilket har drabbat några av de böcker som nu ska diskuteras.

Jämförelser är alltså ofrånkomliga. Vad jag nu ska göra är att jämföra på ett annat sätt än det vanliga, där det antas att den som säljer bäst just nu också är den bästa brottsromanen.

Fjodor Dostojevskij: ”Brott och straff” (1866, senast översatt av Hans Björkegren, 1979. 633 sidor)

Första läsningen: Rodion Raskolnikov är student i S:t Petersburg och tar livet av pantlånerskan Aljona Ivanovna. Hon saknar existensberättigande i den bättre värld som han drömmer om. Då han överraskas av den harmlösa Lizaveta mördar han också henne. Han klarar konfrontationen med den skarpsinnige rannsakningsdomaren Petrovitj men kan dock inte i längden klara sig undan sitt samvete. Raskolnikov bekänner sitt brott för Sonja, den prostituerade och troende dottern i en familj präglad av alkoholism och lungsot. Sedan han också erkänt sitt brott för polisen döms han till förvisning i Sibirien, dit Sonja följer honom.

Andra läsningen: Mordoffren Aljona och Lizaveta förekommer mestadels på de sidor där Raskolnikov begår sina mord och sammanlagt 9 sidor. Raskolnikov, mördaren, förekommer dock på 465 sidor som huvudperson eller en av huvudpersonerna – egentligen på ännu fler men då enbart som åskådare eller som läsare av brev. Han begår sina mord med en yxa som han tar i huset där han bor. Läsaren måste således under nästan hela historien se världen som mördaren Raskolnikov ser den. Hans idéer är åtminstone ytligt sett framstegsvänliga idéer, även om hans intelligens ofta är sarkastisk känner han också stark kärlek till sin mor och syster.

Summa summarum: Synden straffar sig själv.

Kerstin Ekman: ”Händelser vid vatten” (1993, 466 sidor)
Första läsningen: Under 1970-talet mördas två turister i byn Svartvattnet. Bland de första att se offren är Annie Raft med sin dotter Mia, som kommit för att bo i ett slags kollektiv tillsammans med andra utsocknes. Annie ser också en ung pojke ge sig av från omgivningen, men mordet förblir under många år ouppklarat. Vi får följa pojken Johan som beger sig av från sina bröder och som skapar sig en egen tillvaro i Norge. Annie blir kvar i Svartvattnet fastän kollektivet splittras. Efter många år kommer Johan åter tillsammans med Mia. Mordgåtan får sin upplösning då det visar sig att hans bror Björne är gärningsmannen – men inte förrän Annie dödats av brödernas mor Gudrun som ville skydda Björne från upptäckt.

Andra läsningen: De turister som faller offer för de första morden ägnas ganska få sidor, men tillsammans med Annie och hennes dotter Mia upptar mordoffer och anhöriga något under hälften, cirka 190 sidor, av boken. Om mördarna handlar drygt 50 sidor, det mesta om Gudrun, men framför allt i hennes roll som mor till Johan. Man mördar med vad som finns till hands, alltså kniv och hagelgevär. Såväl historien om Annie som historien om Johan visar en stark gemenskap mellan mördare och andra huvudpersoner. Björne är bror till och Gudrun är mor till Johan. Men det finns också en tragisk ironi i att då Annie under större delen av handlingen misstänker Johan för att vara mördaren. Hon fruktar hans relation med Mia. Hon drivs alltså av samma instinkt att skydda sitt barn som driver Gudrun att döda Annie när hon är på väg att upptäcka Björnes skuld.

Summa summarum: Mördaren kan vara din bror och din mor.

 

Patricia Highsmith: ”En man med många talanger” (1955, översatt 1974 av Mårten Edlund. 205 sidor i den engelska pocket jag har använt)

Första läsningen: Tom Ripley åker på uppdrag av Mr Greenleaf till Europa för att söka upp dennes son Dickie. Ripley som dittills mest sysslat med mindre bedrägerier i New York finner Dickie i Italien. Han mördar Dickie och övertar hans identitet och blir så småningom vän med Freddie, som han också dödar utan att uppleva några samvetskval. Efter diverse förvecklingar med hans olika identiteter och efter att Mr Greenleaf uppenbarat sig i Europa, lyckas Ripley arrangera så att han själv får ärva Dickie.

Andra läsningen: Dickie förekommer i nästan en fjärdedel av boken, Freddie på dryga 10 sidor, tillsammans med de 30 sidor där pappa Greenleaf förekommer blir det strax under 90 sidor där offer och anhöriga finns med. Mördaren Tom Ripley förekommer från början till slutet av boken, och han använder sig av en åra för att döda Dickie och ett tungt askfat för att döda Freddie. Eftersom romanen – liksom de tre andra Ripley-romaner som skulle följa – är skriven från mördarens perspektiv gör Highsmith liksom Dostojevskij det mycket svårt för läsaren att inte i någon mån se världen som Ripley gör det, hoppas med honom och hotas som honom.

Summa summarum: Psykopater är vi alla – eller ingen.

Yousuf Idris: ”Tabu” (1959, översatt av Ingvar Rydberg, 1983; 176 sidor av vilka 13 är förord)
Första läsningen: En morgon hittas kroppen av ett nyfött och mördat barn vid flodstranden. Man misstänker genast någon av de kringresande arbetare som den bofasta befolkningen föraktar, men det uppenbaras också hemligheter hos de mera högt uppsatta familjerna och deras döttrar. Då Aziza, en kvinna bland migrantarbetarna, drabbas av barnsängsfeber blir det uppenbart att hon har begått mordet. Men fördömanden byts mot medlidande och solidaritet då man inser vad hon har fått genomgå av fattigdom och våldtäkt. När hon sedan dör sörjs hon såväl av kringresande som bofasta, och hennes öde gör att de ser mera av sina gemensamma intressen.
Andra läsningen: Det döda barnet beskrivs på två sidor i berättelsens början såsom det ses av arbetarna på herrgården. Först långt senare skildras dess första och sista minuter i livet, hur det börjar suga på Azizas finger innan hon tar bort det och barnet börjar skrika och hon lägger handen över dess mun tills det kvävs. Azizas egen historia innan mordet däremot berättas utförligt, om hennes fattigdom och utsatthet, om hennes sjukdom och död – och hennes betydelse efter döden då barnlösa kvinnor vallfärdar till ett pilträd på platsen där hon dog. Detta upptar nära 50 av berättelsens sidor. Hon dödar också med vad som finns närmast, nämligen med sin egen hand. Identifikation och till och med solidaritet är själva temat för hela berättelsen. Bärare av dessa känslor är framför allt berättelsens kvinnor och de migrantarbetare som ser henne fraktas i väg till sin hemby för att begravas. ”Några avskedsord undslapp dem mot deras vilja: ’Farväl, Aziza, farväl.’”
Summa summarum: Mördaren kan vara martyr.

 

Georges Simenon: ”Le veuve Couderc” (1942; inte översatt till svenska – jag har läst en pocketutgåva på 208 sidor)

Första läsningen: Jean som nyss avtjänat ett fängelsestraff för mord börjar arbeta hos änkan Couderc, kallad Tati. Hennes svägerskor vill åt gården, men för att behålla sitt inflytande har hon då och då samlag med sin svärfar och inleder snart en sexuell relation med Jean. Under ett gräl med släkten blir Tati misshandlad så hon blir sängliggande. Jean inleder ett förhållande med den betydligt yngre Felicie, dotter till svägerskan i granngården. Tatis misstankar mot Jean blir akuta och småningom slår han ihjäl henne och inväntar sedan polisen.

Andra läsningen: Jeans första offer omtalas enbart såsom en ”företagare från Mans” och förekommer på mindre än 5 sidor. Tatis son René förekommer bara på foto och omnämns på mindre än 10 sidor. Men eftersom Tati alltid skildras tillsammans med Jean på 155 sidor finns således mordoffret med i större delen av romanen. Jean förekommer dessutom ensam (på några sidor i en inre monolog som pågår samtidigt som Tati talar med honom) på 66 sidor. Han mördar första gången med knogjärn följt av dränkning och andra gången med en av husets hammare. Som synes följs mördare och offer åt genom större delen av romanen. Det finns också en psykologisk samstämmighet mellan såväl Jean som Tati (som faktiskt också den unga Felicie). De hoppas ingenting, de förväntar sig ingenting av livet, Tati vet på ett tidigt stadium att Jean är morddömd men hon tar risken. Även om Simenon inte är fullt så antipsykologisk som Albert Camus, utan låter oss få veta något om Jeans bakgrund som desillusionerad son till en rik spritfabrikant, finns hos honom något av samma existentiella utgångspunkter som hos Meursault, mördaren och huvudpersonen i ”Främlingen” – som utkom samma år som ”La Veuve Couderc”.

Summa summarum: Kropp mot kropp mot kropp utan hopp.

Jim Thompson: ”Mördaren i mig” (1952; översättning Johanna Mo, 2008, 175 sidor)

Första läsningen: Lou Ford är sheriff i en liten stad i Texas. Den lokale starke mannen Chester Conway ber honom jaga bort Joyce, en prostituerad som har en relation med sonen Elmer Conway. Så inleds en serie våldshandlingar som alla begås av sheriffen själv, som känner hur ett mörkare och våldsammare jag tar över hans medvetande. Han misshandlar Joyce svårt, skjuter Elmer, stryper småbrottslingen Johnnie och sin älskarinna Amy och en namnlös luffare. När han slutligen konfronteras med Joyce som överlevt misshandeln förintar han både henne och sig själv.

Andra läsningen: Sammanlagt tar Lou Ford livet av 5 personer; hans bror Mike mördades tidigare på Chesters uppdrag. Offer och anhöriga finns med på 85 sidor. Lou finns ju med från början till slutet av denna jagberättelse (och han är också anhörig till Mike). Han mördar med metoder som nävar, tillhyggen, pistol och till slut mordbrand. Läsaren får hela tiden se händelserna ur mördarens synvinkel. Lou tilltalar ofta läsaren med du, som om vi sitter i samma rum som han. Glimtar ges av en barndom då han negligerades av sin far och utsattes för misshandel med sexuella övertoner. Inte minst finns en svart komik i hur han kan begå så många brott just därför att han är en stöttepelare i samhället (något som drivs än längre i den senare romanen ”Pop. 1280” där lagens man också är mördare och kommer undan).

Summa summarum: Död är bästa lag och ordning.

Richard Wright: ”Son av sitt land” (1940, men fullständiga texten publicerades först 1991; översättning till svenska av Gösta Ohlsson 1943 – jag har använt den fullständiga utgåvan på 430 sidor)

Första läsningen: Bigger Thomas, från en fattig svart familj i Chicago, får anställning som chaufför i den rika vita familjen Dalton. En natt då dottern Mary Dalton är berusad hjälper Bigger henne till sängs men då han riskerar att bli avslöjad i hennes sovrum råkar han i panik och kväver henne. Han bränner kroppen i husets värmepanna och funderar ut att han skulle kunna tjäna pengar på affären genom att låtsas att Mary är kidnappad. Han inviger flickvännen Bessie i en plan som dock går snett. Han dödar också Bessie innan han grips efter en stor polisjakt varefter han efter en lång rättegång döms till döden.

Andra läsningen: Medlemmar av familjen Dalton finns med på 128 sidor, Bessie finns med på 48 sidor. Bigger själv finns med som handlande person på strax under 400 sidor. Sina mord begår han först med en kudde över offret och sedan med en tegelsten. Hela romanen får vi se världen ur Biggers perspektiv, även om han på några sidor enbart är iakttagare, och läsaren kan inte undvika mördarens motiv.

Summa summarum: Utan eget människovärde ser du inte andra människors värde.

 

Dessa sju romaner är inte mönster och modeller. Ofta har de uppenbara brister. Raskolnikovs fullständiga omvändelse i ”Brott och straff” rimmar inte, enligt min mening, med vad vi tidigare fått veta om mannens intelligens och ifrågasättande hållning. Björnes skuld till morden i ”Händelser vid vatten” verkar påhängda på slutet. Både Idris och Wrights romaner snubblar ibland på politiska pekpinnar. Både Simenon och Thompson var snabbskrivare, vilket märks på att de ibland missar intressanta komplikationer.

Andra problem beror på marknaden. Simenons roman har inte ansetts värd att översätta, Wrights klassiker finns endast i en föråldrad och ofullständig översättning, Idris är sedan ett kvartssekel borta från marknaden. Förlaget Modernista har inte följt upp sin goda idé att ge ut Jim Thompson med att granska översättningen. Ordvalet är ibland löjligt – Lou säger knappast ”parvel” och ”jösses” – och ibland direkt felaktigt – girder betyder balk och inte ”bärbjälke” och ironworker betyder i detta sammanhang montör och inte ”järnarbetare”. Hotet i Thompsons prosa går förlorat.

Men det finns som sagt andra sätt att jämföra än de som har med upplagor och lönsamhet att göra. Tydligaste skillnaderna mellan de två grupperna av böcker, de från i fjol och de från andra tider, har dock att göra med hur man skildrar mordets offer och gärningsmän.

För det första gjorde fjolårets böcker av med många flera personer än de från andra tider. Bodström som bara har två döda är ett undantag, annars verkar fem döda vara minimum, med Mankell med sina över 40 döda som ett extremfall. Tidigare klarade man sig i allmänhet med ett par tre döda, ofta fördelade på flera hundra sidor. Jim Thompson är det enda undantaget med sina sex döda.

Det är naturligtvis berättigat att skriva om massmord om det är motiverat av sammanhanget. Mordorgien hos Thompson understryker det absurda i situationen med lagens man som mördare. Aktuella författare som Cormac McCarthy (”No Country For Old Men”) eller Don Winslow (”I hundarnas våld”) handlar om knarkkrig vid gränsen mellan Mexiko och USA där massmord är en del av verkligheten.

De flesta av de sju författarna från i fjol verkar egentligen vara intresserade av att skriva om annat än mord. Bodström om politikens intriger, något han säkert skulle göra bättre om han skrev om faktiska skeenden han själv varit med om. Edwardson vill vara djup men lyckas endast vara dunkel. Mankell vill föra politiska resonemang men blandar tråkiga historielektioner med att fantisera fram konspirationer. (Den koreanska koncernen Daewoo har långt gångna planer på att arrendera halva Madagaskar som odlingsyta, se där en intrig som vore något att läsa om.) Marklund vill nita folk i medierna. Vad gäller Ekdal är det lättare att säga vad han inte skriver om.

Man mördar mera men vågar mindre. Vågar alltför sällan och alltför lite närma sig områden som kräver engagemang och inlevelse i smärtsamma frågor, som hur det känns att förlora någon eller att döda någon. Man nöjer sig med halvdistans, med att tala om annat medan deras personer dör i massor. Men varför är de då så populära?

Jag tar risken att skjuta mig själv i foten när jag kritiserar brottsromaner för att våga så lite. Kanske det är just distansen och det trygga som läsarna vill ha? Man kanske inte vill ha berättelser som fokuserar på mord och offer och mördare? Då borde vi också sluta att tala om spänningsroman eller thriller eller kriminalroman. Kalla det trygghetsroman eller tröstroman eller kramroman.

Raymond Chandler vände sig i sin essä ”The Simple Art of Murder” (1944) mot den typiska engelska pusseldeckaren – Agatha Christie, Dorothy Sayers – där folk mördar av osannolika skäl och med osannolika metoder, skrivna av författare som mest verkar intresserade av hertigar och venetianska vaser.

Mot dem ställde han sin föregångare Dashiell Hammett som ”tog mordet ur den venetianska vasen och släppte det i gränden” och som ”gav mordet åter till folk som begår det för en orsak och inte bara för att bidra med ett lik; och med vad de har till hands, inte med handsmidda duellpistoler, curare och tropiska fiskar.”

Alltför många av de författare jag har läst har tagit mordet tillbaka, inte till den venetianska vasen, men till ett minst lika sofistikerat medium. Vad deras alltför många mord påminner om är vad som sker bakom en skärm av glas eller plastmaterial, på datorer och teveskärmar. Deras figurer påminner om de som finns i datorernas spelprogram. Deras metoder kräver resurser som sällan står verklighetens mördare till buds – att de tyder på en avsevärd undertryckt sadism vore alltför deprimerande att tro.

Det finns något djupt kränkande mot verkligt liv och död då man gör offer och mördare till små fläckar i skildringens utkant. Döden drabbar oss alla och borde därför också mötas med respekt och i bästa fall med mänsklig solidaritet. Inte sprutas ut som tändvätska över en blöt och hopplös historia. Inte drickas som billig fylla i väntan på att någon hjälte ska komma och lösa gåtan åt oss. Om vi undviker gåtan blir vi inte tryggare utan räddare. Vi behöver mordskildringar som ger oss mod att leva.