Brendan O’Neill är skribent, författare och redaktör för Spiked.
För en tid sen ledde Krishnan Guru-Murthy, en Jon Snow-klon skapad av tevebolaget ITN för att leda Channel 4:s nyheter, en debatt om politisk satir organiserad av The Economist. Men det var nära att han inte hann dit. ”Jag trodde att jag skulle bli tvungen att leda kvällens nyheter nu när de har sänt Jon till Amerika för att skratta åt kapitalismens kollaps”. Och publiken skrockade. I grå kostymer och sneda slipsar satt The Economists läsare och skribenter och småskrattade åt tanken på hur Snow – en självutnämnd ”bloody pinko liberal” och den cykelburna klassens favoritnyhetsuppläsare – flabbar åt de svettande bankirerna på Wall Street.
Det var en slående bild av hur den politiska debatten har sett ut på senare tid. Istället för en seriös fajt mellan visioner, har vi sett regeringstjänstemän lappa på bankväsendet å ena sidan och medlemmar av medelklassens kommentatorsstab fnittra åt kapitalismens tillkortakommanden å den andra. Men den här marxisten skrattar inte. Framväxten av vad Simon Jenkins kallar ”dreglandet över den fria marknadsmodellens kollaps” enbart förstärker insikten om bristen av alternativ till kapitalismen, och det dekadenta gnäggandet fyller hålet efter den vittrande politiska debatten. Denna dreglism är baserad på en ”marxism” vulgariserad bortom igenkännlighet, en moralistisk kritik av excesser och girighet i det kapitalistiska samhället och en brutal likgiltighet för massornas levnadsstandard.
En förklaring till att delar av den kulturella eliten (Jenkins hänvisar till dem som ”Guardianskribenter och labourpolitiker”) kan finna njutning i finanskrisen är att den är en ”trygg” kapitalistisk kris, det finns ingen organiserad eller revolutionär arbetarklass redo att störta kapitalismen och ersätta den med något nytt, det handlar enbart om att den kapitalistiska eliten har tappat greppet. Jag sätter en bankirbonus på att dessa kommentatorer inte skulle flabba över sina cappuccinokoppar om kapitalismen skulle vara hotad på allvar. I själva verket är den marxism som dessa förbannade rosa liberaler har tagit till sig under krisen en marxism totalt befriad från sina subjektivt idébaserade historieskapande element, förvandlad till en deterministisk troslära som förutspår att allt till slut kommer att kollapsa medan de kostymklädda oupplysta opinionsmakarna tittar på och skrattar.
Under förra seklet var den vanligaste och mest felaktiga kritiken mot Marx arbete att han skulle tro att kapitalismens kollaps och kommunismens seger skulle vara ofrånkomlig. I sin introduktion till 1967 års brittiska upplaga av Kommunistiska Manifestet skriver den brittiske historikern AJP Taylor att Marx var en profet snarare än en filosof och att han var ”convinced that events moved always towards the victory of the Higher” och att ”This faith in the inevitable outcome made him a great religious teacher.” Både högertänkare och postmodernistiska akademiker kritiserade vad de kallade Marx teleologiska inställning till historia, utveckling och kommunismen, som om hans arbete vore en politisk motsvarighet till tanken på intelligent design.
Än idag, i dessa fatalistiska tider, använder vissa mainstreamtänkare det de vulgärt kallar Marx teori om den ”ofrånkomliga kollapsen” för att förklara den nuvarande krisen. The National Post från Kanada säger att finanskrisen har lett till en comeback för Marx, eftersom det verkar som om kapitalismens, eller åtminstone bankväsendets förfall, verkligen är en nödvändighet. En krönikör undrar om inte Marx skrattar i sin grav just nu. Efter att ha slängts på historiens sophög på nittonhundranittiotalet som en falsk profet, verkar nu hans förutsägelse att kapitalismen ska kollapsa vara ganska riktig, skriver han. Till och med en ledande medlem av ”the Adam Smith Institute” funderar om inte finanskrisen är den ”inevitable collapse” som Marx förutspådde.
Här förvandlas marxismen till en religion som levererar gudomliga straff till giriga och dumdristiga bankmän. Det är slående att medan nittonhundratalets borgerliga tänkare attackerade Marx ödestro för att visa att han hade fel och att därigenom kapitalismen är bra, förhäxas några av dagens borgerliga opinionsbildare av samma marxistiska ödestro, dras till dess trösterika visshet, dess fatalism och dess löfte om att straffa okontrollerade element inom bankväsendet. En gång i tiden koncentrerade sig mainstreamtänkare på Marx påstådda idéer om ofrånkomlig kollaps för att kunna begrava honom, idag gräver andra upp hans lik och fäster sina egna vulgära tolkningar vid det och skapar en zombie – Marxenstein – som förkunnar kapitalismens ofrånkomliga förfall. Det avslöjar en hel del om dagens desillusion inför det politiska och ekonomiska system och om kulturella attityder inför möjligheten till förändring och människans möjlighet att skriva om historien när Marx en gång så hånade determinism kan diskuteras öppet till och med av anhängare till Adam Smith och i tidningar som ägs av den fängslade kapitalisten Lord Conrad Black.
Givetvis, på samma sätt som de, från FA Hayek till Allan Bloom, som en gång rasade mot Marx påstådda teori om ofrånkomlig kollaps, har de som idag flörtar med teorin misshandlat Marx och hans tänkade brutalt. Det är en villfarelse att Marx skull ha trott att Utvecklingen skulle ta kål på Kapitalismen med nödvändighet, att det skulle finnas en nödvändig utveckling som kan beskrivas vetenskapligt i grafer eller cirkeldiagram. Denna felläsning av Marx kommer uteslutande från slutet av den första delen av Kommunistiska manifestet, där Marx och Engels föreslår att borgerlighetens förfall och proletariatets seger är ”equally inevitable”, lika ofrånkomliga. Men det är frågan om några få rader i en pamflett ämnad att fungera som ett propagandistiskt instick i en tumultartad debatt i det revolutionära Europa år 1848. I alla sina andra, mer djupgående, arbeten, talade aldrig Marx om kapitalismens ofrånkomliga undergång. Läs ”Den tyska ideologin” som skrevs fem år före manifestet, eller kapitel 32 i Kapitalet (är det någon som tror att de jävla rosa liberalerna kommit så långt?). Marx förkastade preudoreligiösa förutsägelser om mänsklighetens framtida utveckling. ”In spite of the pretensions of “Progress”, continual retrogressions and circular movements occur.” Begreppet utveckling, är ‘completely empty and abstract’, skrev han.
Inga system bara kollapsar. Marxism har aldrig varit en profetia om kapitalismens undergång, utan ett försök att förstå händelser utifrån deras historiska och sociala kontexter och att utvärdera rollen som mänskliga handlingar har för hur historien utvecklar sig. Som nittonhundratalsmarxisten Henryk Grossman formulerar det, förändring kräver det långsamma mognandet av både subjektiva och objektiva faktorer. Marxism kombinerar med andra ord evolutionära och revolutionäraelement för att skapa en meningsfull enhet. I den deterministiska, religiösa ”marxism” som har haft någon sorts comeback på senare tid lyfts evolutionen över allt annat – över alla tankar på subjektiva faktorer och i synnerhet över alla tankar på revolution – och gör kapitalismens förfall förutbestämt, förutspått, antagligen förtjänat och ganska skojigt.
Dreglandet över kapitalismens kraftigt överdrivna död visar vad marxismens påstådda återkomst (till och med ärkebiskopen av Canterbury citerar honom) egentligen betyder. Comebacken har föregåtts av att de arbetande krafterna har lämnat den politiska arenan, liksom de verkligt radikala politiska tänkarna, och marxismen har kunnat plockas upp av tänkare i nutidens borgerliga huvudfåra som ett slags dammigt, stelt dokument som med expertis förutspår slutet på historien. Marx återupplivas på grund av elitens självförakt. Tidigare tänkare attackerade Marx determinism för att försvara kapitalismen, idag gör man determinismen till en personlig liten slogan för att uttrycka sitt förakt inför det kapitalistiska samhället. I deras händer blir marxismen vad vetenskapen i relation till den globala uppvärmingen, det mätbara slutet på världens vetenskap. De återupplivar naturligvis inte marxismen, snarare den karikatyrartat religiösa, fatalistiska läsningen av Marx som uppfanns och sedan ceremoniellt förnekades av historiker på nittonhundratalet, men som nu plötsligt passar som hand i handske när människans möjlighet att förändra historien är ute och politiken satts i händerna på vetenskapliga experter.
Att eliten skrattar åt kapitalismens undergång visar hur grund och moralistisk den samtida kritiken av det kapitalistiska samhället är. Den fokuserar inte på hur kapitalismen fungerar, eller de mer djupareliggande ekonomiska problemen som ligger bakom finanskrisen, utan på sjuka värderingar, på giriga bankmän och oss giriga konsumenter. Ett gäng vänstermänniskor har skapat en grupp på Facebook som heter ”Society for the Appreciation of Pictures of Stockbrokers In Visible Pain”. Andra hoppas att krisen inte bara ska få bankmännen att sluta le utan också lära oss andra att leva mer rättfärdigt. En tankesmedja till vänster säger att folk får lov att acceptera att de kommer att tjäna och konsumera mindre. En nobelpristagare säger ”Det är grymt …men om vi ser på hur ekonomin saktar in, kommer det att användas mindre fossila bränslen, så för klimatet kan det vara en fördel.”
Att använda Marx tänkande som profetior i Nostradamus anda, förutsägelser om mänsklighetens självförvållade förfall. Att stirra på bilder av oroliga aktiemäklare. Att njuta av att människors levnadsstandard sjunker och att deras möjligheter minskar. Det finns inget radikalt över dagens dreglande över kapitalismens problem. Det bygger inte på en lust att ersätta kapitalismen med någonting bättre, utan på en tro att människor lydigt ska gå in i den nya vackra världen av Kapitalism Redux. Nej tack! Snarare behöver lite mer av ledarskap i samhällets topp för att stabilisera de ekonomiska villkoren och motverka de svåra effekter som krisen har på människors liv, och sen kan vi ta en bred och öppen debatt om hur vi kan utveckla vårt samhälle i framtiden.