Marx och finanskrisen

Das Kapital är slutsåld i stora delar av Tyskland och människorna som bor i forna Östtyskland blir allt mer intresserade av socialism igen. Det är inte så konstigt. Marx analys av kapitalismen har visserligen åldrats på vissa områden, men många av hans upptäckter är förvånansvärt aktuella.

Det är han som har fått oss att förstå att kapitalismen har en inneboende mekanism som leder till att alla branscher till slut kommer att domineras av ett fåtal stora företag som får allt svårare att tjäna pengar på själva produktionen. Det blir mer lönsamt att spekulera i pengar än att producera något överhuvudtaget. Och eftersom vår form av marknadsekonomi bygger på att pengar men inte nödvändigtvis arbete ska löna sig så perverteras ekonomin alltmer.

Marknaden och penningekonomin är i grunden smarta uppfinningar. Pengar befriar oss från bytandets sega kretslopp och gör värden lättare att bedöma, fördela och transportera över tid och rum. Men den postmoderna marknaden har dödat grundidén med pengar. Dina stålar står inte längre för något reellt. De har virtualiserats.

Den moderna ekonomin handlar inte längre främst med varor och tjänster utan med löften och förväntningar. Det materiella innehållet i ekonomin har blivit ett nödvändigt ont och helst skulle man nog vilja handla med luft. Idag kan du bli rik på aktier som du inte ens äger. Det kallas blankning och innebär att du spekulerar i att en viss aktie ska förlora i värde, du behöver inte ens äga några av dem, i bästa fall har du har lånat några av någon annan. Du säljer och köper löften – förhoppningar. Och där går min gräns. Kapitalismen har blivit till ett pyramidspel och då osäkrar jag min Das Kapital.

Vi hade städdag i vår bostadsrättsförening för ett par veckor sedan och då målade jag ett soprum tillsammans med en granne som visade sig vara ekonom. Jag la fram min bild av finanskrisen för honom och det lät ungefär så här:

”Tänk dig att det sitter tio personer runt ett bord. Lisa har tusen spänn som hon har lånat av en kompis. Daoud vill låna hennes tusenlapp. Lisa går med på det om Daoud betalar en krona i ränta per dag. Mårten ser vad som händer och vill också låna tusen spänn. Men nu kostar det två kronor per dag, Daoud vill ju också tjäna lite pengar. Så håller det på tills Ulla-Britt, den tionde personen i rummet, betalar en tia om dagen för att få hålla i den nu rätt handsvettiga sedeln.

Det är uppenbart för alla att det bara finns tusen kronor i rummet. Men så tar alla fram varsin dator och börjar krångla runt. Plötsligt tror de att det finns tio tusen kronor. Eller möjligtvis elva, eftersom det förutom tio symboliska tusenlappar finns en fysisk.

Men Lisa behöver mer pengar, och den här gången lånar hon en virtuell peng av Ulla-Britt. Och så går det runt tills alla badar i digitala pengar och kan köpa fräna prylar på kredit. Alla är superglada. Inte en enda människa har blivit det minsta mättare. Inte en enda människa har fått hjul på sin rullstol. Men oj, vad mycket vinst de gör! Och vilken fet bonus de kan ta ut.

Det flyter på tills Lisas kompis ringer och vill ha tillbaka sin peng. Allting rasar och nystas upp som en slarvigt stickad ylletröja.”

Min granne höll med. Pengar har blivit virtuella. Och det är extremt drygt. För på samma gång som pengar blev virtuella så blev också profiten virtuell. Vinst handlar inte längre om skillnaden mellan inkomster och utgifter utan mäts med de mest komplicerade mått som ofta verkar mäta sig själva eller till och med är illusoriska. Man mäter löften, hopp och finansiella transaktioner som de i mitt fiktiva rum.

Marx förutspådde kapitalismens pervertering. Det var nog hans största upptäckt och om han skulle ha stigit in i mitt rum skulle han konstatera att det bara fanns tusen spänn i rummet, han skulle också deklarera att han alltid har sagt att kapitalismen får oss att tro att det finns en massa låtsastusingar hela tiden. Ett av Marx viktigaste begrepp är varufetischismen. För honom får varor sitt värde genom att råvaror förädlas genom arbete, men när varorna hamnar på marknaden så glömmer vi bort det och börjar dyrka dem, tror att de har ett värde i sig och gör dem till fetischer.

Det är som med samlarbilder. Alla kort i en serie har gjorts med samma maskiner och det går åt lika mycket arbete och råvaror för att skapa var och en av dem. Inget kort i ett paket är egentligen bättre eller sämre än något annat, men i den stund jag öppnar paketet och börjar bläddra bland dem så lösgörs de från sitt ursprung. De dras in i samlarkulten och får olika värde utifrån hur sällsynta de är, hur populära de är, utifrån en massa andra egenskaper som inte har det minsta med deras användbarhet eller materiella grund att göra.

Problemet med den moderna kapitalismen är att den har börjat hoppa över själva varan, den är inte särskilt intressant längre. Marshall McLuhan upptäckte på sextiotalet en liknande mekanism när han konstaterade att mediet är budskapet, att medierna inte levererar någon egentlig information, utan att mediet i sig bestämmer vår världsbild. Snart femtio år senare är pengar inte längre till för att förmedla varor. Varorna är till för att förmedla pengar eller till och med löften om pengar som i sig är löften.

Fetischbubblan blir större och större. Företagen verkar mest intresserade av att syssla med börsspekulation och varumärkesbygge, med att spionera på sina egna kunder och att marknadsföra känslor och attityder, snarare än sina produkter. Deras verksamhet drivs framåt av lånade låtsaspengar och paradoxerna i systemet blir bara fler och fler, men allt färre människor verkar vilja se dem.

Det som skrämmer mig är nämligen inte den häftiga ekonomiska storm som rasade för några veckor sen, utan det faktum att så många redan verkar ha glömt den, trots att vågorna ännu slår höga mot stranden och trots att drivveden ligger i stora högar. Det otäcka är att inte ens de människor som har makten över ekonomin och politiken verkar vilja inse att kriserna inte är avvikelser från den goda ordningen, utan att de tillhör kapitalismens natur. Ju mer ekonomin börjar likna Harry Potter-magi kommer dessutom kriserna att komma allt snabbare och drabba allt hårdare.  Till slut kommer det inte att räcka med förstatliganden och presentcheckar. Till slut kommer det att skita sig rejält.