Argentina, och framför allt huvudstaden Buenos Aires, är ett av de länder i världen med flest antal psykologer per invånare. Det är vanligare att gå i terapi än att inte göra det, i alla fall om man tillhör medel- och överklassen. Men trots att terapi och psykoanalys alltid har varit en klassfråga så är det förvånansvärt många med låg inkomst och utbildningsnivå som ändå går till sin hjärnskrynklare en gång i veckan.
Statliga institutioner för mental hälsa, enkla kvartersmottagningar och subventionerade kostnader för fackanställda med sjukförsäkring gör det möjligt även för taxichaufförer, klädförsäljare och hembiträden att gå i terapi. Men hur kommer det sig då att det finns en sådan öppen, självklar och positiv attityd till terapi och psykologer i det argentinska samhället? Det måste vara det freudianska arvet som främst de judiska immigranterna från Österrike, Polen och Tyskland fört med sig. I staden vid Rio de la Platas strand odlar ”los porteños” (Buenos Aires-borna) sina depressioner och neuroser med passion och intresse. Det blir en del av den egna identiteten, det ger tyngd åt personligheten – ”jag är depressiv” kan man säga med ett belåtet ansiktsuttryck.
En av alla deprimerade porteños är Señor Buzow, ryssättling och melankoliker sedan födseln med femton år av psykoanalys bakom sig: ”Jag minns första gången som jag fick diagnosen depression, det var som ett erkännande, ett kvitto på att mitt mörker och svårmod existerade. Jag var tretton år och min mamma tog med mig till sin psykiater, som i själva verket behandlar stora delar av min släkt, han är som en till familjemedlem. De bestämde att jag skulle börja gå i terapi för att reda ut varför jag var så nedstämd och inte hade någon livslust. När jag väl sedan satt där i fåtöljen hos min första terapeut var det olidligt svårt att prata om vad jag kände. Det kanske är typiskt för depressionen, att det inte finns någon egentlig förklaring till varför man känner sig låg. Alla andra känsloyttringar är provocerade av verkliga, begripliga händelser. När någon dör blir man ledsen, när man har gjort något fel skäms man, när man får en present blir man glad. Så tänkte jag när jag satt där hos terapeuten, tretton år gammal. Det var min barnsliga logik. Det var innan jag lärde känna Freud, det var innan jag la mig på divanen och började analysera mitt undermedvetna.”
Jämte Freud är Lacán den psykoanalytiker som argentinarna främst diskuterar, beundrar och använder sig av i de otaliga psykologisammanhang som finns i form av universitetsutbildningar, privata kurser, litteraturcirklar, samfund och skolor. Enligt Lacán kan depressionen beskrivas som vårt ursprungliga jags uttryck för en önskan att inte vilja leva, men också som moralisk feghet. En av Argentinas och den moderna skönlitteraturens viktigaste författare – Jorge Luis Borges, var periodvis en mycket deprimerad man, och en feg sådan, enligt honom själv.
Fanny Epifanía Uveda de Robledo, hans hembiträde och trogna väninna under mer än trettio år, berättar i en intervju:
– Ibland kunde Herr Borges bli riktigt deprimerad, framför allt om han var ensam, han stod inte ut med att vara själv. En gång när han var på resa i Madrid brände han sin högra fot. Sedan lämnade han inte hotellet på tjugo dagar, han låg orörlig i sin säng utan strumpor och skor. Som tur var hade han en vän med sig som tog hand om honom. När han kom tillbaka till Buenos Aires frågade jag honom vad som hade hänt. Han svarade: ”María (hans fästmö) lämnade min ensam. Jag kände mig så övergiven att det enda jag tänkte på var att ta mitt liv. Jag fyllde badkaret med kokhett vatten för att dränka mig. Men jag vågade inte.”
Ett annat av Borges misslyckade självmordsförsök var när han gick till de stora järnvägspåren i Buenos Aires-förorten Adrogue för att kasta sig framför tåget. Han ställde sig på spåret, tåget närmade sig och lokföraren tutade. I samma stund upptäckte Borges att hans hund följt efter honom och lagt sig på spåret: ”Jag kände ett sådant medlidande med min stackars hund så jag hoppade ner med honom i famnen. Jag är en fegis, Fanny, jag har inte ens mod att ta livet av mig”.
Den Rio-platenska populärkulturens mest tongivande uttryck för dystra känslor som melankoli, förlorad kärlek och självömkan är tangon, som tillåter den som lyssnar att riktigt vältra sig i svårmod och själslig smärta. Men enligt Señor Buzow har tangon mycket lite att göra med verkliga depressioner: ”I många tangotexter koketteras det med hjärtesorg, med den på stådda hemlängtan till det land man lämnat, med det svåra, tragiska livet man tvingas leva. Men det är långt ifrån den isolering och mörker som en deprimerad person befinner sig i. Man kan inte kokettera med sin smärta om man är riktigt deprimerad. Om jag skulle ställa min egen diagnos skulle jag nog kalla mig neurotiker, aningen bipolär, med depressiv läggning.”
Jag har mina upp och nedgångar, ibland känner jag mig så nedstämd att jag inte klarar av att gå till jobbet. Då ringer jag till min bästa vän, som är psykiater, och ber honom skriva sjukintyg. Där jag jobbar nu brukar det går bra, de känner mig och vet att jag blir deprimerad i perioder. På andra arbetsplatser har det varit svårare, jag har till exempel fått sparken för att min sjukfrånvaro har varit för hög. I ett land med hög arbetslöshet och dåligt socialt skyddsnät är det få arbetsgivare som har tid eller lust att anställa personer som är borta två månader om året på grund av depression. Det är det bistra verkligheten.
Om man i arbetslivet har lite eller inget överseende med depressioner, så är det ett ständigt högaktuellt ämne för stadens intellektuella och den analyserande kultureliten. På en av Buenos Aires finare teatrar spelas pjäsen ”Dagen då Nietzsche grät” baserad på Irvin Yaloms bestseller, för fulla hus. Pjäsen utspelar sig i 1890-talets Wien och den unga filosofen Friedrich Nietzsche har sjunkit så djupt i depressionens mörker att han funderar på att ta sitt liv. Hans väninna och intellektuella själsfrände Lou Salomé uppsöker en av stadens mest inflytelserika läkare, Josef Breuer, i ett desperat försök att rädda Nietzsches liv.
Doktor Breuer är influerad av och entusiastisk inför de nya teorier som hans unga lärjunge Sigmund Freud håller på att utveckla, och han bestämmer sig för att anta den svåra utmaningen som Salomé föreslår; att psykoanalysera Nietzsche utan han själv är medveten om det. Nietzsche blev kanske aldrig en riktigt lycklig man, men försöket lyckades i alla fall i det avseendet att han inte tog sitt liv.
I Argentina är självmordstatistiken förhållandevis låg i jämförelse med länder som Sverige och Japan. Man skulle kanske kunna säga att man lägger ett värde i att vårda sina depressioner, kanske hela livet ut, i stället för att välja det snabba, effektiva sättet att helt enkelt ta sitt liv.
En av Argentinas främsta surre-alistpoeter, Alejandra Pizarnik, tog dock sitt liv i sin lägenhet i Buenos Aires en vårdag 1972 efter ett kort och intensivt liv märkt av depressioner och flera självmordsförsök.
Alejandra hade precis som Señor Buzow ryskt påbrå, föräldrarna var ryska judar som emigrerade till Argentina precis innan andra världskriget bröt ut. Hon föddes i förorten Avellaneda och växte upp till en olycklig, stammande tonåring med så allvarliga komplex för sin mulliga kropp att hon började missbruka amfetamintabletter, som hon lyckades få utskrivna från apoteket för att går ner i vikt. Poesin blev tidigt hennes tillflykt och efter filosofi- och litteraturstudier och en kort period som elev hos konstnären Juan Battle Planas blev hon indragen i surrealismens magiska värld och gav ut sin första poesisamling 1956, finansierad av hennes far. Hon bodde fyra år i Paris, den mest produktiva perioden i hennes författarskap, och där blev hon också vän med bland andra Julio Cortázar och Octavio Paz.
Hon medverkade i litteraturtidskrifter, jobbade som korrekturläsare men framför allt skrev hon sitt mästerverk ”Árbol de Diána” (Dianas träd) 1962. Hon hann ge ut sju diktsamlingar, få Guggenheim-stipendiet och bli in- och utskriven på psykkliniker innan hon till slut, under en helgpermission från mentalsjukhuset Pirovano, svalde femtio tabletter av sorten Seconal sódico och somnade in för alltid.
Ingen har som Alejandra Pizarnik personifierat den ständigt ångestfyllda, självförbrännande, men ack så kreativa poeten. Hon gick i psykoanalys i perioder, liksom många andra argentinska huvudstadsbor, liksom Señor Buzow.
– Det kanske låter cyniskt, men jag tror att depressionerna gör oss mer intressanta som personer, det finns något attraktivt med det mörka, svåra, otillgängliga.