Författaren och vetenskapsjournalisten Miki Agerberg fick sin första depression som 27-åring på 70-talet. Den andra depressionen drabbade honom femton år senare när han bodde i Paris. För att förstå sin egen depression började han leta efter relevant litteratur som berörde ämnet, men fann att det saknades sådan. Det var då han började arbetet med ”Ut ur mörkret”, som blev den första svenska boken att beskriva depressioner utifrån en mängd olika perspektiv, inte minst belyste den hur de drabbade upplevde sjukdomen.
Miki Agerberg har därefter också skrivit böcker om två av vår tids andra stora folksjukdomar utöver depression: missbruk och fetma. 2004 utkom ”Kidnappad hjärna: en bok om missbruk och beroende”, och förra året ”Ormen i paradiset: om den globala fetmaepidemin”.
Men trots yrkesframgångarna är det samtidigt hans yrke som frilansjournalist, som för med sig osäkerhet över arbete och ekonomi, som bidragit till att utlösa hans sammanlagt fyra depressioner.
Det var 1977 när Miki Agerberg 27 år gammal för första gången blev deprimerad. Tankarna hade börjat mala över vilka val han skulle göra i arbetet och i livet.
– Jag är ett barn av 68-vänstern och vid den här tiden hade våra drömmar om ett bättre samhälle blivit ordentligt kantstötta. Jag började fundera över existentiella frågor och om det fanns någon framtid. Samtidigt fanns en osäkerhet om arbete och försörjning. Att jag mådde så dåligt trodde jag mot den bakgrunden var helt logiskt.
På den tiden var kunskapen och kännedomen om sjukdomen betydligt mindre än vad den är i dag. Att det handlade om en livs kris förstod han, men inte att denna livskris utlöst en depression. Visst kände han till sjukdomen till namnet men han trodde att en depression främst innebar att man var ledsen. Men för Miki Agerberg tog sig depressionen andra uttryck, vilket gjorde att han inte kopplade ihop sina egna symptom med sjukdomen. För när depressionen är på ingång reagerar han alltid på samma sätt:
– Det börjar med att jag inte kan sova. Tankarna blir mindre och mindre produktiva och jag får svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kan varken läsa eller skriva. Och ingenting känns menings fullt.
Att inte kunna utöva sitt yrke upplever han då som en katastrof, och det har bidragit till att depressionerna har varit så jobbiga. Emellanåt har han önskat att han haft ett rutinjobb, istället för ett arbete som primärt går ut på att tänka och skriva.
Som många andra som drabbats av en depression väntade han flera månader med att söka hjälp den där gången på 70-talet. Till slut besökte han en psykolog som föreslog samtals terapi tillsammans med hans fru. Det verkade omöjligt att hitta någon som kunde ställa en vettig diagnos. Men efter ett tips från en bekant hamnade han till slut hos en äldre kvinnlig psykiatriker. Där fick han höra, de för en deprimerad människa, befriande orden ”du har en depression och du kan få hjälp.”
– Det var en sådan otrolig lättnad, även om jag inte riktigt trodde på henne, för jag var fortfarande deprimerad. Det här var någonting som man kunde göra något åt. Det fanns ett namn, en diagnos och medicin för det. Mörkret hade lättat. Jag kunde tänka framåt igen, det var fantastiskt.
Andra gången sammanföll hans depression med 90-talets samhällsekonomiska kris. Han hade fått en tjänst som utrikeskorrespondent i Paris för tidningen Ny Teknik, som vid denna tid satsade på att bevaka olika delar av världen. Miki Agerberg och hans familj hade lämnat Sverige 1990 för att påbörja ett nytt liv i Paris. Men efter två år började tidningen gå dåligt, och trots ett treårskontrakt drogs alla korrespondenttjänster in. Återigen var det en osäker arbets- och livssituation som fick honom att bli deprimerad. Men familjen valde att stanna kvar. Miki Agerberg sade upp sin anställning, började arbeta som frilansjournalist och stannade i Frankrike till 2004. Denna gång var han bekant med sjukdomen. Men det var svårt att hitta rätt bland läkare och psykologer i ett relativt främmande land. Det innebar misslyckade läkarbesök och flera månaders väntan på att hitta den rätta kombinationen av mediciner.
– När man är deprimerad tror man alltid det värsta, det ingår ju så att säga i depressionen. Så när den första medicinen inte fungerade så tänkte jag att den här gången kommer ingenting att hjälpa, nu kommer jag aldrig att bli bra.
Det är vanligt att det tar ett tag tills de deprimerade prövat sig fram till rätt sorts medicin och rätt kombination och dos. Experiment erandet och väntan på en effekt kan vara oerhört påfrestande för de drabbade. Därför är det viktigt med tät kontakt med en läkare innan läkemedlen börjat verka. Men enligt Socialstyrelsen får 40 procent av primärvårdens patienter som ordineras antidepressiva mediciner inte ens en återbesökstid.
2003 upprepades situationen igen. Ekonomiska problem ledde till att han tog på sig för mycket arbete. Allt blev till en enda ond cirkel. Men med erfarenhet från tre depressioner hade han skaffat sig ett bättre skyddsnät. Men att vara på väg ned i en depression medför att man slutar att se klart och det gör det svårare att söka hjälp.
– Trots att jag varit med om det fyra gånger har jag väntat för länge med att söka hjälp varje gång. Jag reagerar inte på de här första signalerna och så tänker jag ”det är väl rätt normalt att må så här när problemen är så stora. Det här kommer fixa sig ändå.”
Miki Agerberg beskriver hur depressionen gör att han blir helt annorlunda och börjar tänka på ett annat sätt. Och att det inte går att förklara på något annat sätt än att det är en sjukdom med symptom som sitter i hjärnan, i stället för i mage eller rygg.
Att ha upplevt en depression är på något sätt att uppleva att verkligheten kan vara väldigt annorlunda. Det är en erfarenhet som man kanske kan likna vid att ha bott i olika kulturer. Jag har bott 15 år i Frankrike, som skiljer sig rätt mycket från Sverige. Det har gjort att jag kan se att saker och ting kan vara väldigt olika. En sak som är självklar i det ena landet är inte alls självklar i det andra. Och man kan jämföra det lite med att ha varit nere i en djup depression. Då känner jag att i stället för att vara en ganska lyckad medelklassjournalist, så plötsligt känner jag mig som en av samhällets utstötta. Och det där kommer jag faktiskt ihåg efteråt och det kan vara berikande kanske.
Många av de deprimerade dras med självmordstankar. Den vanligaste orsaken till självmord är inte helt överraskande depression. Enligt Världsbanken tar minst 1,4 miljoner människor livet av sig varje år. Bara i Sverige beräknas 200 000 människor ha allvarliga självmordstankar. Miki Agerberg var en av dem, men hade för många spärrar för att verkligen ta sitt liv.
– Jag hade tankar på att jag mycket hellre ville dö än leva. Helt enkelt för att livet framstod som så outhärdligt.
I dag har Miki Agerberg en överens kommelse med sin psykiatriker att han ska kontakta honom omedelbart när han känner minsta tecken på att en depression kan vara på väg.
Men det som framför allt har hjälpt honom ur depressionerna är de antidepressiva medicinerna. Men trots genomslaget av dem från slutet av 80-talet, som kan göra livet åtminstone uthärdligt och lindra depressionerna, kommer vi inte ifrån det faktum att människor alltid kommer att insjukna i sjukdomen.
Var fjärde människa drabbas någon gång i livet av en depression. Men det är inte bara den värld och den kultur vi lever i som gör oss deprimerade. Även biologin är en bidragande faktor. Vem som riskerar att få en depression och vad som utlöser den är ett samspel mellan arv och miljö.
– För alla de stora folksjukdomarna depression, missbruk och fetma finns det ett samspel mellan genetisk sårbarhet och yttre stress. Alla människor har en sårbarhet för olika saker och för vissa typer av stress.
Miki Agerberg berättar om en övertygande studie som gjorts på Nya Zeeland där forskarna följt en stor mängd barn tills de blivit vuxna. Forskarna studerade en gen som påverkar en serotonintransportör i hjärnan och som man misstänker ökar risken för depression. De har följt dessa barn från födseln till 26 års ålder och jämfört vilka som fått depressioner. De har försökt se kopplingen till den genetiska benägenheten; har de eller har de inte den farliga varianten av serotonintransportörsgenen? De har också undersökt vad de har varit med om i livet. Hur många traumatiska händelser har de varit med om fram tills de fyllt 26?
Resultatet visade att för dem som har den skyddande varianten av genen, spelade det ingen större roll hur många traumatiska händelser de varit med om. De kunde helt enkelt inte bli deprimerade. Som om det fanns ett slags egenproducerat vaccin mot depression i deras gener.
De som däremot hade den farliga varianten av genen och inte var med om en massa jobbiga händelser blev inte heller deprimerade. Men de med den farliga genen och som var med om många traumatiska händelser blev deprimerade. Då blir sambandet tydligare till det faktum att människor får depressioner i alla samhällen, över hela världen.
Allt pekar också på att depressioner inte är särskilt klassrelaterat. Däremot drabbas fler kvinnor än män av sjukdomen. Män faller i stället oftare in i missbruk som ett slags alternativ till depression. Män och kvinnor har samma grund problem, men de tar sig alltså olika uttryck. Men arvet till trots, i hur stor utsträckning kan man förebygga depressioner?
Miki Agerberg tror på att det går att förebygga återfall och att kognitiv terapi har en viss förebyggande effekt, eftersom man lär sig att hantera negativa tankar, som oftast är det som ut löser en depression. Och att fortsätta med långtidsbehandlingar av antidepressiva mediciner för dem som haft fler än två svåra depressioner.
Men vetskapen om den farliga serotonintransportörsgenen gör att svaret på frågan om vi kan förebygga alla depressioner ter sig givet.
– Vi kan aldrig få ett depressionslöst samhälle. Men vi kan skapa ett samhälle där det är lätt och naturligt att få söka hjälp på ett tidigt stadium. Och ju tidigare man får hjälp och ju snabbare man kommer över en depression, desto bättre chans har man att klara sig. Ju fler långvariga depressioner man har desto större risk för att man får ytterligare en, säger han.
Trots den genetiska påverkan som ingen människa kan rå för att bära, är depressioner fortfarande en skambelagd sjukdom och i många avseenden en stigmatiserad sjukdom. Den deprimerade får ofta ta emot ett verbalt moraliserande kvacksalveri från omvärlden, ”Du kan väl rycka upp dig” eller ”Det är väl inte så farligt, upp med hakan.”
– Då har man inte fattat det här att det handlar om sjukdomar. Vi måste kalla dem sjukdomar för att vi inte helt kan betvinga dem med viljan. Därför kan man inte moralisera, utan vi måste hjälpa dem som drabbats.
Med sina böcker hoppas Miki Agerberg motverka moraliserandet som han anser även riktas mot missbrukare och överviktiga människor. Men vad beror det på att vi inte öppet diskuterar depressioner?
– Psykiatrin alltid haft väldigt svårt att bli prioriterad som politisk fråga. Och det tror jag beror mycket på att det fortfarande finns mycket tabun och stigma omkring psykiska sjukdomar. Det gör att man ännu inte pratar riktigt öppet om det. Även om det har blivit öppnare så är det ju fortfarande så att ingen känd politiker i den svenska regeringen eller riksdagen har gått ut och pratat om sina egna problem, även om depressioner naturligtvis finns där. Depression och andra psyk iska sjukdomar har ingen pratat om förrän de har avgått. Och det tror jag är en av anledningarna till att psykiatrin är så eftersatt. Regeringen tillsatte Milton-utredningen med en massa förslag som var ganska vettiga för att satsa mer på det. Förslagen ligger hos regeringen nu men det har vi ännu inte sett att det resulterat i någonting.
Det var den nationella psykiatrisamordnaren Anders Milton som fick i uppgift av regeringen att komma med förslag på hur den psykiatriska vården ska förbättras. I höstas var Miki Agerberg i Norge och gjorde reportage för Läkartidningen om Norges psykiatrisatsning.
– De har gjort det som Milton föreslår i Sverige, fast mycket mer. De har en tioårig plan för psykiatrisatsningen, kallad upptrappningsplanen, som sammanlagt är värd 36 miljarder svenska kronor.
Han berättar att satsningen har lett till att de har ökat antalet tjänster för psykologer och psykiatriker och överhuvudtaget ökat tillängligheten till psykiatrisk vård. Det var under slutet av 90-talet som Stortinget gjorde den psykiatriska vården till en stor politisk fråga.
– De beslutade det här i enhet över alla partigränser och att de kunde göra det berodde mycket på att det var några ledande norska politiker som hade gått ut och pratat om sina egna eller närståendes psykiska problem.
Gro Harlem Brundtland, som var statsminister på 90-talet, blev den första att på politisk nivå i Norge gå ut och prata om depressioner. Hennes son hade en manodepressiv sjukdom och hade fått bristfällig vård och det slutade med att han tog livet av sig. Därefter gick den kristdemokratiske statsministern Kjell Bondevik ut offentligt med att han var sjukskriven för depression.
Miki Agerberg menar att detta hjälpte till att avdramatisera sjukdomen. Och allra viktigast, politikernas egna erfarenheter gjorde depression till en fråga som diskuterades även utanför hemmets väggar.
Men varför har detta inte hänt i Sverige?
– Jag tror att det är mycket tillfälligheter, det behövs snarare några människor som går före som pratar och som är drivande. Och då råkade det finnas några sådana i Norge som var det. I Sverige har vi inte riktigt haft de här politikerna som gått ut. Milton-utredningen gjorde ett bra jobb men den är ändå lite mer måttfull och återhållsam än den norska satsningen. Milton-utredningen förslår ju en satsning som är ungefär fyra gånger mindre än den norska satsningen – trots att Sverige har nästan dubbelt så många invånare som Norge.
Miki Agerberg tror att också informationskampanjer kan bidra till ett öppnare samtal om depressioner och att kunskaperna om sjukdomen skulle öka. I ”Ut ur mörkret” skrev han om världens första nationella upplysningskampanj om depressioner, kallad ”D/ART”, i USA. Kampanjer han såg själv under sina resor i landet under 90-talet. Informationskampanjen som fanns runt om i skolor och på arbetsplatser gick ut på att sprida saklig information, ”Hur känner man igen en depression?” ”Om man har en närstående som börjar gå ned sig, vad gör man då?”
Tillbaka i Sverige bad Nationella folkhälsokommittén, (den statliga utredningen som tillsattes 1995), honom att skriva en rapport om kampanjen i USA för att det fanns tankar på att göra något liknande i Sverige.
Jag föreslog naturligtvis att vi skulle ha kampanjer men det var ingenting som de tände på alls. Det finns en skepsis i Sverige mot stora kampanjer. Eller fanns då i alla fall. Men jag vet att det skulle fungera eftersom det fungerat i USA och i flera andra länder. I Sverige har vi kampanjer om andra saker, exempelvis nollvisionen i trafiken. Och där tycker svenska politiker och myndigheter att det är helt okej. Det handlar om ungefär 500 människor varje år som dör i trafiken, medan det är ungefär 1 400 varje år som tar livet av sig och de flesta på grund av depressioner. Men nu har man de senaste månaderna börjat prata om en nollvision för självmord också. Det är bra men då gäller det att man backar upp det också, så att man inte bara säger det, utan att man också gör saker. Och det viktigaste man kan göra för att minska självmorden är att se till att människor med depressioner får rätt hjälp.