Pensionatet
Väggarna är så tunna att ljuden från de andra rummen förstärks som när det lätta träet i gitarrens lock får strängarnas vibrationer att sjunga. Jag vaknar klockan sex på morgonen av att grannarna – jag hör mest mannen som kvällen innan sa till mig i spritångande dalmålsförtroende att de ”ska åka klocka’ kvart i sju, för gumman vill nödvändigtvis häm” – diskuterar. Jag har hyrt rum på ett pensionat i Västanfors, en del av Fagersta. Jag får inte bo på själva pensionatet, det ser stängt ut, utan i annexet, en barackliknande utbyggnad som får mig att tänka på skolresor, innan jag somnar om tänker jag på min barndom och inser en sak. På en bruksort i norra Västmanland finns ingen tid. Frisören ligger där den alltid har legat. Leksaksaffären, biblioteket och polisstationen likaså. Saker byter namn, målas över, renoveras eller förfaller, men tiden står stilla.
När jag kom hit i går for jag runt i ett par timmar och bara tittade på saker. På huset där farsan bodde när han hade flyttat ifrån oss, där han fick barn med sin nya fru. Kyrkogården där han ligger begraven. Gymnasiet där jag gick ett par år. På hembygdsgården, den välmående oasen nere vid kanalen, strax utanför Västanfors, med ångbåtsbryggan och slussen i fint skick, flera museer, en handelsbod och ett fik.
Jag tar bilen in till centrum, gatorna är avstängda på grund av Våryran, helgens fest och marknad, så jag får snirkla mig runt Coop Nära och äldreboendet mittemot på ett inte helt lagligt sätt och hamnar till slut framför Vilhelminaparken, en liten, enkel oas i hjärtat av en enkel, liten bruksort. Jag låter blicken svepa över parken och genast får jag syn på det jag hade förväntat mig. Fyllona. Bruksortens obligatoriska fjärdefemma, ständigt dopade och ständigt skadade, ständigt på bänken. En av dem försöker förgäves resa sig upp med hjälp av en trafikskylt, men benen vill inte lyda.
Sorgligt, tänker jag, att vara slutsupen i stan är en sak, där ingen egentligen behöver veta vem du är, men att vara det så här, på en bruksort är ju fruktansvärt, där alla vet vem du är och var du kommer i från. Men när jag stiger ur bilen känner jag doften av grillat, av parfym och förväntan och den socialrealistiskt grådaskiga bilden av ett samhälle i kris som jag har i mitt huvud spricker. Två tonårstjejer med svart hår, blek hy och taggar på underläpparna får syn på varandra och springer lyckliga emot varandra.
”Ä dä fäst, ällä?”
De kramar om varandra och börjar göra upp planer. Skönt. Jag är tillbaka bland vokalerna, bland människor med personlighet. På en bruksort får du ha en personlighet. Du måste ha en personlighet. Men jag är också tillbaka till något annat. Det känns direkt. Till en frodighet och optimism som jag inte har sett sedan jag var ung. Till en levande bruks ort. Runt omkring i Bergslagen regerar uppgivenheten, rädslan. De flesta Bergslagskommuner kämpar med sin ekonomi, med arbetslöshet, en allt snabbare ut flyttning och i många fall med högerextremism och organiserad brottslighet. Visst händer det positiva saker lite varstans härom kring, men Fagersta är speciellt. Mycket speciellt. Från att ha varit djupare ner än man egentligen kan begripa i den storskaliga nationella industrins värsta kris, i samband med den slutgiltiga globaliseringen av kapitalismen, har orten rest sig. Från att ha förlorat nära en tredjedel av sin befolkning och ha kastats ner i den svartaste av kollektiva depressioner har kommunen och människorna kommit på fötter. Tjugo år av posttraumatisk depression är äntligen slut, hur konstigt det än låter.
Fagersta är en anomali. En omöjlighet. Ändå en realitet. Och jag tror att jag vet varför.
Men vi börjar i historien. I historiens eviga nu.
Ingen annan gör det åt dig
Solen skiner på ett sånt där lättje fullt sätt som den bara kan göra i början på maj, i ren glädje, utan krav eller förpliktelser. Skogen växlar mellan björkmusöronljusgrönt och barrskogsmörkgrönt som en konstfärdigt stickad ylletröja. Småfåglarna sjunger ut sin oförställda lusta i skogen bakom mig och sjöfåglarna njuter lojt av livet på sjön framför mig. Vattnet ligger absolut stilla. Spegelblankt. Om nu en spegel kan vara lätt rostfärgad. Jag vet inte om Sandviken, en del av sjön Åmänningen söder om Fagersta, ännu innehåller järnmalm. Det borde sippra ut från berggrunden med grundvattnet precis som i alla tider, men jag vet att det redan på trehundratalet fanns ett litet järnbruk i skogsbacken bakom mig. Människor skrapade upp järnrika stenar från sjöns botten och förädlade dem till mjukt, formbart järn i blästerugnar, grunda murade gropar i marken. Det var ett mödosamt och inte särskilt effektivt jobb, men järn var värdefullt och slitet lönade sig.
Jag blundar och drar djupt efter andan där jag står framför gropen där man framställde kol till ugnarna. Det första jag tänk er på är Dan Andersson. Den värld han berättar om är visserligen annorlunda än den som de som framställde järn här levde i, men han skildrade slutet på en epok som varade i mer än 1 600 år, innan industrierna tog över från det hantverksmässiga framställ andet av rikedomar. Jag kan tänka mig att männen som arbetade här kände och tänkte ungefär samma saker som hans kolare. Hoppets ilskna längtan. Den lilla gruppens melankoliskt påträngande ensamhet. De dubbla, vackra, starka känslor som än i dag är Bergslagen.
Det har hänt mycket sedan järnåldersmännen arbetade här i skogsbacken. Sverige blev Sverige. Byar blev städer, landet kristnades och fick en adel och enades under en kung. Ångmaskiner. Kanaler. Järnväg. Demokrati. Världskrig. Fabriker. Datorer. Men än i dag handlar mänskligt liv om exakt samma sak som då, inser jag. Om att förvandla naturen till nyttigheter. Om att få något att äta och dricka, tak över huvudet, värme och med lite tur också trygghet och en stunds glädje. Allt kommer från marken under mina fötter och det är det som man har vetat i alla år här i Bergslagen, fram tills dess att den stora krisen förmörkade himlen någon gång på nittonhundrasjuttiotalet. Man glömde bort att pengar inte skapar pengar och att ingen annan kan göra det åt dig. Det var en kulturell kris, men det var också en politisk kris. Ett politiskt system som hade skapat det mest egalitära samhället i historien misslyckades monumentalt, snubblade på sina egna fötter och gick under i uppblåst självsäkerhet.
Men före katastrofen ligger stålets guldålder.
I början på nittonhundratalet fanns det närmare 350 järngruvor i landet, och ytterligare 50 där man bröt andra metaller. Efter en kort blomstring under slutet på 1910-talet, då antalet låg runt på 500, slog den första gruvkrisen till och under tjugotalet minskade antalet till 100 gruvor. Men det tuffade på med bra fart ändå. En karta över gruvorna i Bergslagen på 1950-talet liknar fortfarande en sommarfräknig barnakind. Kärrgruvan, Blötbergsfältet, Saxberget, Riddarhyttan, namn som klingar som malm och trakterna frodades. Bruken genomgick samma utveckling. De små bruken ute i byarna – trots moderniseringen hängde gamla tekniker kvar, ännu på artonhundratalet hämtades myr- och sjömalm upp på traditionellt vis och förädlades i bläster ugnar – fick konkurrens av storindustrin och under andra hälften av artonhundratalet drog bruksdöden fram över landet. Nittonhundratalet blev de stora järnverkens sekel. Stålverkens.
Fagersta växte snabbt under början av seklet, från en liten ort på några tusen invånare till som mest omkring 17 000, år 1970. Politikerna förvandlades från provinsiella bonnläppar till småpåvar som bara behövde tävla med brukets chef och distriktsläkaren i anseende. Man byggde skolor, vårdcentraler och villor. Massor av villor som slumpades bort till de nyinflyttade, skattesubventionerade till sådan grad att det inte tog många år för folk att betala av sin skuld. I de flesta kommuner regerade socialdemokratin ohotat; egen absolut majoritet var normen. Paradiset var här och det skulle vara för evigt.
Men det tog inte lång tid förrän idyllen började spricka. Det började gnissla redan i början på sjuttio talet. Den första stora stålkrisen gick över världen. 1978 såldes aktier i Fagersta Bruk till Kinnevik i ett försök att rädda verksamheten, men redan nästa år blåstes de båda masugnarna ner och företaget upphörde med gruvdriften. Det gick snabbt. 1985 lades till slut det sista av de två stora stålverken ner. Och där låg bygden öde, död.
1995 hade Fagerstas befolkning minskat till 12 000 invånare; 5 000 människor hade lämnat bygden på tjugo år och allt var svart, svart, svart.
Som man bäddar
Som tonåring var jag kommunist, medlem i Kommunistisk Ungdom, VPK:s ungdomsförbund. Jag märkte snart att allt inte riktigt stod rätt till, att en massa av medlemmarna faktiskt inte var demokrater, och att det de ville uppnå inte alltid var så attraktivt. Min frihetslängtan parad med ett starkt rättvisepatos stämde inte med betongsocialisternas empatilösa principfasthet. Majoriteten var mest naiv, men partiet och ungdomsförbundet dominerades av en liten minoritet intellektualiserande statssocialister, hängivna kollektivister. Men det fanns också en annan minoritet. Ibland kallade de sig själv frihetliga socialister eller förnyare. Jag tog stort intryck av dem och insåg snart att jag inte hörde hemma i VPK. En av de nytänkande socialisterna var Stig Henriksson som nu är kommunalråd i Fagersta, med 58,3 % av kommunens röster och några år av häpnadsväckande framgångar innanför bältet.
Han har stannat kvar i vänstern av samma skäl som jag lämnade den.
Stig Henriksson är en levnadsglad, charmig och intelligent människa, men det märks att han inte riktigt gillar att så många tänker på norra Bergslagen när de tänker på ekonomisk depression och tvärtom. Det stör honom, stämmer inte med hans verklighetsuppfattning och personlighet. Han vill så innerligt gärna tvätta bort deppstämpeln, men visst kan han hålla med om att det har varit en kris och att den ledde till att folk tappade modet.
– I stålbranschen är det stora svängningar hela tiden, konjunkturerna svänger snabbt och i början på sjuttiotalet kom den verkliga brytpunkten. Men ingen ville se det. Man trodde att det skulle bli bra igen och först ville man inte göra något åt det. Man förstod inte att det var något som hade hänt som för alltid bröt framgångskurvan. Det var mycket av de här bygdernas olycka. Man väntade, väntade och väntade och till slut övergick man från att vänta på bruket till att vänta på staten till att vänta på något, vad som helst.
Jobben försvann. Inte bara i Fagersta. Överallt i trakterna runtomkring dog bruken, lades fabrikerna ner. Depressionen spred sig i hela Bergslagen och slutet på förra seklet blev en dyster historia för regionen, och i övriga landet spreds den bilden. ”Rostbältet”, sa man. ”Dödens triangel.”
– Vi hade lite bäddat för det själva, säger Stig. Det är en av de där sämre sidorna av bruksmentaliteten att man känner att någon annan måste komma och ordna det här. För vi kan ju inte göra det själva. Får man några minuter i Rapport talar man bara om vilket elände det är och om vilken hjälp man behöver och lägger till att det lär blir värre ändå och hur bra reklam är det?
Fram tills för några år sedan var nog den stora drömmen för Fagerstaborna att det skulle bli som förut, som det var 1967. Och det fanns flera problem med den idealbilden. Ett var ju att det inte var särskilt bra då heller, men i minnets skimmer så gick det mesta framåt. Det andra är att det inte går att komma dit, hur mycket man än vill det. Och det tredje är att vi med åren kommer allt längre bort från idealbilden, vilket kan öka depressionen.
Det är ett resursstarkt område, menar Stig och tittar ut genom fönstret i sitt kontor på nionde våningen i kommunhuset. Orten ligger relativt centralt, bara ett par timmars bilresa från Stockholm, och här finns duktiga människor och naturresurser. Ändå hamnade man i någon form av posttraumatisk chock. Helt i onödan.
– Tittar man globalt så har vi ett guldläge. Kommunalt brukar man alltid klaga över att det saknas resurser, men vi hade besök av borgmästaren i Santa Tecla i El Salvador, en klok och lyssnande person. Och vid ett tillfälle bad han att få avbryta min presentation för att be tolken skriva ner några siffror som jag hade nämnt. Han kunde nämligen inte tro vad han hörde, vilket var att den här lilla kommunen med 12 200 invånare hade en årsbudget på, vad det nu var, 65 miljoner dollar. Då log han lite fint och sa att Santa Tecla har 17 200 invånare och har en budget på 13 miljoner dollar. Och så sa han: Ni kan väl inte ha några särskilda problem?
Krisen var verklig. När industrin försvann blev folk arbetslösa, onekligen, men något i berättelsen om Fagersta antyder något annat. Det finns ett citat av Stig Henriksson som antagligen är bland det värsta en traditionell statssocialist kan höra, men som ger en första ledtråd till förklaringen både till ortens fall och uppgång.
”Man kan inte finansiera offentliga jobb med offentliga jobb.” (SVT ”Vänsterspöket”, 2006.)
Hur illa man än kan tycka om kapitalismen och hur illa man än pratar om storföretagen så lever vi i en marknadsekonomi, och det är i företagen som välfärden skapas. Den offentliga sektorn är bara till för att fördela vissa delar av välfärden, den kan aldrig skapa några egna värden om vi inte börjar skapa nya statliga företag, vilket jag inte har det minsta emot, men i fallet Fagersta är det en meningslös diskussion.
Krisen var verklig, men den förvärrades av politikens misslyckande. Staten var i chock, rikspolitikerna famlade efter nya visioner, nya idéer och kom bara på en. ”Vi slutar att göra saker. Då kan det ju inte bli fel.” Den traditionella tolkningen är att nyliberalismen tog över hela den politiska kartan. Men nyliberalismen är smartare än så. Det var snarare fråga om handlingsförlamning, feghet och en fördumning av politiken.
Kommunpolitikerna hade sam tidigt förvandlat sig själva till kejs are över små, vittrande ministater. Genom att kontrollera stora delar av verksamheten i kommunerna gjorde de människor till initiativlösa smilfinkar. Stig Henriksson minns hur det var.
– Ser man på politiker, i synnerhet på mindre bruksorter, så har de ju lagt sig i allt. När jag precis hade börjat här så ringde jag ner till den förtjusande dam som var ansvarig för barnomsorgstaxor och placeringar och frågade henne om en detalj i taxorna och hon svarade vänligt. Jag la på, men fem minuter senare ringde hon upp mig och undrade om jag ville att hon skulle ändra på taxorna. Hon var beredd att ändra en av kommunfullmäktige fastslagen taxa om jag ville det!
Han kallar det ”alibiskapande ansvarsbefrielse”. Om kommunalrådet hade sagt att de skulle laga det ena väghålet först så var de säkra. De var ju inte dumma i huvudet, det var inte därför, om de tog ett eget beslut och började med det hål som var mest akut, grundat på sin professionella kunskap, så kunde de få kritik, men om kommunalrådet hade bestämt vilket som skulle lagas först så var de säkra. Förutom att det gick åt massor av energi till att se till att man inte skulle få kritik kan det också skapa ett slags depressivt tillstånd att man inte tror på sig själv och hela tiden vill försäkra sig om att inte få kritik.
– Vid ett tillfälle satt jag runt det här bordet med några tjänste män och skulle lösa ett problem, men jag började märka att det pågick något annat i rummet. Ingen av dem var egentligen inriktade på att lösa problemet, utan man höll på med den komplicerade operationen att se till att ”när vi har misslyckats så ska det i alla fall inte vara mitt fel”. Man var van vid att det mesta misslyckas och då är det klart att kreativiteten inte spirar direkt. Du får ett garanterat misslyckande.
Men det vände ju till slut, undrar jag. När man läser om dig så verkar det ju som den enda förklaringen till att det vände var att du blev kommunalråd. Att du fixade allt på egen hand.
– Jo, helt på egen hand, skrattar han ironiskt, reser sig upp och går för att hämta kaffe.
En pilsner och sanningen
Det är dans på Brukshotellet. Det hette Scandic förut, men det duger inte längre. Puben är irländsk och jag förvånas över hur bra öl de har, och låter mig förvånas med glädje några gånger till. Det dyker upp en medelålders namn vid min sida vid bardisken. Han köper en stor stark och inom en minut snackar vi. Han tycker fan inte att det har blivit bättre. Han har varit med sedan sjuttiotalet, började jobba på Stålverk II 1973 och det är ju skit med alltihopa.
– Men röstar du på Stig Henriksson, då?
Han bara stirrar på mig. Självklart röstar han på honom, det gör ju alla. Men det är ungjävlarna som är problemet. De där unga skitarna från stan med sina höga löner och sin jävla attityd.
Jag får kämpa för att hålla mig från skratt. Han är en sympatisk man som det är roligt att prata med, men jag inser att det som står framför mig är bruksmentaliteten förkroppsligad. Jag kommer aldrig att få ur honom ett positivt ord om dagens situation.
– Och nu ska de lägga ner Outokumpu också. Skit är det. Skit.
Jag sätter mig ner för att äta en bit mat. BBQ-burgaren med pommes och tillbehör glider lätt ner, medan coverbandet som visar sig vara ett vanligt dansband spelar i det jättelika partytältet på gräsmattan utanför fönstret bakom mig. Idén om krisen finns kvar, flera av de äldre människor jag pratar med uttrycker liknande, om än inte lika starka känslor; det intressanta är att den yngre generationen inte gör det.
(bild: SXC.hu/ilco)
Handling löser problem
Kaffe och ett par bullar på en enkel bricka gör plötsligt situationen familjär. Det känns inte längre som att sitta med ett kommunalråd, eller så förändras min bild av kommunalråd i den stund Stig Henriksson häller upp en kopp kaffe åt mig. Han plockar upp tråden igen.
– Jag tror att det var politiken som inledde vändningen från miss mod och misströstan till förtroende, förhoppningar och förtröstan. Inte så att det var kloka beslut formulerade i distinkta att-satser, men det som hände först var inom politikens värld.
Efter valet 1979 var vänsterpartiet, som då fortfarande hette VPK, fullmäktiges minsta parti och de satte igång med att vara ett ganska besvärligt oppositionsparti, vilket gjorde att de växte för varje val. 1995 fick partiet 22 % och inför valet 1998 så funderade de på om de skulle göra mer av samma. Att vara det vass aste oppositionspartiet hade blivit en del av deras identitet.
– Men vi bestämde oss faktiskt för att det fick räcka, nu ska vi utmana makten på riktigt. Säga att vi kan göra det här bättre tillsammans med medborgarna, vi har idéer, vi står för förändring. Vi började klä oss lite mer stats manna aktigt och till och med prata med en allvarligare ton som sa att nu menade vi allvar. Jag tror att människor också hade kommit till en punkt där den här depressiviteten hade gått för långt. Man kände att antingen så hänger vi oss eller så chansar på att det gives något bättre än döden. Socialdemokrat erna hade regerat här sedan bronsåldern och plötsligt vågade man rösta för ett maktskifte.
Partiet fördubblade sina röstantal, och Stig Henriksson fick ta över jobbet som kommunalråd.
– Men jag måste erkänna att den känsla jag hade på valnatten, efter alla gratulationer, alla telefonsamtal från media, när jag gick ut på balkongen och tog fram en lånad cigarett som jag med darrande händer tände, var ren och skär ångest. Det kändes liksom att, så här var det ju inte meningen att det skulle bli.
Valresultatet byggde på förväntningar, på att det skulle bli annor lunda och bättre. Inom vänsterpartiet fanns det ju de som trodde att nu fanns plötsligt inga ekonomiska spärrar kvar, men jag försökte få dem att förstå att en krona fortfarande är en krona, det har inte ändrats över natten. Det var också en ångest över att misslyckas, att göra det än värre. Det sista han ville var att gå till historien som mannen som satte den slutgiltiga spiken i kistan för Fagersta.
– Ja, det fanns ju mycket att gruva sig för, men samtidigt var grejen att allt hade gått så dåligt, kommunen hade 200 miljoner i skulder, vi hade Sveriges sjunde högsta kommun- och lands tingsskatt och över 30 procent av kommunens befolkning hade försvunnit, och man hade aldrig anpassat sig tills det. Det kunde liksom inte bli värre. Nu har vi Sveriges bästa ekonomi, vi har verksamheter som går bra och rentav lysande, företag startas och många går jättebra, det är visserligen inte vi som står för det, utan världskonjunkturen. Men det viktigaste är att människor själva har börjat göra saker.
Folkrörelserna och fabrikerna
Förklaringarna är många till att Sverige under nittonhundratalet långsamt segade sig upp från att ha varit ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste. En stark industri. Ett välutvecklat utbildningsväsende. Duktiga innovatörer, uppfinnare och skickliga hantverkare. Det faktum att vi lyckades hålla oss utanför båda världskrigen och fick behålla både våra industrier och den inhemska arbetskraften intakt, medan våra grannar fick börja från början, i synnerhet efter andra världskriget. Alla faktorerna har sin betydelse i en komplex väv, men viktigast var nog folkrörelserna som bildade ett sammanhållande kitt, som paradoxalt nog samtidigt utgjorde ett viktigt motstånd mot kapitalismens atomisering av människan och underlättade dess utveckling.
Det var svårt att få folk att vilja komma till industrierna för att arbeta. Det var svårt att få folk att vilja flytta på sig. Förutom att de var en del av en gryende demokratisk tradition och förutom att de drevs framåt av nya tankar och ideologier – frikyrkan, socialismen, liberalismen – så fick de ersätta de små, täta sammanhang som de till städerna och bruks orterna inflyttade arbetarna kom ifrån.
Visserligen har folk i Bergslagen alltid rört på sig, åtminstone säsongvis och visserligen har det alltid flyttat in folk utifrån, finnarna dök till exempel upp långt innan stålindustrins storhetstid, men med industrialismen kom behovet av billig, bofast, kompetent arbetskraft. Stann-Olle, inte Hopp-Jerka, blev idealet och stora mängder människor flyttade i en riktning: till fabrikerna. Och med flytten kom ensamhet, nostalgi och melankoli.
Mycket av den folkliga konst som skapades i början av nitton hundratalet handlar om förlusten av hemtrakternas trygghet. Dan Andersson som besjunger kolarnas ensliga slit är till exempel inte begriplig för den som inte begriper att de han skrev för till stor del hade lämnat landsbygden bakom sig, hade bytt kolarkojans ensamma fioltoner mot fabriksvisslans brutala vrål. Det var där som folkrörelserna kom in, de skapades som ett svar på industrikapitalismens framväxt, ett kollektivt svar på nya krav.
Den tidiga arbetarrörelsen var heterogen. Många olika ideologiska linjer möttes, tydligast var skillnaden mellan statssocialism och folkrörelsesocialism. Statssocialismen som gick segrande ur striden hyllar de kollektiva lösningarna, statlig och politisk kontroll, medan folkrörelsesocialismen menar att det är de små sammanhangen som är viktiga, människors egna initiativförmåga ska stå i centrum, lokala föreningar får stå för engagemanget, snarare än myndigheter och politiker. Det är en variant av socialistiskt tänkande som sällan har prövats i större skala, den har snarare funnits med som ett alternativt sätt att tänka under den svenska arbetarrörelsens historia, men i Fagersta har den visat sig fungera.
Så får man folk att tro på framtiden igen
Det låter så enkelt när Stig Henriksson beskriver vad de har gjort. Han och partiet har i princip slutat att lägga sig i. Överlämnar till människorna ute i samhället att ta beslut, organisera sina liv. Man har visserligen också gjort allt man kan för att sanera kommunens ekonomi, vilket har lett till att man har kunnat sänka skatten till rimlig nivå, men huvudsakligen verkar hans politik gå ut på att inte pilla för mycket i detaljer. Och det har fungerat. Det folkliga engagemanget är stort.
Hembygdsföreningen är en av Fagerstas mest livfulla föreningar. Ett hundrafemtiotal frivilliga arbetar ideellt med föreningens verksamhet, elva personer är anställda. Trycket på att få hjälpa till är så stort att man får skriva upp sig på väntelistor för att få baka kakor eller stå i fiket en lördag som i dag.
– Vi vill överlämna både makt och ansvar, vi har ett ungdomsråd som har en egen budget, dom har gjort sina misstag, men jag menar, hade vi i kommunen skött det hade det väl inte varit hundraprocentigt heller. Det gäller att så ofta som möjligt lyckas få så många människor som möjligt att dra åt samma håll och det är den stora lärdomen för mig. Man ska försöka fatta så välinformerade beslut som möjligt, men man kan inte styra allt i en kommun där en massa människor gör en massa olika saker varje dag. Snarare handlar det om att styra med hjälp av en berättelse. Jag tror att det är det det handlar om. Ha en berättelse om framtiden.
Jag tror att Stig Henriksson är för blygsam för att erkänna att han själv har spelat en stor roll, och jag anar att han har slitit hårt för att få Fagersta på fötter igen. Nyetablering av företag kräver marknadsföring. Saneringen av kommunens ekonomi krävde nog rätt svåra beslut, i en krympande ekonomi ställs behov mot behov på ett påtagligt och ofta plågsamt sätt. Men svårast måste ha varit att få människor att sluta att tänka kris i alla lägen, få folk att tro på framtiden igen.
På något sätt har han och de andra politiskt engagerade i kommunen lyckats, och han får beröm och erkännande från många olika håll. Får åka runt i landet och hålla föredrag och förklara hur Fagersta har lyckats. Men från vänstern är det tyst.
– Jag mer eller mindre tvingade Lars Ohly att komma hit. Han måste ju ha varit här och tittat hur det ser ut, för han kommer att få frågor om Fagersta, menar jag, men annars är vänstern rätt ointresserad av vad vi har gjort.
Med så lyckade resultat som i Fagersta, först höga röstetal, sedan den mirakulösa ekonomiska vändningen, borde vänsterpartiet skryta järnet. Det finns en märklig vänsterlogik som inte tillåter att det går bra, på något sätt lider partiet av sin egen brukskris, men märkligare är det med den öppna kritiken mot vad Stig Henriksson och hans kamrater har gjort.
– Det finns ju massor att vara kritisk emot. Vi gör fel varje dag, både ideologiskt och praktiskt. Och det är ju en källa till glädje, får då får vi ju chansen att göra bättre i morgon. Om vi bara slutade att göra fel på söndagar, brukar jag säga, så skulle det lyfta kommunen ett snäpp till, men det intressanta är ju att jag sällan får höra vad vi egentligen gör som är fel. Det jag får höra är två saker. För det första säger man att det faktum att vi har 58,3 % av rösterna innebär att vi inte är äkta vänster. Kriteriet på äkta vänsterpolitik är alltså att 96 % av befolkningen avskyr den? Ja, då vet jag inte om man ska hålla på med politik. Den andra viktiga punkten är att vi kan få beröm i Dagens Nyheter. Guilt by association. Visst kan det vara pinsamt att få beröm av ”fel” personer, men det är ju inget som helst bevis för att det vi gör är fel.
En annan sak som stör folk är att (v) har sänkt skatten. Det är liksom inte vänster att sänka skatter.
– Då brukar jag påminna om att under förra seklets så krävde hela arbetarrörelsen en nedsättning av de höga kommunala utskylderna, för på den tiden insåg man att en proportionell skatt var orättvis och man ville att den statliga, progressiva skatten skulle vara högre.
Det finns människor inom socialdemokratin som säger sig vara folkrörelsesocialister, Bengt Göransson är tydligast i sitt ställningstagande, men de är få och än färre är de i vänsterpartiet. På Ung Vänsters debattsidor dundrar ungkommunisterna snarare mot Henriksson. Hur han egentligen fört arbetarklassens intressen framåt med sin politik?
– 1999 var 29 % av alla elever som gick ut årskurs nio inte behöriga till nationella programmet på gymnasiet. Det tog vi itu med och som lägst var vi nere i 4 %. Det är renodlad klasspolitik och inget annat, och den som inte förstår det förstår inte vad politik är. Vi visste precis vilka de där 29 % var, var de kom ifrån och hur deras framtid såg ut. Vi har gratis barnsomsorg för lågavlönade, rabatt för tredje barnet och deltidsarbetande har rabatt. Det är klasspolitik i praktiken, men det är inga av kritikerna som verkar bemöda sig med att titta på vad vi egentligen gör.
Det här engagerar Stig. Det syns på hans mimik och hörs i hans röst och är det som jag minns mest av vårt möte. Jag kan förstå honom, tänker jag när jag vandrar över parkeringen bort till min bil. Det måste vara plågsamt att faktiskt lyckas åstadkomma en verklig och positiv förändring och inte få ett erkännande av sitt eget parti.
Jag funderar på vad som skulle hända på vänsterkanten om den grupp som han tillhör skulle få mer att säga till om på riksplanet. Det har uppstått ett enormt glapp till vänster om socialdemokraterna, mellan sossarnas handfallna famlande efter politikens mitt och vänsterpartiets nostalgiska välfärdskramande. När jag styr ut bilen genom Västanfors för att lämna Fagersta, åka vidare norrut, kan jag inte låta bli att undra vad ett folkrörelsesocialistiskt parti skulle kunna åstadkomma på nationell nivå?