Enkelhet ( i ordets mest positiva mening) och poesi står i förbund med varandra. (Inte för inte finns det till och med två fantastiskt fina finlandssvenska poeter som både heter Enckell, en levande: Agneta Enckell och en död: Rabbe Enckell.) Att jag kopplar ihop dessa två begrepp just idag beror på att jag igår var på en begravning och läste Gunnar Ekelöfs underbara dikt ”Enkel är födelsen” ur samlingen ”Sagan om Fatumeh” från 1966.
Enkel är födelsen:
Du blir du
Enkel döden
Du är inte mera du
Det kunde ha varit omvänt
som i en spegelvärld:
Döden kunde ha fött dig
och Livet släckt ut dig
det ena såväl som det andra
Ock kanske är det så:
Ur döden är du kommen, långsamt
utplånar dig Livet.
Ekelöfs dikt är ett exempel på den där lyriska enkelheten när den är som bäst, aldrig simpel, men tillgänglig och ändå mångbottnad. Den har den där självklarheten som gör att man inte vill byta ut ett enda ord i den. Det är en sån dikt som får mig att minnas den brittiske poeten från romantiken, John Keats, (på Wikipedia kan man se ett vackert och själfullt porträtt av honom) som dog i allt för unga år, men som trots sin ungdom uttryckte så kloka tankar om dikten, som om han hade levt ett lång liv:
”Om en dikt inte växer fram lika naturligt som löven på ett träd ska den inte skrivas”.
Ännu en poet som trodde på enkelhetens evangelium!
Marie Lundquist den 30 mars 2010 15:53