För de allra flesta är väl film en underbar verklighetsflykt. Trots att filmen är den yngsta av våra stora konstformer är den förmodligen också den största. Biografernas storhetstid är kanske förbi, men det betyder absolut inte att det konsumeras mindre film än tidigare. Tvärtom. TV:n, videon, DVD:n och slutligen internet är tekniska revolutioner som i tur och ordning ökat möjligheterna att titta på film i hemmets lugna vrå. Möjligheterna att se film är numer i stort sett oändliga. Exakt vilken typ av verklighetsflykt man är ute efter är självklart ytterst subjektivt. En genre som funnits med oss nästan ända från filmhistoriens startpunkt är snyftaren. De där filmerna vi bara älskar att gråta ut till. Snyftaren är kanske också den typ av film som flest människor kan tänka sig att se om, ibland flera gånger. De tycks helt enkelt aldrig tappa i styrka. Den främsta anledningen till det är förmodligen att de ända från början tagit upp enbart allmängiltiga ämnen, sådant som vi alla på ett eller annat vis råkat ut för, eller av andra orsaker lätt kan identifiera oss med. Vad som rört folk till tårar har inte ändrats nämnvärt genom åren – och skiljer sig heller inte nämnvärt folkslag emellan. När det gäller flera av snyftarens centrala teman, främst döden, är vi alla lika – oavsett ras, tro, ursprung eller ålder.
Vad är det då för filmer som fått oss att gråta genom åren? Vad är det för ämnen som fått tårarna att flöda? Det går definitivt att urskilja några huvudlinjer. Vi tar dem en i taget, och vi börjar med det ämne jag redan varit inne på – döden. Döden är ett självklart ämne för en snyftare. Det är trots allt ett ämne som vi alla måste förhålla oss till, och att se det behandlas på film kan självklart vara ett bra sätt att bearbeta sina egna känslor inför ämnet. Döden är ett så centralt tema för snyftaren att det nästan hela tiden finns med, ofta kombinerat med något eller några av genrens övriga populära ämnen. En naturlig kompanjon till döden är såklart sjukdom. Den kombinationen ligger bakom flera av de mest klassiska snyftarna. Handen upp, den som inte blev gripen av Ali MacGraws öde i ”Love Story” från 1970, eller Debra Wingers kamp mot sjukdom i ”Ömhetsbevis” från 1983, eller ”Shadowlands” från 1993. Inga händer uppe? Nej, det trodde jag inte heller. Julia Roberts genombrottsfilm ”Blommor av stål” från 1989, och AIDS-dramat ”Philadelphia” från 1993 är andra populära exempel i den här kategorin.
Djur är ett annat ofta förekommande tema i snyftare. Scenen i den tecknade Disney-klassikern ”Bambi” från 1942, där Bambis mamma blir skjuten, dyker nästan alltid upp på höga placeringar närhelst de mest sorgliga filmscenerna listas. ”Lassie på äventyr” från 1943 är berömd för sin sentimentala kraft, och den följdes upp av både filmer och tv-serier om den omåttligt populära collien. Om möjligt än mer sorglig är ”Old Yeller klarar allt” från 1957, och den har dessutom en modern syskonfilm i ”Marley och jag” från i fjol. ”Född fri – Lejonet Elsa” från 1966 är ett annat exempel på en film med djur i som fick människor att gråta floder på biograferna. Min personliga favorit på detta tema är annars den tecknade ”Den långa flykten” från 1978. Det räcker med att höra Art Garfunkels ledtema ”Bright Eyes” för att väcka de känslorna till liv. Sorgset är bara förnamnet.
Filmer som innehåller barn i ledande eller utsatta roller försvarar definitivt en plats i denna uppräkning. Scenen i ”Sophies val” från 1982 där Sophie, i Meryl Streeps fantastiska gestaltning, av nazisterna tvingas välja vilket av sina barn hon skall behålla kan mycket väl vara en av de starkaste som någonsin spelats in. En annan Meryl Streep-film, ”Kramer mot Kramer” från 1979, är ett annat lysande exempel och det finns flera andra. Två riktiga klassiker ur filmhistorien som får räknas hit är Charlie Chaplins ”Pojken” från 1921, och den neorealistiska klassikern ”Cykeltjuven” från 1948 . Och det finns ypperliga svenska exempel också. Vad sägs om ”Barnen från Frostmofjället” från 1945, och båda versionerna av ”Rännstensungar”, 1944 respektive 1974. Sedan har vi så klart också ”E.T.”, ett av de allra främsta exemplen på Steven Spielbergs genialiska berättarkonst. Den som inte blir rörd av filmens avskedsscen på slutet måste ha ett hjärta av sten. Och så vill jag slå ett slag för en doldis i sammanhanget, ”My Girl” från 1991. Det är en film som absolut inte räknas till klassikerna, men som är väl värd att upptäckas av betydligt fler än vad som redan gjort det. ”My Girl” är en finstämd liten film som är gripande på flera plan. Framför allt är det en lyhörd skildring av den första stora kärleken, och den bjuder på både skratt och tårar.
Därmed är vi inne på det dominerande temat i snyftargenren – kärlek. Såväl lycklig som olycklig. Flera av de filmer jag redan räknat upp hör lika mycket hemma i den här uppräkningen. ”Love Story” är en historia om sjukdom, men som titeln antyder, lika mycket en film om kärlek. Och skildringen av Ryan O’Neills och Ali MacGraws kärlekshistoria är lika stark som den av sjukdomsförloppet. Samma sak gäller ”Shadowlands”, den verklighetsbaserade berättelsen om C.S. Lewis (författaren som skapade böckerna om Narnia) och poeten Joy Gresham. Det är också filmerna om kärlekshistorier som slutar illa som dominerar genren. Under den rubriken hittar vi flera av de riktigt stora klassikerna. David Leans ”Kort Möte” från 1945 och ”Doctor Zhivago” från 1965, ”Dimmornas Bro” från 1940, de många versionerna av Shakespeares ”Romeo och Julia”, och inte minst ”Casablanca” från 1942 hör definitivt dit. Några mer moderna exempel är ”Ghost” från 1990, ”Broarna i Madison County” från 1995, och den generationsdefinierande ”Titanic” från 1997 som fortfarande är världens mest sedda film. Hit räknar jag tveklöst också de senaste årens kanske starkaste kärleksfilm, ”Brokeback Mountain” från 2006. Den blev rejält uppmärksammad och omtalad tack vare sin skildring av det homosexuella förhållandet mellan två cowboys, men, precis som filmens regissör Ang Lee, ser jag den främst som en oerhört stark historia om universell kärlek. Ramhistorien råkar vara byggd kring två män, men det är inte den verkliga poängen med historien, även om det så klart är fräscht att en storfilm vågar ta upp detta ämne.
Men det är som sagt inte bara tragik som lockar oss att gråta på bio. Det finns naturligtvis också tårar av lycka. Berömda repliker som ”Frankly my dear, I don’t give a damn”, ”Nobody puts Baby in the corner” och ”You had me at hello” har gett miljontals biobesökare rysningar av vällust och mynnat ut i gråt utan tandagnisslan. Replikerna är som du säkert vet hämtade från, i tur och ordning, ”Borta med vinden från” 1939, ”Dirty Dancing” från 1987 och ”Jerry Maguire” från 1996, alla tre oerhört sentimentala, och den förstnämnda tillhör som bekant filmhistoriens verkligt stora klassiker. En annan film som man absolut inte kan gå förbi i sammanhanget är ”Allt om kärlek” från 1957. Som flera andra av de filmer jag redan räknat upp är det en historia som bjuder på tårar av sorg längs vägen, men som slutar med tårar av lycka. Huvudrollerna i ”Allt om kärlek” spelas av Cary Grant och Deborah Kerr, och det är snudd på omöjligt att inte ryckas med och röras av deras historia. Den som sett ”Allt om kärlek” glömmer nog aldrig slutscenen i Empire State Building, en scen som med framgång kopierades i ”Sömnlös i Seattle” från 1993. Faktum är att hela ”Sömnlös i Seattle” mer eller mindre var både en hyllning till – och uppdatering av – ”Allt om kärlek”. Den här gången med Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna – och med snörvlande i biosalongen som resultat.
Och när vi pratar om tårar av lycka kan vi självklart inte bortse från en av de allra största klassikerna någonsin: Frank Capras ”Livet är underbart” från 1946. Här på våra breddgrader är den sorgligt nog aningen bortglömd, men i USA är den lika obligatorisk julaftonsunderhållning som Kalle Anka är hos oss. Även om jag gärna sett att vi i Sverige varit mindre benägna att ta till oss amerikanska traditioner, så är att visa ”Livet är underbart” under julen en tradition jag absolut inte skulle ha något emot att vi tog efter. Frågan är om det någonsin gjorts en mer perfekt balanserad sentimental film. Frank Capra tar inte ett enda berättarmässigt felsteg under hela filmen, och inte en bildruta känns överflödig. Här finns inte en gnutta av den övertydlighet och sliskighet som liknande amerikanska filmer gärna mynnar ut i. ”Livet är underbart” är helt enkelt den perfekta sedelärande sagan – och tårarna är oundvikliga.
Nu har vi hunnit fram till min favoritkategori i sammanhanget. Den typ av snyftare som allra lättast får mig att gråta. I brist på en bättre rubrik har jag valt ”hedersbetygelser”. Jag, och om man får vara lite fördomsfull och generaliserande, många andra män är barnsligt förtjusta i verklighetsbaserade sportfilmer. Jag vet inte vad det beror på, men varje välgjord sådan film sätter mina känslosträngar i rejäl rörelse. Kanske beror det på att den sortens filmer påminner om den dröm att lyckas som idrottsman som jag, och många andra killar, hade när vi var små. Att det handlar om personer som fått uppleva att drömmen blir sann. Framför allt gäller det skildringar av idrottare som besegrat oddsen och svarat för något oväntat. Och det som gör mig allra mest rörd är publikens och omvärldens reaktioner på bedriften. Därav rubriken hedersbetygelser.
Men jag sorterar inte bara in idrottsfilmer under denna rubrik. En av de filmscener som påverkat mig allra starkast genom åren är den i slutet av ”Döda poeters sällskap” från 1989, där internateleverna hyllar sin avsatta lärare genom att ställa sig upp på sina skolbänkar och recitera inledningen av Walt Whitmans dikt ”O Captain! My Captain!” Den scenen, och filmen i stort, träffade mig så starkt att jag gick raka vägen från biosalongen till kassan och löste in mig till nästa förställning! Ett annat exempel är ”Cinema Paradiso” från 1988. Jag tänker främst på den scen där den lille Toto som vuxit upp och blivit känd filmregissör tittar på ett collage av filmkyssar. Det är en dubbelt rörande scen eftersom den både är en hyllning till filmkonsten i sig, och Totos hedersbetygelse till sin gamle vän, biografmaskinisten Alfredo. ”Schindlers list” från 1993 är ett annat, än mer kraftfullt exempel. När Steven Spielberg i slutet av sin mästerliga film låter spelfilmen övergå i att visa hur släktingarna till några av de judar som Oskar Schindler räddade från nazisterna hyllar honom vid hans grav, blir hans film än mer rörande och gripande än vad den redan var. Ett syskonexempel är den fantastiskt gripande tv-filmen ”And the Band Played On” från 1993 som handlar om den tidiga kampen mot AIDS, både om offer och om de forskare som försökte få grepp om vad som orsakade sjukdomen. Den verklighetsbaserade berättelsen är redan i sig fantastiskt välgjord och gripande, men när man under eftertexterna övergår från spelfilm till dokumentär tar man ytterligare ett steg. Bilderna från ett enormt fackeltåg för att hylla några av de verkliga personerna som skildras i filmen lägger definitivt extra tyngd till historien.
Listan kan göras mycket, mycket längre, men jag väljer att avsluta den här, med en personlig favorit. Den i Sverige närmast kriminellt underskattade och förbisedda ”Drömmarnas fält” från 1989. Filmen som handlar om hur en lantbrukare, spelad av Kevin Costner, efter att ha fått en vision börjar bygga en basebollplan mitt på sitt gods. ”If you build it, he will come”, är uppmaningen, och den man som åsyftas verkar vara en gammal avliden basebollegend. Men det finns en annan betydelse också. Scenen där Kevin Costners figur försonas med sin pappa är fantastiskt gripande. Det låter kanske som ett billigt trick, men det är så ofantligt skickligt utfört att det känns helt naturligt.
Ja, visst är film en fantastisk verklighetsflykt. Och är det genom att gråta ut som du vill fly verkligheten, då har filmen som synes massor av alternativ att erbjuda.