Brittisk självmordssmitta

Frank Furedi är professor i sociologi vid universitetet i Kent i Storbritannien. Han har länge i sina texter pläderat för att de västerländska samhällena är för besatta av risker, och att rädslan för katastrofer och olyckor förlamar oss.

Självmord kan vara besvärande för ens föreställningsförmåga. Vi finner självförvållad frivillig död bland unga människor speciellt oroande. Den effekt självmord har på våra sinnen är tydlig på det sätt människor i Storbritannien fortsätter att hänvisa till ”Bridgends-självmorden” i vardagliga samtal, på snabbköp och pubar.

När jag var hos frisören i lördags pratade inte kunderna om vädret eller i vilket tillstånd engelsk fotboll befann sig i; de spekulerade om de ”verkliga orsakerna” bakom 17 unga människors självmord i staden Bridgend, södra Wales, sedan januari 2007. Åsikterna gick isär: några trodde att självmorden var verket av en internetbaserad självmordssekt, medan andra sa att en självmordssmitta hade spridits i Bridgend.

Alla verkade vara överens om att dessa självmord inte var någon olycka, att det måste finnas någon koppling mellan de 17 dödsfallen. Som sociolog kände jag att jag var mer en iakttagare/ deltagare i den här diskussionen, än en kund som väntade på att få topparna trimmade. Jag lyssnade på debatten, och hindrade mig själv från att orera om Emile Durkheims sociologi klassiker ”Självmord” från 1897, vilken enligt min mening sprider mycket mer ljus över vad som händer i Bridgend än alla moderna förklaringar i media sammanlagt.

Självklart hade stamkunderna som höll på att få sina lördagsfrisyrer fixade helt rätt – de 17 tonåringarnas självmord saknade inte koppling. Dessa unga människor lever i samma moraliska universum, i samma samhälle och är föremål för liknande social och kulturell påverkan. Som Durkheim skrev för över ett sekel sedan, ett självmord är inte bara en individs godtyckliga handlande. Snarare är självmord förmedlat genom relationen mellan en individ och samhället. Relativt höga självmordsfrekvenser är, enligt Durkheim, ofta symptom på försvagade samhälls- och gruppförbindelser.
Ofta pekar ökade självmordsfrekvenser mot samhällelig upplösning, och speciellt mot en försvagning av de värden vi tar för givet, för att hålla ihop samhället. Därför trodde Durkheim att forskning om självmord kunde ge en intressant insikt i hur samhället verkar.

I många avseenden, från ett sociologiskt perspektiv, är ett samhälles reaktion på självmord mer talande än den individuella handlingen. Till exempel, huruvida en individs bortgång registreras som självmord eller olycksfall påverkas av rådande sociala normer om meningen med livet. Durkheim påpekade att dödsfallsutredare i katolska kulturer är mindre benägna än protestantiska dödsfallsutredare att beteckna någons död som självmord. Varför? Därför att enligt katolska läror är självmorden en dödssynd som skulle medföra en betydande stigma. Under sådana omständigheter, när självmord bjuder starkt fördömande från samhället, tenderar myndigheter att bara väldigt motvilligt dra uppmärksamhet till dess förekomst.

 

 

Byråkratin: självmord en normal del av livet

I dag tror inte samhället längre på dödssynder – och dess gensvar på självmord visar bristen på moraliskt ordförråd att ge mening åt denna gärning.

Det mest träffande med denna byråkrati och medias gensvar på självmord är att de tenderar att behandla det som en normal del av livet. I den grad det ses som ett problem, behandlas det som en målbaserad fråga, som läskunskapen i skolan eller hur man ska minska antalet feta människor. Således hör vi att den walesiska församlingen ska utarbeta mål för att minska antalet självmord: tydligen vill den se en tioprocentig minskning till år 2012. Andra åberopar myndigheter att införa ”antisjälvmordsplaner”, medan anställda inom mentalsjukvården insisterar att lärare ska utbildas i ”självmordsmedvetenhet”. Allt som saknas i detta register av byråkratiska om mål, ökande av medvetandet och stödinsatser är en ivrig landstingspolitiker som deklarerar en nolltolerans på självmord.

Om Durkheim hade levt i dag, skulle det slå honom som ofattbart att självmord har skiljts från moraliskt omdöme. Självfallet tycker samhället fortfarande att självmord är fel, och att självmord är en personlig tragedi, speciellt när unga människor är inblandade. Ändå, längs med diskussionen om självmord som ett problem löper uppfattningen om självmord också som ett livsstilsval. Minst sagt har dagens västerländska kultur blivit tvetydig om självmord. Många pekar på den negativa påverkan som vissa ”pro suicide” internetsidor har, eller det dåliga exempel som nihilistiska rockstjärnor och kändisar som eggar unga människor att fundera på självmord sätter (se ”Venturing into the pro suicide pit”, av Brendan O’Neill). Emellertid, detta fokus på perifera influenser som hyllar döden som modeuttryck förbiser de mer lömska och kraftfulla strömningar i arbete i dag. Det verkliga problemet är inte en handfull tragiska internetsidor utan det problem som dagens västerländska samhälle har att bejaka livskulturen.

På senare tid har ordet ”värdighet” blivit mer förknippat med döden än med livet. Flera helt vanliga organisationer bedriver kampanjer för den ”omistliga rätten att välja en död som är värdig”. Bara att använda sig av ordet ”välja” återspeglar en radikalt ny syn på döden. Döden ses nu både som en ”rätt” och som ett ”val”, och något som måste ske ”då vi själva väljer det”. Som humanist kan jag förstå varför människor ibland känner att de behöver göra slut på sitt liv. Men när att välja döden har blivit något värdefullt i sig, har man kompromissat med livets själva mening. Förflyttningen från vad som traditionellt har setts som en ”bra död” till dagens ”värdigt val” av död återspeglar en oroande förminskning av samhällets kapacitet att upprätthålla livet självt.

 

 

Livets minskade värde

Sedan tidens början har en av de tydligaste markörerna på ett upplyst civiliserat samhälle varit den moraliska status den har gett mänskligt liv. Utåt sett har 2000-talets västerländska samhällen uttryckt en enastående grad av bekräftelse för mänskligt liv. Det har varit en tid då mänskliga rättigheter vida prisats och besjungits av politiska och internationella institutioner. Den fenomenala tillväxt på hälsoutgifter demonstrerar den vikt som välmående samhällen fäster vid mänskligt välbefinnande. I vissa fall har västerländska samhällen gått till exceptionella längder i sina ansträngningar att hålla en för tidigt född bebis vid liv eller för att förlänga livet för en äldre person eller någon som är kroniskt sjuk. Ändå, de mänskliga rättigheternas ethos och hjälteinsatserna inom sjukvården skär sig med det moderna samhällets avlägsnande från sin egen mänsklighet. För att säga det rakt ut: det är svårt att prisa mänskligt liv när en ”värdig död” har blivit ett livsstilsval.

Tyvärr har det lättvindiga sätt som livet behandlas dessa dagar inte bara effekt på det sätt det avslutas. Många pratar nu om skapelsen av nytt mänskligt liv som ett betydande problem. Inflytelserika miljömedvetna strömningar ser människor – eller åtminstone ökningen av antalet människor – som den primära källan till världens problem. Ny födda barn diskuteras som en extra börda på vår till synes så sköra planet. Som möjliga miljö förstörare slutar bebisar att vara ljuvliga, kramiga saker som skänker våra liv så mycket glädje, och ses istället som destruktiva varelser vars koldioxidutsläpp kontinuerligt måste kompenseras. Att beröva bebisar på det vi uppfattar som deras förtjusande oskuldsfullhet gör det lättare att skrämma människor från att skaffa dem, eller i varje fall från att ha så många. De senaste århundradena har bebisar ofta setts som en gudagåva – nu menar många att inte ha barn är en gudagåva, i varje fall för miljön.

Miljöskribenten Kelpie Wilson förespråkar uttryckligen ett sådant omslag i värderingen av mänskligt liv. Hon framför abort, inte så mycket som en nödvändig valmöjlighet som tillåter kvinnor att bestämma över sina egna liv, utan istället som något som vi borde omfamna för att minska folkmängden och skydda miljön. ”Att förstå att ett pyttelitet embryo ibland måste offras för familjens eller människosläktets bästa är den moraliska översyn där vi står i dag”, har hon nyligen hävdat. Varför? Därför att ”vi måste ta hänsyn till hur vi ska leva i framtiden på en klimatkomprometterad och resursförbrukad planet.” Från Wilsons perspektiv är abort moraliskt rättfärdigat som en resurs sparande strategi. Hon tror att ”de flesta kvinnor som väljer abort gör det för att spara resurser för de barn de redan har”. Skräckhistorier om ”planetens fysiska begränsningar” läggs fram som ”moraliska argument för abort”. I samma anda har andra förespråkat koldioxidskatt för familjer med fler än två barn (se ”The pitter patter of tiny carbon footprints”, av Michael Cook).

Sedan den moderna tidens begynnelse har det aldrig funnits en tid då Malthus bedrövliga synsätt åtnjutit sådant inflytande som den gör i dag. Att kontrollera folkmängden utmålas nu som sunt förnuft och par som inte har barn lovordas för sitt ”etiska” agerande. Om skapelsen av liv ses med sådant förakt, varför är vi förvånade över att vissa unga människor känner att det inte är en så stor sak att släcka liv? När samhället finner det så svårt att främja en livskultur, varför spekulerar vi om illvilliga internetsidors roll i att uppmuntra tragiska självmord? Det är bra att människor i frisörsalonger och pubar fortfarande pratar om unga människors dödsfall med chock och en grad av vördnad. Det visar att vår mänsklighet inte är redo att acceptera dessa dåd som ”livsstilsval”. Låt oss nu tvinga samhället att påminna sig självt om det mänskliga livets unika status.