Du loggar in på den officiella hemsidan. Du klickar dig vidare in på de konfidentiella sidorna. Ett onlineformulär visas. I formuläret klickar du i var du kommer att befinna dig varje timme mellan 06.00 till 23.00 varenda dag under en tremånaders period. Du vet vad detta innebär. Under den timmen, om än du är hemma eller på jobbet, om än det är en måndag morgon eller en lördag kväll, finns det en risk att några personer med officiella kostymer dyker upp och ger dig en plastburk. De kommer sedan att se på medan du kissar i den.
Du vet att de troligtvis inte dyker upp – men ändå, det finns en risk. Och om du inte är där, om du inte är precis där du sagt att du kommer att vara under dessa slumpmässiga entimmesperioder när personerna i kostym dyker upp, kan konsekvenserna bli personligt förödande. För om du missar tre av dessa ”möten” över en 18 månaders period kan allting som du har jobbat för – allting – vara helt bortkastat.
Välkommen till den skuldframkallande, paranoidfrämjande verklighet som många av våra professionella elitidrottsmän och kvinnor över hela världen idag tvingas leva i. Idrottare, fotbollsspelare, tennisspelare – ingen kommer undan. Sedan den 1 januari detta år har World Anti-Doping Association ett så kallat ”whereabout”-system [ett ”varärdu”-system]. Det baseras på en drogtestregim, implementerad av UK Sports 2005, som fastställer att elitidrottare på högsta nivå, utvalda efter bedömning av de nyetablerade National Anti-Doping Organisations, ska göra sig själva tillgängliga för drogtester under en timme varje dag mellan 06.00 och 23.00 tre månader i förväg. Detta inkluderar alla semesterperioder. Även om de är tillåtna att göra ändringar i sina scheman i sista minuten via text, telefon eller e-mail är det ändå ett digert åtagande. Med omfånget av den senaste antidopingpolitikens åtgärder i åtanke skämtade den tyske cyklisten Jens Voigt: ”För att gå ett steg längre skulle du behöva flytta ihop med mig… Jag kontrolleras både till höger och vänster och från mitten.”
Fredric Donze, talesman för World Anti-Doping Association (WADA), är – kanske inte så förvånande – lite mer entusiastisk kring organisationens spionstyre: ”Eftersom tester utanför tävlingssammanhangen kan utföras när som helst, var som helst och utan förvarning är de ett av de absolut mest effektiva medlen i avskräckandet och upptäckandet av doping och det är ett viktigt steg för att förstärka elitidrottares och allmänhetens förtroende för dopingfri sport.”
Alla professionella elitidrottare är, olyckligtvis för WADA, inte lika pigga på idén att byråkrater kan dyka upp vilken dag som helst i veckan för att genomföra en improviserad drogtest. De har börjat bekämpa vad de beskriver som en grov invasion på deras privatliv. Brittiska fotbollsspelare har till exempel uttryckt motstånd mot dessa nya metoder. I november förra året deklarerade Gordon Taylor vid The Professional Footballers’ Association: ”Att invadera en spelares privatliv i hemmet anser vi är att gå ett steg för långt.” Nu cirkulerar historier om att FIFpro, paraplyorganisationen för fotbollsspelarnas fackorganisationer, planerar att utmana WADAs aktivitetsplan med lagliga medel. De kommer att förena sig med en allt växande rad av organisationer.
Tennisspelaren Rafael Nadal kallade nyligen systemet för både ”skamligt” och ”oacceptabelt”. I januari kom det fram att en grupp av 65 belgiska cyklister, fotbollsspelare och volleybollspelare har gått ett steg längre än så. Förenade genom Sporta, en organisation som bevakar belgiska elitidrottares intressen, har de efterfrågat den belgiska högsta domstolen att lagligen prova ”whereabout”-systemet på grunden att det strider mot Europeiska Unionens lag om rätten till privatliv. ”Det ger WADA rätten att invadera elitidrottarnas privatliv”, säger deras advokat Kristof De Saedeleer.
Artikel 8 i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter – rätten till ett privatliv – må ofta vara skurkens lagliga tillflykt, och mer paradoxalt nog en statligt befäst frihet, men i detta fall då elitidrottarna använder sig av den fångar de onekligen dess genuina frihetssyn. Den artikulerar motståndet mot att behandlas som allmänhetens egendom, att få sitt liv permanent underkastat granskning av byråkratin. De belgiska fotbollsspelarnas och cyklisternas, elitidrottarnas och volleybollspelarnas rättssak är en värdig rättssak, och de slår ett slag, om än så litet, för dem som söker ett liv bortom dagens auktoriteters åsyn.
Dessvärre finns det många som inte ser det på detta sätt när det gäller just idrottsstjärnor. Många menar att elitidrottare, mer än några andra, behöver bli bevakade. Den påstådda anledningen till detta är den uppumpade steroidhysteria runt användandet av ”prestationsförhöjande” droger, eller ”doping”, för att använda WADAs egna termer. Definitionen av vad som är lagligt och vad som är olagligt ”prestationsförhöjande” är mycket godtyckligt: varför ska intagandet av en substans dömas som ”doping” medan en annan substans kan tillåtas som kosttillskott? Denna förvirring verkar öka WADAs iver att föra krig mot dopingen, allt emedan de blir än mer misstänksamma mot allt fler ”prestationsförhöjande” tekniker, tillskott och droger. Detta är talande eftersom det inte är klara vetenskapliga bevis som guidar kriget mot droger inom sporten så mycket som en fördärvande moralism som fokuserar på den problematiska mentaliteten av ”vinna, vinna, vinna” från förr.
Korståget mot droger har alltid primärt varit ett moralist tåg. Detta kommer tydligt till uttryck på hemsidan för International Association of Athletics Federations, där en artikel som kartlägger idrottares historia berör den ökade proffesionaliseringen av idrottare under 1980-talet: ”Tyvärr fick också prestationsförhöjande droger en alltmer framträdande roll under denna tid, äventyrades sportens moraliska struktur liksom hälsan och liven för unga människor.” Sportens fördärv är underförstådd här: med pengar kommer begäret att göra vad som helst för att vinna. Denna direkta koppling mellan materiell girighet och önskan att vinna kommer av den samtida demoniseringen av tävlingsandan som drivkraft. WADA, etablerad i november 1999, är enbart en institutionaliserad form av den nya ringaktningen av tävlingsandan själv.
Det är möjligt att i den samtida moraliseringen av idrott, i en vidare historisk och kulturell kontext, läsa in ett avvisande av viktorianska värderingar med vilka idrotten en gång kopplades: den robusta, självsäkra, tävlingsinriktade individualismen som en gång genomsyrade den. Saker har sannerligen förändrats mycket sedan Tom Brown’s Schooldays. I den odödliga fraseringen av WADAs kod ska sport nu förkroppsliga en bild av ingenting mindre än det goda livetm av ”skoj och glädje”, ”laganda”, ”självrespekt och respekt för andra deltagare”, ”samhälle och solidaritet”…
Detta betyder att idrotten nu har enormt massa att leva upp till. Eller ännu värre, de som deltar professionellt har enormt mycket att leva upp till. Det räcker numera inte med att vara skicklig på att slänga, springa eller sparka; de ska nu vara symboler för det goda livet, moraliska vägvisare. Det är inte tillräckligt att vara bra inom en idrott; man måste vara bra punkt slut. Detta är varför elitidrottare kan behandlas som allmän egendom, som objekt för ett aldrig sinande officiellt spionerande, kontrollerande och bedömande. De lever under kontinuerlig press att bevisa sin korrekta moral till förmån för allmänhetens bästa. För att uttrycka det med WADAs egna ord, att underkasta sig ”whereabout”-systemet tillåter idrottare att ”visa sin dedicering till dopingfri sport”. Verbet ”visa” är avgörande här: livet utanför sportarenan är inte heller den längre fri från publik. Det har blivit en del av sport-och-moral-spektaklet. Idrottaren förväntas förevisa hur ”ren” hans/hennes sport är och att exponera sitt ”korrekta” levnadssätt.
I sitt motstånd mot dessa tvångsmässiga krav bör vi högt och ljudligt stödja de 65 belgiska idrottarnas rättssak och andra idrottare med dem. För i deras vägran att delta i WADAs infernaliska spökjakt på överdriven tävlingsanda, kan de återföra sporten lite av dess integritet och andas liv i sporten som sport: en fantastisk verklighet som står utanför det vardagliga livet och inte själva det vardagliga livets moraliska väktare. Precis så kraftfullt kan de, genom att inte prostituera sig inför sportens byråkratiska missionärer, protestera mot kraven att ständigt vara tillgängliga för tester och moralisk övervakning. På så sätt kan de återföra till sig själva, och potentiellt också till människor generellt, den lilla bit värdighet som de alltjämt misstänksamma auktoriteterna skulle vilja hyvla av.