Voltaire samarbetar med den brittiska nät-

tidskriften spiked, en frihetlig, marknads- marxistisk oas på internet.

spikedartiklar på voltaire.se

Intervju med spikeds redaktör

Besök spiked

Ayn Rand
Böcker
Brott och straff
Dryck
Film
Finland

Folkmord
Frankrike

Islam
Israel
Mat
Marx
Musik
Psykakuten
Ralf 

Årets största och roligaste evenemang för bokfolk, bokmässan i Göteborg är slut. Och i år bjöd Kraft&Kultur som bland annat ger ut Voltaire på det kanske häftigaste programmet i mässans historia. Spännande debatter, halsbrytande framträdanden, musik och teater.

Här hittar du hela programmet

Här hittar du inslagen

Är svininfluensan verkligen bara en förbannelse eller kan mänskligheten tjäna på den i längden?

Voltaires vetenskapsbloggare Waldemar Ingdahl har tagit en närmare titt på varför vi blir så rädda för en relativt oförarglig sjukdom.

Adlar lidandet?

Har man mer rätt om man har lidit? Är man en bättre människa? Ställer man frågan rakt ut skulle de flesta nog förneka att det är så. I så fall skulle ju barn må bra av stryk, och ingen sak vore så rättfärdig som självmordsbombarens, en uppenbart absurd och rent osmaklig position. Ändå är det i så många andra och mer försåtliga sammanhang upphöjt till högsta moral att lida – att straffa sig själv med oönskade val som inte ger personen någon belöning. Eller straffa andra genom att anklaga dem för att inte ha lidit nog. Och det är just lidandet som räknas, inte om man gör tillvaron bättre för andra.

En överdrift? Jag tror dessvärre inte det. Låt oss ta ett uppenbart exempel, Moder Teresa. Denna kvinna översköljdes med priser och utmärkelser, inklusive Nobels fredspris 1979, och hon kanoniserades som helgon av den katolska kyrkan 2003 rekordsnabbt efter hennes död 1997. Hon nämns än i dag som en förebild och något av den snällaste människan i världen.

Inget kunde vara längre från sanningen. De hem för döende som drivs av Moder Teresas välgörenhetsmissionärer lider av konstaterade brister på mediciner och särskilt på smärtstillande medel. Syftet är inte att bota sjuka eller minska lidande. Omhändertagandet är självvalt primitivt och amatörmässigt. De enorma penningsummor som välgörenhetsmissionärerna samlat in har huvudsakligen gått till att anlägga kloster, och till Vatikanens bankvalv. Moder Teresa själv bejakade andras smärta och elände. Fattigdomen var inget som skulle avhjälpas, utan en dygd att uthärda. Likaså smärta. En känd anekdot är när Moder Teresa till en cancersjuk patient i svåra plågor sade att ”Du lider som Jesus på korset, så det måste vara Jesus som kysser dig.” Svaret, ”Då önskar jag att han slutade”, fick henne inte att vekna.

Sant är förvisso att Moder Teresa levde enkelt och utan stora åthävor. Och led gjorde hon av det liv hon valt. I femtio år sökte hon den gud hon sade sig tjäna och älska, enligt korrespondens med höga katolska företrädare som nu gjorts tillgänglig. Moder Teresa fann aldrig någon gud, bara ”mörker”, ”ensamhet” och ”tortyr”. Hon talade om sitt leende som ”en mask” och kommenterade hennes föregivna kärlek till Gud som hon talade om på möten som ”hyckleri”.

Moder Teresas liv och gärning är en enda orgie i lidande, för andra och för henne själv. Just för detta hyllas hon av katolska kyrkan. Postulator Flavio Capucci skrev i samband med kanoniseringen 2003: ”Det är inte bara mot konsumtionssamhället som hon uppreser sig; inte heller är hennes ideal av allmänt filantropiskt slag och hon försvarar inte endast deras värdighet som inte äger något. Istället är hon exempel på en iver att föra fram fattigdomens kompromisslösa dygd, som inte ens vill ta emot de minimala bidragen som utvecklingsländerna ger till socialt skydd av de sämst lottade. […] Hennes kärlek till fattigdomen är ett rejält slag mot flykten från smärta och hågen till bekvämlighet som de tekniska framstegen i västvärlden har vant oss vid.”

Katolska kyrkan berömmer alltså ”kärleken till fattigdomen” och skiljer denna gärning från att hjälpa andra och att se till enskilda människors värdighet. Capucci hånar ”flykten från smärta” i den civiliserade världen, liksom ”utvecklandet av tjusiga sjukvårdsprogram”. Samma skribent hyllar Moder Teresa för att hon själv led av sin gärning: ”År 1956 anförtrodde hon till ärkebiskopen av Calcutta: ’Jag vill bli glädjens apostel.’ Men ödet ville att hon skulle bli tvungen att genomföra detta apostolat i ångesten över Guds frånvaro som hon fann outhärdlig.”

Hur kommer det sig då att Moder Teresa bland allmänheten ändå ses som en snäll tant som ödmjukt tjänade de fattiga? För att hon levde enkelt och självuppoffrande. Därför har hon helt enkelt med detta liv antagits göra gott för de fattiga, trots alla bevis om motsatsen. Folk som skulle rygga tillbaka inför Moder Teresas verkliga gärning, ett outhärdligt liv i lidandets tjänst, har valt att låta sig luras om hennes godhet och upphöjdhet på basis av att hon straffade sig själv.
Detta är ett mönster som går igen. Även i den mer sekulära moralfilosofin finns en lidandekult. Immanuel Kant menade att bara det man gjorde av ”plikt” och inte av ”böjelse” – bara att göra det man verkligen inte vill göra och utan tanke på framtida belöningar – har moralisk halt. Kant skriver exempelvis i ”Grundläggande av sedernas metafysik”: ”När […] motgångar och en hopplös sorg fullständigt borttagit lusten att leva, när den olycklige, stark till själen och mera upprörd över sitt öde än försagd eller nedslagen, önskar sig döden och dock bevarar sitt liv utan att älska det – icke av böjelse eller fruktan, utan av plikt – då har hans maxim en moralisk halt.”

Sida: 1/3

Mattias Svensson