Voltaire samarbetar med den brittiska nät-

tidskriften spiked, en frihetlig, marknads- marxistisk oas på internet.

spikedartiklar på voltaire.se

Intervju med spikeds redaktör

Besök spiked

Ayn Rand
Böcker
Brott och straff
Dryck
Film
Finland

Folkmord
Frankrike

Islam
Israel
Mat
Marx
Musik
Psykakuten
Ralf 

Årets största och roligaste evenemang för bokfolk, bokmässan i Göteborg är slut. Och i år bjöd Kraft&Kultur som bland annat ger ut Voltaire på det kanske häftigaste programmet i mässans historia. Spännande debatter, halsbrytande framträdanden, musik och teater.

Här hittar du hela programmet

Här hittar du inslagen

Är svininfluensan verkligen bara en förbannelse eller kan mänskligheten tjäna på den i längden?

Voltaires vetenskapsbloggare Waldemar Ingdahl har tagit en närmare titt på varför vi blir så rädda för en relativt oförarglig sjukdom.

Så förändrade Thatcher Storbritannien

”Det där fruntimret”. Det var så hon vanligen omnämndes – Margaret Thatcher – av sina motståndare inom och utanför sitt eget parti. För henne var det förmodligen helt i sin ordning, popularitet hade hon aldrig sökt. Enligt hennes sätt att se på saken kommer den som försöker bli omtyckt att vara beredd att kompromissa om allt hela tiden, och då kommer man inte att åstadkomma någonting, och Margaret Thatcher var fast och fullt inställd på vad hon ville åstadkomma. Ett av hennes många bevingade citat lyder: ”Vill du ha något sagt, be en man, vill du ha något gjort, be en kvinna.”

Margaret Thatcher (född Roberts 1925) var som Storbritanniens premiärminister en av 1900-talets viktigaste politiska ledare. Hon ledde sitt konservativa Toryparti till framgångsrika valsegrar 1979, 1983 och 1987. Hennes elva år på premiär­ministerposten 1979–1990 var den längsta sammanhållna regeringsperioden under samma person sedan 1827. Hon var den första kvinnliga partiledaren i Storbritannien och den första kvinnliga premiärministern i en större västerländsk demokrati. Själv avfärdade Thatcher den ständiga frågan om hur det kändes att vara kvinnlig premiärminister med att hon inte visste något om alternativet, och pekade hellre på att hon med sin Oxfordexamen i kemi även var den första [natur]­veten­skaps­mannen som innehade detta ämbete. Hon tryckte också på sin bakgrund, att hon som dotter till en specerihandlare i en mindre stad och uppvuxen under enkla förhållanden utbildat sig och gjort politisk karriär på egna meriter och med hjälp av de värden – individuell företagsamhet, flit och pliktkänsla – som hon fått med sig från sin uppväxt och framför allt från sin far och inspirationskälla Alfred Roberts, som utöver att driva två specerihandlar i Grantham både var aktiv som oberoende (klassiskt liberal) kandidat i lokalpolitiken och metodistpredikant.

Frågan är dock om inte sådana formella prestationer och rekord förbleknar inför vad Margaret Thatcher fick gjort. Hon revolutionerade sitt parti där hon trots ordförandeskapen från 1975–1990 länge åsiktsmässigt kom att utgöra en minoritet i sitt principiella försvar för individens frihet, begränsande av statens utgifter och ett betydligt större spelrum för privat ägande och fri företagsamhet. Hon revolutionerade Storbritannien som gick från att vara Europas ”sjuke man”, ett land lamslaget av strejker och ekonomisk nedgång, till en tillväxtmotor. Hon revolutionerade världen genom att vara en av de tyngsta aktörerna i det kalla kriget och Sovjetkommunismens fall. Oavsett vad man tycker om dessa förändringar, och oaktat det faktum att Thatchers agenda låg i linje med intellektuella och internationella trender som gick i hennes riktning och drevs av flera andra personer, är det svårt att tala om denna konservativa baronessas gärning som annat än revolutionär.

Redan i sitt första tal vid en konservativ studentkonferens 1946 hade en ung Margaret Roberts talat för ett förnyat toryparti som breddade sig mot arbetarklassväljare, men inte genom att ge avkall på sin agenda och bli lösare i konturerna utan tvärtom att leva upp till den klassiska konservatismens principer om tilltro till individen och fri företagsamhet. Det var en avvikande röst i en tid som sjöd av tilltro till sociala reformer och statens möjligheter att planera ekonomin, till lord Beveridge och hans plan på en välfärdsstat med grundtrygghet åt alla och till John Maynard Keynes och hans teorier om staten genom efterfråge­styrning kunde få bukt med konjunkturens svängningar. De brittiska väljarna hade osentimentalt gjort sig kvitt Winston Churchill och givit klartecken för en radikal fredstida samhällsförändring under Labourpartiet och Clement Attlee. Det sades vara den vanlige mannens tidsålder, men Margaret Roberts talade för att även den ovanlige mannen behövs, att hjältar kan resa sig ur alla miljöer och det är vad som borde vara innebörden i ett klasslöst samhälle. För sig själv tänkte hon att det även borde finnas plats för en ovanlig kvinna.

Det skulle dröja nästan trettio år innan en sådan plats erbjöds, även om Margaret Thatcher under denna tid valts in i parlamentet och suttit i Edward Heaths konservativa regering 1970–74 som utbildningsminister. Det var en regering som valts in på ett mandat av fri företagsamhet och att få grepp om strejker och statlig interventionism, men det visade sig mest ha varit trötta klyschor. Tvärtom kom Heath-regeringen i en rad famösa tvärvändningar att sjösätta bland annat en långtgående planering av löner och priser i korporativa uppgörelser med arbetsgivare och fackföreningar, för att slutligen ändå falla på en gruvarbetarstrejk som lamslog landet och tvingade regeringen till ständiga ransoneringar. Åtgärder som tredagars arbetsvecka och TV-stopp efter klockan 22.30 visar både på den förlamande situationen och hur detalj­erad makt politikerna hade. Därpå följde ett nyval som förlorades knappt, men inte heller den påföljande Labourregeringen fick kontroll på situationen. Vintern 1978–79 var landet åter­igen lamslaget av strejker, därtill satt under tvångsförvaltning under den internationella valutafonden (IMF) på grund av en okontrollerad skuldbörda.

Sida: 1/7

Mattias Svensson