Ali Abdallah Saleh är en kort man på drygt 160 cm med en rispig röst. När han talar de bildades arabiska blir han utskrattad och kallad för byfåne. Han är en enkel man ur klansamhället. Men självförtroendet sviktar inte.

- Han går med näsan i vädret, dels för att verka längre, dels för att han är arrogant, säger en av hans läkare i Sanaa.

I början av året talade Saleh i Jemens parlament.

- Landets intressen kommer före mina egna, sa han.

Människor skrattade åt honom, inte bara för att han sa det utan också  för hur han sa det. Ett drygt halvår senare har han ännu inte avgått, fastän miljontals människor kräver det och Saleh är inne på sitt trettiofjärde år vid makten.

Här är en långläsning om upproret i Jemen.

 
”Yes we can!”

Berättelsen om den Arabiska våren skrivs ibland som att tunisierna uppfann motståndet, som att före dem hade uppror knappt synts till i Nordafrika och Mellanöstern. Tunisierna var först med att sätta våren i blom. Men berättelsen om ett arabiskt uppvaknande, i vilket den tunisiska revolten spred sig som ringar på vattnet, är vilseledande. Vårens massprotester handlar inte om att tunisierna lärt sina grannar att revoltera.

Sedan decennier har ett missnöje grott, i så gott som hela Nordafrika och Mellanöstern. Jämte korruption, svågerpolitik och övergrepp på människors värdighet, det vill säga deras fri- och rättigheter, har en ilska trängt sig allt närmare inpå. Det har funnits en mängd tidigare revolter och revolutioner i regionen. I många länder, däribland Jemen, var protesterna under den arabiska våren en förlängning av ett tidigare inhemskt motstånd. Arabiska våren blev kulmen på motståndet och så att säga dess internationella genombrott.

När tunisierna fick Ben Ali på  fall visade de grannarna att det är tillåtet att störta en västorienterad regim. Mer precist visade de att det är möjligt. I Nordafrika och Mellanöstern hade folket sedan åratal påpekat att deras regimer var bra för västvärlden, inte för dem. Européer vill semestra i Nordafrika. Presidenterna gör länderna till turistparadis. Sitt eget folk bryr de sig inte om, beklagade nordafrikaner till utlänningarna. Jemeniter har sedan länge sagt att de inte kan gå emot sin regim, så  länge den har världens mäktigaste länder bakom sig. Ändå  mynnade folkets missnöje ut i en myriad inhemska motståndsrörelser, varav blott de islamistiska fick omvärldens uppmärksamhet. Alla känner till terrornätverket al-Qaida på Arabiska halvön, men vet någon alls att det feministiska nätverket Fosterlandskoalitionen kämpar för jämställdhet och social rättvisa i Jemen?

När Tunisiens folk kullkastade samhället omstörtade de också, i alla fall för ett tag, omvärldens syn på  dem och resten av folket i regionen. Tunisierna hade alltså gjort två revolutioner. De blev förebilder i den arabiska världen.

Hoppet spred sig. Den amerikanska parollen ”Yes, we can!” sprayades på väggar i Nordafrika och Mellanöstern. Väst blidkades. Demokrati, jämlikhet och frihet är idéer runt vilka västvärlden byggt sin civilisation och identitet. När Nordafrikas och senare även Mellanösterns näve knöts i kampen för dessa ideal tog väst slutligen sitt beskydd från regim efter regim - efter att ha tillrättavisats. I demonstrationstågen pekades ett finger inte bara mot de egna ledarna utan i viss mån även åt ett annat håll. En av banderollerna som gått igen i demonstrationstågen i Nordafrika och Mellanöstern har ett tydligt meddelande till västvärlden.

”Ni gillar vår president, så ta honom!”

 
Ali Abdallah Saleh hade inte nio liv

Man kan tycka att en diktator i Mellanöstern borde legat lågt vid årsskiftet i hopp om att rädda sitt skinn. Dock förenas de flesta diktatorer i sin oförmåga att begripa läget när slutet närmar sig. Deras sista ansträngning att återta kontroll gör dem löjeväckande. Ben Ali anklagade demonstranterna för att vara islamister, Khadafi kallade dem kackerlackor och Saleh beskyllde dem för att vara terrorister. Samtliga hotade med blod som skulle spillas på gatorna om protesterna fortsatte.

- Diktatorerna blir som Hitler i bunkern, sa en svensk diplomat i Mellanöstern apropå uttalandena från regionens politiska ledare.

Samtidigt som Ben Ali störtades begärde Jemens “president” Ali Abdullah Saleh mer makt. Han försökte sig på att göra en grundlagsändring. Presidentpostens mandatperiod var begränsad till sju år och det var bara möjligt att väljas till ämbetet två gånger. Det skulle innebära att Saleh inte kunde kandidera i valet 2013. Saleh föreslog en sänkning av mandatperioden till fem år och samtidigt ett avskaffande av gränsen för hur många gånger presidenten kan kandidera på nytt.

Saleh hade suttit vid makten sedan 1978, först som Nordjemens president och sedan enandet med Sydjemen 1990, som den nya republikens ledare. Åtta gånger tidigare hade han förmått att ändra konstitutionen och för varje gång halkade Jemen än längre tillbaka i demokratiseringen. Exempelvis år 2001 förlängde han presidentperioden från fem till sju år. Då gjorde han även så det blev enklare för honom att upplösa parlamentet ”om nödvändigt”. Det nionde försöket tycks onekligen ha blivit Salehs fall.

Det hade hållits mindre demonstrationer i Sanaa under januari, framförallt i solidaritet med det tunisiska folket. Protesterna initierades bland annat av oppositionspolitikern från islamistiska Islah Tawakul Karman som senare greps av säkerhetspolisen. Hon släpptes 36 timmar senare därför att tusentals människor krävt hennes frigivning. Då utropade hon ”en dag av ilska”, motsvarande den egyptiska protestdagen 25 januari, och det blev startskottet för det jemenitiska upproret. Under denna dag restes kravet på ett omedelbart maktskifte. I Sanaa knöt demonstranterna rosa tygflisor runt huvudet för att knyta an till jasminrevolutionen.

Folket vill att regimen faller. Det hade tunisierna ropat, det ropade egyptierna och nu även jemeniterna. Saleh gav sitt ord att han varken skulle ändra konstitutionen eller kandidera på nytt, han lovade även att hans son och förmodade efterträdare, Ahmed Ali Saleh, inte skulle ta över efter honom i valet 2013. Det var för sent. Den arabiska våren knoppade i Jemen.

 
Hjältinnan

Jemens proteströrelse är splittrad och saknar en ledare. Grupperna som ingår i rörelsen har olika ledare. Ingen är utsedd att leda hela upproret. Inledningsvis, det vill säga under januari och början av februari, arrangerades demonstrationerna av Islah. Där fanns ingen frontfigur. Sannolikt därför att partiet inte ville skylta inför den oroade omvärlden med att de låg bakom protesterna i Jemen. Det är också troligt att partiet hoppades på att locka fler till protesterna än de egna medlemmarna. I Nordafrika hade samhällets olika krafter samlats. Människorättsorganisationer och aktivister, oppositionspolitiker, akademiker, arbetslösa och jurister enades i kravet på regimens avgång. I Jemen skulle aktivister samt människorättsorganisationer – utan koppling till Islah - dröja med att ansluta sig till upproret. Tvärtemot hur det varit i Egypten, där islamisterna väntade med att protestera, var det i Jemen i huvudsak islamisterna som inledde demonstrationerna.

Amerikanska frilansjournalister på  plats i Sanaa fabricerade i början av året nyheten att i Jemen hade en proteströrelse, motsvarande dem i Nordafrika, tagit plats på  gatorna. De antog alltså felaktigt att det, redan då, handlade om en folklig rörelse. Därtill rapporterade de att dess ledare var Tawakul Karman.

Det var en otrolig nyhet. Jemen är i mångt och mycket ännu ett klansamhälle där islam kommer i en av sina strängaste förklädnader. Landet är ett av väldens minst jämställda och ordspråket lyder att en man av halmstrå är bättre än en kvinna av guld. ”Nyheten” om en folkrörelse som kräver demokrati (och alltså skulle ha vuxit fram på blott två veckor) med en kvinnlig ledare i toppen var lika märkvärdig som överdriven. Men den spred sig till europeisk media och även i Sverige kunde man läsa om den djärva kvinna som gick i bräschen i en kamp för demokrati på Arabiska halvön.

Hundratals artiklar i världspressen, TV-inslag och radioprogram, berättade att Tawakul Karman är människorättsaktivist och journalist, men inte att hon är oppositionspolitiker i Islah. Ingenstans i de stora engelskspråkiga tidningarna stod att läsa att Tawakul Karman är Islahs ledamot i parlamentets rådgivande överhus, Shurarådet. Ingenstans skrevs något om hennes partis ideologiska grund, om dess hindrande av reformer för jämställdhet eller dess kritik av regimen för att ha varit ”västvänlig” de gånger den sökte driva igenom reformer som syftade till att ge kvinnor rättigheter.

Att fördöma Tawakul Karman bara därför att hon är med i Islah skulle dock missa att förstå att partierna i Jemen fungerar annorlunda från de svenska. I de jemenitiska partierna samsas de som håller med om partiprogrammet och vallöftena med de som tycker annorlunda. I Islahs partiprogram berättar partiet att det verkar för demokratiska reformer inom ett islamiskt ramverk. Men partiets religiöse ledare, shejkh Abdul Majid al-Zindani, vill bland annat att Jemen blir ett imamat, det vill säga en helt religiös stat där ledaren antas vara utsedd av Gud och inte väljs av folket. Tawakul Karman kräver tvärtemot honom demokrati men också vad som stundtals förefaller vara viss sekularisering. Rörigt, skulle en svensk statsvetare troligen tycka.

Tawakul Karmans engagemang till trots hindrade hennes parti 2010 införandet av en åldersgräns för äktenskap i Jemen, det har motsatt sig att pojkar och flickor studerar tillsammans och har protesterat mot skolreformer som syftar till att göra utbildningen mindre religiöst betonad och mer vetenskapligt inriktad. Tawakul Karman väljer, som alla andra, sina strider. Hon var t ex för en 17-årig åldersgräns för äktenskap men hennes tystnad i andra kvinnofrågor har provocerat feministerna. Tawakul Karman uttalade sig inte i solidaritet med de kvinnor som misshandlades av män ur Islah, då de trotsade förbudet mot kvinnors deltagande och krävde att få vara med i en protestmarsch i våras. Kvinnorna själva väntar än på ett uttalande från den kvinna väst säger ger dem möjlighet att delta i upproret. Det bör påpekas att kvinnor demonstrerat för sina rättigheter i Jemen sedan 1970-talet. Kvinnor inom dagens proteströrelse vittnar om hot och våld från Islahs medlemmar. När de reagerar och berättar om det får de höra att de förstör kampen.

De amerikanska journalisterna, och senare de svenska, har konsekvent missat att fråga Tawakul Karman om hon i framtiden är beredd att ta strid mot partikamraterna, exempelvis i kampen för kvinnors rättigheter. Istället konstateras att hon är en förebild för Jemens kvinnor. Till skillnad från de flesta andra kvinnor visar Tawakul Karman sitt ansikte. Det tycks reportrar fortfarande ta som garanti för att hon kämpar för mer än ett maktskifte vari oppositionen – med Islah i spetsen - ska ta makten.

Svensk media utmärker sig genom att faktiskt påtala att Tawakul Karman är ”medlem i islamistpartiet Islah”. I övrigt är rapporteringen densamma som i USA. Tawakul Karmans politiska post eller något om hur partiet röstat i parlamentet, och hur hon förhållit sig, nämns inte. Också i de stora svenska dagstidningarna berättas att Tawakul Karman leder proteströrelsen och kämpar för kvinnors rättigheter. Tawakul Karman citeras då hon säger att den som menar att kvinnor inte bör protestera ska vara man nog att komma med henne. Detta citat förvånar kvinnliga aktivister i Jemen. De berättar att Tawakul Karman sagt åt dem att inte demonstrera jämte män och enbart i egna protester. De säger att hon har motarbetat den feministiska kampen, genom att försvara könssegregeringen och förbud mot kvinnors deltagande. De förstår inte hennes hedersstatus i västmedia där hon görs till ikon för upproret i Jemen. Några har kritiserat henne öppet inom proteströrelsen.

- Tawakul Karman har blivit revolutionens ansikte. Det är inte rättvist. Hon har kämpat för Islah, inte kvinnorna. När jag kritiserar henne säger Islahs medlemmar att jag inte får göra det. Det är som att Tawakul Karman blivit Revolutionen men hon är inte revolutionen, säger aktivisten Atiaf Alwazir som demonstrerar utan lojalitet till något politiskt parti.

Amerikanarna skapade alltså en superhjälte och Tawakul Karman förblev, trots viss kritik inom Jemen, protestens ansikte till omvärlden. Desto mer internationell uppmärksamhet Tawakul Karman har fått desto större uppslutning har hon av partiet. Demonstranterna inom partiet började under våren själva att peka ut henne som en ledare. Och för kvinnor inom partiet är hon onekligen det. Tidigare tilläts inte kvinnor vara med i Islah men Tawakul Karman är en av dem som kämpat sig in och öppnat dörren för fler. Andra kvinnor, bland annat Atiaf Alwazir, säger sig inte förstå att en kvinna skulle anstränga sig för att vara med i ett sådant parti. Men det finns flera som vill det och med Tawakul Karman har de getts den möjligheten, liksom den att demonstrera med henne mot regimen.

Förutom sitt engagemang i Islah är Tawakul Karman känd som en av upprorets mer hängivna demonstranter. Hon är som internationell media gärna påpekar också journalist och 2005 var hon med och startade nätverket Women Journalists Without Chains. Hon har, varje tisdag sedan 2007, demonstrerat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Jemen. Hon har pekat ut dem som hotar journalister. Hon är känd som en kvinna som besöker fängslade journalister och tar strid för dem.

Under upprorets gång tycks Tawakul Karman glida allt längre ifrån sitt parti. Artiklarna som inledningsvis var, minst sagt, mycket överdrivna skulle, om de skrivits idag, stämt bättre. Idag finns en demokratirörelse i Jemen. Idag är Tawakul Karman en av upprorets ledare.

Men, den som de flesta av Islahs medlemmar och flertalet oberoende demonstranter säger är deras egentlige ledare är död sedan 1977. Ibrahim al-Hamdi ledde Nordjemen under tre år, varpå han mördades av vad de flesta i Jemen menar varit saudiska agenter eller män ur landets mäktigare klaner. Ibrahim al-Hamdi sökte bygga en stat och utmanade klansamhället, något som varken rimmar väl med den absoluta monarkin i grannlandet Saudiarabien eller bland landets egna klanledare. Han förklarade alla jemeniter jämlika. Hans ansikte finns, jämte Che Guevaras, på plakat i demonstrationerna i landets norra delar. I mångt och mycket har Ibrahim al-Hamdi gjorts till ledstjärna för vad protesten där handlar om. Men, att en man som varit död i drygt tre decennier görs till ledare för dagens protester vittnar, om något, om avsaknaden av en verklig ledare för det jemenitiska upproret.

 
En oberäknelig opposition

I Jemen hade oppositionen under tre decennier misslyckats med att profilera sig som ett alternativ till Salehs regerande parti Folkkongressen. Oppositionens huvudsakliga brist har länge legat i dess oförmåga att släppa tidigare konflikter, framförallt mellan sig, och formulera en politik för framtiden. Tillsammans med Islah och de socialistiska partierna, bildar oppositionen sedan 2002 en koalition med vissa mindre partier, Förenade mötespartierna. Förenade mötespartierna har, liksom Folkkongressen, påtalat behovet av att bekämpa korruptionen och demokratisera Jemen. Dock har koalitionens interna konflikter mellan socialister och islamister förhindrat att en genomgripande politik formulerats.

Det bör betonas att fler av de val som hållits i landet kritiserats för att ha varit manipulerade, till Folkkongressens fördel, och inte spegla befolkningens vilja. I senaste ”valet” hade Islah drygt 23 procent av rösterna och 46 av 301 säten i parlamentet. Det är rimligt att anta att Islah kommer att ha en betydande roll i ”Jemen efter Saleh”. Partiet är landets näst största och har total uppbackning från jättemakten Saudiarabien. I en intervju nyligen sa Mohammed Qahtan självsäkert till Saleh ”vi kommer att nå dit du är och ersätta dig”.

Islah skapades på uppmaning av Saleh, av hans gode vän Abdullah ibn Hussayn al-Ahmar, på 1990-talet. Syftet var att knycka röster från socialisterna. Islah och Folkkongressen har tidigare regerat ihop. Islah står på tre ben. Ett ben står i klansamhället, ett annat i salafismen (det vill säga i den islam som anses ha rått de tre första generationerna efter profeten Muhammeds död) och ett i muslimska brödraskapet. Partiet är mer religiöst och konservativt än regeringspartiet. Det är känt för sin vilja att vrida tiden tillbaka till ett idealiserat förflutet. Jemen har genomgått en hel del förändringar under relativt kort tid. För fem decennier sedan var de norra provinserna ett imamat, det vill säga en helt religiös stat med en ledare som ansåg sig utsedd av Gud. För tre decennier sedan var musik förbjuden i vissa delar av landet. Islah står för många människor för viljan att återgå till det dygdiga islamiska samhälle som fanns före liberaliseringen. Inom partiet finns de som vill att Jemen ska återgå till att vara ett imamat och under de pågående protesterna har dessa medlemmar framfört kravet på nytt. Trots att det inom partiet också finns ett fåtal reformvänliga kvinnor förblir Islahs politik en hybrid mellan islamism och klankultur.

Mohammed Qahtan leder Islahs politiska fraktion som alltså utgör Jemens muslimska brödraskap. Han intygar att hans parti kommer att demokratisera Jemen, ge människor deras fri- och rättigheter och sätta stopp för korruptionen. Dess medlemmar har de senaste månaderna pekats ut som lika korrupta som regimen. Mohammed Qahtan bestrider att så skulle vara fallet.

De socialistiska partierna är relativt små. De har rötter och popularitet framförallt i södra Jemen. Dessa partier har varit otydliga i sin hållning gentemot separatisterna som kämpat, sedan 90-talet, för en Sydarabisk utbrytarrepublik. Det är en, men inte den enda tänkbara anledningen till att ett bredare stöd uteblivit.

- De socialistiska partierna är motsägelsefulla. Några är kommunister, andra marxister och vissa är till och med liberaler. Det finns inga regler, vem som helst kan vara med och partiet styrs av ledarnas idéer istället för av en sammanhängande ideologi. Därför finns ingen tydlighet, folk vet inte vad de röstar på, säger Hifthallah al-Ahmedi, forskare i statsvetenskap vid Shebainstitutet i Sanaa.

Förenade mötespartierna har inte kunnat enas kring grundläggande frågor om hur landet bör ledas och utvecklas. Inte heller under de pågående protesterna visar koalitionen upp en enad front, åsikterna går isär bland annat i frågan om hur ett maktskifte bör gå till. Vissa vill ha ett omedelbart skifte där Saleh avgår och val hålls inom två månader, andra vill att vice presidenten tar över och bildar ny regering, ytterligare några vill att Jemen tillfälligt ska ledas av ett råd där politiker, teknokrater och proteströrelsens olika representanter ingår.

- Medlemmarnas olika idéer motsäger varandra. De kan inte besvara några av de svåra frågorna om hur vi ska utveckla republiken och ta oss an de utmaningar som vi står inför. Det gör att folket inte litar till Förenade mötespartierna, de ser ingen tydlig politik eller vision hos dem, säger Aish Ali Awas, utredare i politiska och strategiska frågor vid Shebainstitutet.

 
De ropar ”Åh, Ali” och stödjer presidenten

Snabbt efter att oppositionen samlat människor i protest mot konstitutionsändringen samlades Salehs supportrar. De demonstrerar än för att visa sitt stöd för den kritiserade regimen. Bussar anlände till städer och byar runt Sanaa för att hämta männen till manifestationer för Saleh. De fick resa till, och uppehälle i, huvudstaden betalt. Vissa av dem som kom stödjer Saleh men hade inte haft råd att ta sig till Sanaa på egen hand. Andra passade på att få semester. Muhammed al-Manakha är 19 år och efternamnet är detsamma som staden han kommer från. Trots att han varit på manifestationer dygnet runt säger han att han inte är någon supporter.

- Jag vill ha fred, men politik intresserar inte mig. Jag är här för att det är trevligt att vara i Sanaa och träffa kompisar, säger han.

Där fanns också tusentals som kom på eget initiativ. De älskar sin president, säger de. De tackar honom för det han gjort för landet de sett utvecklas under hans tid. Sjukhus, skolor och vägar har byggts.

- Med vår själ, med vårt blod ska vi offra oss för dig åh Ali, ropar de än på Salehs stöddemonstration.

Inte därför att de är nöjda med situationen i landet. Många menar att arbetslösheten, som officiellt låg på över 40 procent i början av året (och i skrivande stund överstiger 65 procent), är ett stort problem och vissa kritiserar även korruptionen. Deras oro har varit att oppositionen ska ta makten eller att kaos ska utbryta om Saleh avgår.

Salehs supportrar säger att omvärlden inte förstår hur annorlunda Jemen är från Tunisien och Egypten. Supportrarna beklagar att utländsk media skildrar de arabisktalade länderna som att de vore ett och samma land när de sinsemellan är mycket olika sett till ländernas kultur och traditioner, samt deras förutsättningar att revolutioneras. Salehs supportrar påpekar att i Nordafrika tror demonstranterna på en reell förändring. Men inte i Jemen. Protesterna i regionen tas ändock för en gemensam folklig kamp för demokrati och frihet och mot regionens despotiska regimer. Journalister som bevakar protesterna skiljer, också i Jemen, mellan demokratiska demonstranter och regimens demonstranter. Det är inte rätt, enligt supportrarna. Också de tror på demokrati och de försvarar den nu mot islamisterna. Supportrarna vill inte att oppositionen ska ta makten annat än genom att vinna ett val. De menar att de regimkritiska demonstranterna talar osanning.

- När demonstranterna säger att de vill ha frihet och demokrati i Jemen är det för att få västvärldens uppbackning, inte därför att de faktiskt vill ha det, säger Amira al-Maghribu som stödjer Saleh.

Amira al-Maghribu är mycket rädd för oppositionen. Rädslan delar hon med tusentals andra kvinnor på demonstrationerna till stöd för Saleh. Många pekar ut just Islah som ett stort hot och en anledning att fortsätta stödja regimen.

- Islah vill förstöra landet och bryta ner oss kvinnor. Skulle de få makt i Jemen skulle vi inte ha någon frihet alls. De som vänt sig emot Saleh kommer att ta friheten från Jemen. Och därför är vi redo att strida för vår ledare, säger Ibb Al-Mahada som stödjer Saleh av feministiska skäl.

Kvinnors situation i norra Jemen har förbättrats under Salehs tid. De har fått politisk representation. Numer är kvinnor anställda som tjänstemän i byråkratin. Tidigare tilläts kvinnor inte att vara poliser. Nu är det möjligt med faderns godkännande. Kvinnor är också med i specialstyrkorna. Kvinnor har börjat lämna hemmen också i norra Jemen. Tidigare sågs kvinnor sällan utomhus, nu är det norm snarare än undantag.

- Så länge Saleh är vår president har vi kvinnor frihet. Vi får gå ut och göra saker. Tar oppositionen makten, då blir vi instängda i våra hem igen. Så var det innan. Jag vill inte ha några problem. Jag vill ha fred och frihet att gå ut. Därför vill jag att Saleh förblir vår president, säger Amira al-Maghribu.

I Jemen står valet, enligt henne och de andra supportrarna, inte mellan antingen Salehs regim och en demokratisk utveckling. Det står mellan regimen och en återgång till ett mer religiöst styre.

Jemen är ett djupt splittrat samhälle. I Jemen finns djupgående konflikter mellan olika klaner samt mellan klanerna och staten, mellan traditionalister och reformister, mellan islamister och socialister samt mellan regionerna som fram till 1990 var Nord- och Sydjemen. Ett scenario supportrarna ser framför sig är ett inbördeskrig mellan landets olika stammar, delar och politiska grupperingar. Det skulle på sikt kunna leda till att Jemen delas i två, eller möjligen fyra, länder. Det skulle också kunna leda till att Jemen blir ”nästa Somalia”, säger de.

Enighet är styrka. Det är landets parroll. Saleh är, för supportrarna, en fåraherde som håller ihop flocken och för den på rätt väg. De använder ofta liknelsen med fåraherden för att tillskriva Saleh äran för den utveckling som landet erfarit sedan det blev till. Liknelsen används också till att berätta att utan landets herde upplöses ordningen och samhället rasar samman.

 
Jemen är 21 år gammalt

Jemenforskaren Paul Dresch påpekar något fyndigt att Jemen är ett land som fanns före dess att det blev till. Jemen har funnits som en idé, i litteraturen och i lokala seder redan under islams tidiga år. Men det har inte funnits ett geografiskt avgränsat Jemen med politiska strukturer. Dagens Jemen kom till så sent som år 1990. Innan dess fanns två länder, ett i syd och ett i nord. Och spänningen mellan dem gör sig ännu påmind.

- I norra Jemen tror de att vi i södern är hoplimmade med dem. De tror att vi är Ett. De säger att vi i södern visst älskar dem och de förstår inte att vi faktiskt inte gör det, säger Sahar al-Aghbari en av Adens ungdomar.

Efter den brittiska kolonialmaktens uttåg 1967 blev Sydjemen arabvärldens första - och enda – socialistiska folkrepublik. Sovjetunionens sönderfall gjorde att Sydjemens ekonomi började rasa samman i slutet av 1980-talet. Det bäddade för sammanslagningen som varit på tal sedan två decennier.

Nordjemen var en konservativ stat ledd av Ali Abdullah Saleh sedan 1978. Vid enande stannade han som president men enligt en överenskommelse skulle presidentposten rotera mellan nord och syd. Det skedde aldrig. I södra Jemen växte missnöjet med sammanslagningen och 1994 utbröt inbördeskrig när sydjemeniter försökte att bryta sig loss från norra Jemen och utropade en egen republik. Revolten slogs ner. Jemen förblev enat, men i två decennier har söderns människor revolterat mot regimen.

I södra Jemen finns många som anser att Jemen varit två länder sedan inbördeskriget.

- Vi är två självständiga länder. Det har vi varit sedan 1994 och det är vi oavsett om det internationella samfundet erkänner oss eller inte, säger Abdul Khaleq som är engagerad i den sydseparatiska rörelsen i Aden.

Demonstranter i norr berättar att tidigare var de i södern besvikna på dem, då ville de bryta sig loss, men nu när de går i bräschen för ett maktskifte är de igen omtyckta av södern. Sahar al-Aghbari säger som många andra av söderns ungdomar.

- För oss handlar det inte om våra känslor, om att vara besviken, älska eller tycka om. Det handlar om rättvisa, säger hon.

I södra Jemen säger människor att de bestjäls på sina resurser, däribland oljan och fisket. Pengarna försvinner i korruptionen i norr. De säger att de straffats för sina många protester mot Saleh som därför byggt fler skolor och vägar hos sig än dem.

- Lika mycket som vi respekterar revolutionen i Nordjemen och ser fram emot dess seger kallar vi på nordjemeniterna att respektera vår kamp. Vi i södern har rätt att bestämma huruvida vi vill ingå i Jemen eller forma ett självständigt Sydarabien, och vi väljer det senare. Vi kallar på omvärlden att stödja vår kamp och att fördöma ockupationen, säger Abdul Khaleq.

Men i södern finns även de som är redo att ge enandet en ny chans.

Demonstrationerna i Aden, som var Sydjemens huvudstad, är delade i läger. Dels demonstrerar alltså separatister som inte bryr sig om ett regimskifte, de vill vara självständiga från norr. Dels demonstrerar oppositionspartiernas anhängare som vill ha ett regimskifte med en president från södern. Flera av demonstranterna vid Förenade mötespartiernas marscher och protester varnar dock att detta är sista chansen. Blir regimskiftet inte vad de önskar kommer de att ta till sina vapen och slå sig fria. Och denna gång kommer de att lyckas, berättar de.

Södern är en fråga som motvilligt diskuteras i det som en gång var Nordjemen. Så gott som alla demonstranter i norra Jemen säger att demonstranterna i södern varken kommer att bli överkörda eller kommer vilja bryta sig loss. De förminskar, eller förnekar helt, den separatistiska rörelsen. Men, skulle det trots allt visa sig att söderns människor vill bli självständiga från norr så är det något som ska bekämpas militärt, säger de.

 
Arabiska halvöns svarta får

- Varför reser du till Jemen, undrar flyplatspersonalen i Mellanösterns länder när man checkar in på ett plan till huvudstaden Sanaa.

Jemeniter har berättat att de tar illa vid sig av kommentaren.

En resa från ett av halvöns länder till Jemen är en resa från en reell monarki till halvöns enda republik. Men, mycket återstår att göra innan Jemen lever upp till kategoriseringen. En demokrati på pappret men inte i realiteten, säger demonstranterna om sitt land. De liknar Saleh och hans närmaste vid halvöns kungar, sultaner och emirer – lika omöjlig är han att avsätta, säger de.

I Jemen finns en utbredd känsla av att Arabiska halvöns andra länder tror sig stå över Jemen och kan göra som det vill med landet. Landet är utestängt från Gulfstaternas samarbetsråd, som är Arabiska halvöns motsvarighet till EU. Jemeniterna menar att de är utfrysta. Samarbetsrådet menar att landets ekonomi inte gör ett inträde möjligt. I grannländerna Saudiarabien och Oman är den genomsnittliga årsinkomsten drygt 17000 dollar, i Jemen är den cirka 1000. Det gör Jemen till halvöns, och hela Mellanösterns, fattigaste land.

- Skriv aldrig att Jemen är fattigast, det är inte sant, påpekar flertalet jemeniter till journalister.

De tycker journalister svartmålar dem. De resonerar att det är missvisande att uteslutande se till ekonomisk rikedom när det fattigaste landet ska pekas ut. Man måste även se till vad folket har i sitt hjärta.

- Jemen är halvöns rikaste land sett till människors vänlighet och generositet, säger många i försvar.

De har profeten Muhammed med sig.

- Jemens folk är det mest ömsinta och godhjärtade av folk, sa profeten enligt traditionen, säger de.

Jemeniternas känsla av avvisande från regionen kan sättas i samband med att landet intog en egen hållning under Gulfkriget. I Jemen kallades Saleh ”Lilla Hussein” av sina supportrar. De två männen var mycket goda vänner, Saddam Hussein var Salehs mentor och under Gulfkriget stödde Saleh honom. Det upprörde den saudiske kungen som utvisade en miljon jemeniter som gästarbetade där. Jemen föll ihop ekonomiskt och har inte återhämtat sig sedan dess. Idag är det återigen möjligt för jemeniter att arbeta i Saudiarabien, men ett arbetsvisum kostar flera tusen dollar för jemeniterna och få har råd med det.

Journalisten Victoria Clarc beskriver jemeniternas känslor inför Saudiarabien i Yemen – Dancing on the Heads of Snakes. ”Jemeniterna känner en djup avsky mot sina rika grannar därför att de inte hjälper dem ur fattigdomen”, skriver hon. Saudierna skulle, som Clark påpekar, kunna rädda jemeniterna ur den svåra fattigdomen, exempelvis genom att igen anställa tillräckligt många av dem. Men landet gör det inte. Många jemeniter är besvikna på sin granne. I Saudiarabien finns rikedom och arbetsmöjligheter, men för många jemeniter är dörren ännu stängd.

Världens olyckligaste man

Enligt ett jemenitiskt ordspråk  är den olyckligaste man han som rider på ett lejon eller regerar Jemen. Själv beskriver Saleh regerandet som en dans, men inte på  rosor.

- Att regera Jemen är som att dansa på ormars huvud, sa Saleh i en tidningsintervju för några år sedan.

Det brukar sägas av diplomater, journalister och forskare, att Salehs styrka som president varit hans förmåga att dels hålla fred mellan landets olika klaner, dels hålla klanerna ifrån sig. Salehs färdighet har gått ut på att betala stora summor pengar till landets klanledare, i utbyte mot att de inte krigar mot varandra och är honom lojala. Stammarna använder ofta en del av pengarna till att köpa högteknologiska vapen och förbättra för människorna i byn, exempelvis genom att bygga en skola.

- Den jemenitiska regimen betalar pengar till stammarna. Shejkerna tar emot pengarna i utbyte mot att stammen ser efter republikens intressen. Sådant är systemet i Jemen, säger Hifthallah al-Ahmedi, forskare i statsvetenskap vid Shebainstitutet i Sanaa.

Abdullah Rashed al-Jumaili, en mindre mäktig shejk ur stammen Baqil, bekräftar det.

- Alla shejker får pengar, sådant är systemet, säger han till New Yorker.

Abdullah Rashed al-Jumaili menar sig få pengar, inte bara från regimen.

- Jag får en lön av saudierna och den jemenitiska regeringen. Det är mer en gåva än en lön, säger han.

Abdullah Rashed al-Jumaili berättar att han månadsvis tar emot 2300 dollar från regimen och därutöver 2700 dollar från saudierna. Den genomsnittlige jemeniten tjänar mindre än tre dollar om dagen.

Att den jemenitiska regimen betalar pengar till stammarna för att de ska se efter republikens intressen kan ses i ljuset av att det saudiska kungahuset betalar pengar till Jemens shejker för att de istället ska se efter Saudiarabiens intressen. Det finns runt 9000 shejker i Jemen. Av dessa antas runt 6000 få pengar från Saudiarabien.

Hashedfederationen är Jemens mäktigaste samling av stammar. Victoria Clarc citerar en politisk analytiker som berättar att federationens ledare, Sadiq al-Ahmar, får 3,5 miljoner dollar i månaden av saudierna. För några år sedan sades det att shejken tog emot så mycket som 5 miljoner dollar varje månad av saudierna. Den möjliga minskningen beror sannolikt på att såväl Saudiarabien som Jemen enats om att minska ”stödet till klanerna”.

Aish Ali Awas, utredare i politiska och strategiska frågor vid Shebainstitutet, gör följande kommentar.

- Visst betalar Saudiarabien fortfarande en stor summa pengar till Sadiq al-Ahmar, de betalar för hans tjänster. Han representerar saudiska intressen i Jemen. Saudiarabien vill försäkra sig om att Sadiq al-Ahmar är ett verktyg för dem. De vill nu använda honom mot Saleh, säger han.

Tillsammans med Muhammed Qahtan leder Sadiq al-Ahmar Islah. Sadiq al-Ahmar är mycket konservativ och djupt religiös. Han hatar USA som han menar är djävulen. Ändå äger han franchiserättigheter till amerikanska Kentucky Fried Chicken. I de andra Gulfländerna visas åtskilliga hyllningar av Sadiq al-Ahmar samt hans bror, Hamid al-Ahmar, som är en mycket framgångsrik affärsman. De tippas båda som efterträdare till Saleh.

Islahs tredje och sista ledare är den kontroversielle shejk Abdul Majid al-Zindani. Också han tar emot pengar från saudierna. Abdul Majid al-Zindani menar att Koranen förutspår vetenskapliga upptäckter om rymden och att han funnit ett botemedel för Hiv. Han är utbildad i Saudiarabien och leder det strikt religiösa Imanuniversitetet i Sanaa, ett av få lärosäten regeringen inte kunnat kontrollera. Han har också startat upp en jemenitisk organisation med samma namn som den saudiska sedlighetspolisen. Den ägnar sig åt lobbyism och säger sig verka för att upprätthålla sed och dygd.

- Ni torkar ut islams källa, sa han till kvinnorna som ville införa en åldersgräns för äktenskap förra året.

Han fick många med sig och ännu är det möjligt i Jemen, liksom i Saudiarabien, att gifta bort flickor innan de nått puberteten.

- Saudiarabien har en särskild budget ur vilken de ger ekonomiskt stöd till stammarna i Jemen. De har också en särskild budget för Islah. Saudiarabien betalar pengar till partiets ledare och shejk Abdul Majid al-Zindani. De betalar också för Imamuniversitetet. Det ekonomiska stödet syftar till att försvaga centralstatens makt och stärka Saudiarabiens makt i Jemen, säger Hifthallah al-Ahmedi.

Med pengarna till shejkerna hoppas de två regimerna köpa sig politisk makt i Jemen. Jemens regim har ett intresse av att regera. Saudiarabien har i sin tur ett intresse av att den politiska makten i grannlandet inte hamnar i händerna på dem som vill göra upp med seder och förtryck. Aish Ali Awas och Hifthallah al-Ahmedi säger båda att Saudiarabien inte vill att några idéer om demokrati och rättvisa ska sprida sig till dem och slå rot i deras absoluta monarki. De har många demonstranter med sig.

Studenter och ungdomar säger att de är trötta på saudisk imperialism. De menar att Saudiarabien – genom Islah - cementerar stamstrukturer och sprider en islam som är passé. De vill göra sig av, inte bara med regimen utan också med oppositionen.

Vadå  jasminrevolution, säger ungdomarna

Det var misstron gentemot Islah, ett föga intresse för de andra oppositionspartierna, en avsky mot Saudiarabien liksom en känsla av att vara utfryst från regionen som under detta år gav Jemen en ungdomsrörelse. För första gången i landets historia har nu ungdomar en egen politisk röst.

I Jemen beräknas grovt sett hälften vara under 15 år och 75 procent under 25 år. Ändå har unga haft föga politisk makt. ”Ungdomar har varit politiskt osynliga före vårens protester”, skriver Nadia al-Sakkaf chefredaktör för Yemen Times. Nu kräver de inflytande i ett samhälle där makt varit något som kommit först på äldre dar.

Ungdomsrörelsen började med ett femtiotal ungdomar och studenter ur medelklassen. De ville inte demonstrera med oppositionen och ockuperade istället området utanför Sanaa universitet. Förändringens torg blev platsens nya namn. De är där än.

Ungdomarna i ungdomsrörelsen kallar sig oberoende och markerar ett avstånd från andra ungdomar som är medlemmar i politiska partier. De oberoende ungdomarna motsätter sig ett maktskifte i vilket oppositionen tar över. Oppositionen är för dem en del av problemet. Den är lika korrupt som regimen, säger de, och kommer alltså att fortsätta ge stammarna pengar istället för att göra upp med stamlojaliteten. Vidare kommer oppositionen ge mer makt till de religiösa ledarna istället för att ge människor friheter. Enligt ungdomarnas mening är de själva de enda som kan föra landet framåt mot verklig demokrati, frihet och social rättvisa. Men ungdomsrörelsen har, liksom oppositionen, inga svar på frågorna om hur det ska ske. Trots det har ungdomarna fått gehör inom landet.

Under våren och sommaren har ytterligare demonstranter anslutit sig till protesten vid universitetet. De flesta av dem var unga men dit kom även 30-, 40- och 50-åringar som antagit den nya ungdomsidentiteten. Också en och annan 60-åring menar sig vara ungdom och talar i de ungas ton om vikten av att få en chans i samhället. Människor har kommit från oppositionen och från Salehs parti, de har bränt sina medlemskort i partierna och revolterar tillsammans under ny flagg.

Också i Aden har ungdomar börjat samlas för att kräva sin rätt som ungdomar, men någon egen ungdomsrörelse går det ännu inte att tala om.

- Jag demonstrerar för min rätt att vara medborgare. Det är vad protesten handlar om för mig. Att vi vill vara medborgare med rättigheter, säger Racline Ahmed som demonstrerar som ungdom i Aden.

Jemens oberoende ungdomar, i nord liksom i syd, ser sig i mångt och mycket redan som medborgare. De påpekar att istället för att vara klanmedlemmar är de patrioter och revolutionärer. De påtalar behovet av utbildning så att människor lär sig att tänka kritiskt och inte accepterar allt det som de äldre säger och gör. Ungdomarna vill att kvinnors situation förbättras men de är oense om hur radikala förändringarna bör vara. Vissa tycker att kvinnor ska få makt att bestämma över sina liv. Kvinnor ska avgöra om de vill utbilda sig, förvärvsarbeta och de ska få välja sin make, säger vissa. Andra menar att jämställdhet i Jemen inte får vara detsamma som i Europa. I Jemen ska kvinnor och män vara jämställda utan att traditionerna slopas. Könssegregeringen vari kvinnors plats framförallt är i hemmet, och männens i offentligheten är inte problematisk i sig. Men det som kvinnor gör i hemmet måste uppvärderas så att kvinnor blir starka och stolta. Ungdomarna är också oense om vilken roll islam bör spela i det nya samhället. Vissa få vill se en sekulariseringsprocess, andra menar att religionen till viss del behövs för att råda bot på missförhållandena i politiken och orättvisorna i landet.

Ungdomsrörelsen behöver ett bredare stöd, liksom oppositionen. På egen hand kan ingen samla miljoner människor i kravet på regimens avgång. De unga har befunnit sig i ett dilemma. Accepterar de att oppositionen uppgår i deras kamp uppslukas den sannolikt av islamister och klanerna, accepterar de inte att oppositionen ansluter sig förblir deras protest för liten för att kunna påverka händelseutvecklingen. Sedan de reste sina första tält har de unga välkomnat alla. Islah har rest ytterligare tält utanför universitetet och byggt en scen, en klinik och sedan i mars samlar proteströrelsen i Jemen hundratusentals, med stöd från vad som tycks vara flera miljoner. Med Islah kom pengar till proteströrelsen. Mat delas numer ut, liksom mediciner och kläder till behövande.

Islah är dock inte det mest kontroversiella inslaget i protesterna som ungdomarna startade. Sedan en attack mot dem, i vilken runt 50 personer sköts ihjäl i mars i år, har Ali Mohsen al-Ahmar, en av Salehs högst uppsatta generaler, tagit sina soldater och anslutit sig till ungdomarna. Också soldaterna välkomnades till protesten, i hopp om att de skulle skydda demonstranterna från ytterligare attacker.

Ali Mohsen är sannolikt landets största krigsförbrytare. Han var i början av året utpekad som en av dem oppositionen skulle ställa inför rätta för att han ledde regimens styrkor i det sex år långa inbördeskriget i Saada i norra Jemen. Från år 2004 till 2010 pågick en väpnad konflikt mellan regeringen och houthier i den norra provinsen Saada. Regeringen kallar ännu houthierna för rebeller och anklagar dem för att vilja införa ett radikalt shiamuslimskt styre i norra Jemen. Houthierna säger att de har slagits mot ett religiöst förtryck. Hälften av Jemens befolkning är sunniter och de andra är shiiter. En stor del av shiiterna följer den zeiditiska inrikningen. President Saleh är zeidishiit medan parlamentet domineras av sunniter. Houthierna, som tagit sitt namn från Hussein al-Houthi som var deras ledare tills han dödades av armén 2004, är konservativa zeidishiiter som vill ha ett ökat självbestämmande och kompensation för det våld de utsatts för. Fortfarande är runt 150 000 människor internflyktingar som en följd av detta inbördeskrig. Det var samme Ali Mohsen som ledde regimstyrkorna mot södern på 1990-talet. Sedan han anslutit sig till oppositionsrörelsen har han strukits från listan över män som ska åtalas.

Numer ingår även kvinnorättsorganisationer, människorättsorganisationer och diverse andra oberoende nätverk i proteströrelsen. Enskilda människor som tidigare inte velat ta ställning eller som varit lojala Saleh har också hittat dit. Jemens proteströrelse är alltså en samling olika grupper som i mångt och mycket har försökt att tona ner sina skillnader och enats i kravet på ett omedelbart maktskifte och Salehs avgång. En splittring märks dock av i fler avseenden än mellan Nord och Syd.

- Jemen har ingen jasminrevolution, vi har en ungdomsrevolution, säger de unga i Sanaa för att markera att de leder och oppositionen följer.

Men, de unga har inte bjudits in till några av de förhandlingar som pågått under ledning av Gulfstaternas samarbetsråd. Jemens framtid har diskuterats mellan oppositionen och regimen medan de unga har befunnit sig i periferin av den politiska utvecklingen.

En spricka har framträtt också mellan de unga och stammarna samt de unga och soldaterna under våren och blivit djup under sommaren. Ett av ungdomsrörelsens grundläggande krav är att kampen för ett bättre samhälle förblir fredlig. I Jemen finns många fler vapen än datorer och tre gånger så många vapen som människor. Samtidigt kan bara sju av tio män, och knappt fyra av tio kvinnor, läsa. Många fler, män som kvinnor, kan avlossa en kalasjnikov än att skriva sitt namn. Ungdomarna vill ge experterna fel, säger de, och visa att också ett tungt beväpnat folk med knapp utbildning kan revoltera fredligt. De unga har inte tagit till vapen trots återkommande militära attacker mot dem, från regimen. Ändå har kampen övergått i en väpnad maktstrid flera gånger om.

I skrivande stund (sommaren 2011) strider män ur vissa stammar mot regimen, bland annat i och strax utanför huvudstaden. Sadiq al-Ahmar och regimen krigade redan i slutet av maj och in i juni månad. Oppositionen menade att deras ledare stred i självförsvar efter att regimens män öppnat eld mot dem. Regimens berättelse var, föga förvånande, den motsatta. Vissa unga berättade att de förstod Sadiq al-Ahmar såsom de nu förstår männen ur stammarna som strider. Men många fler är djupt besvikna att ledare ur oppositionen och män ur klanerna tagit till vapen. De har anslutit sig till ungdomarnas fredliga revolution men följer inte dess krav. Flertalet ungdomsledare har berättat om maktlösheten de känner. De kan inte hindra oppositionen eller stammarna. I skuggan av den väpnade striden gör de ännu fredstecknet medan medierna rapporterar att de fredliga beväpnat sig. Konflikterna inom proteströrelsen och splittringen mellan grupperna ter sig alltmer som en delning mellan å ena sidan de unga med budskapet om fred och reell förändring och å andra sidan oppositionen samt stammarna med den reella makten att påverka.

 
Inte sämre än tunisierna

- Välkommen till Jemen, jag älskar dig.

Den som varit i Jemen har hört det. Det är hur en främling hälsas. När de yngre skojar till det låter det istället såhär:

- Välkommen till medeltiden, jag älskar dig.

Det finns ett uns av sanning i det lustiga. I Jemen passerar fler tidsåldrar jämte varandra. Stamkulturen som i mångt och mycket föregår islam lever ihop med islamiska traditioner, viss urbanisering och försök till skapandet av en centralmakt. Idag finns exempelvis Nya stan bredvid Gamla stan i Sanaa, men den nya staden är så ung som två decennier. Tills nyligen fanns inget nytt där som bröt av mot det gamla. Det moderna är på många vis ännu parenteser i det rådande. De yngre jemeniterna har rätt, den som reser till Jemen reser på sätt och vis också i tiden. Många av ungdomarna i Jemen säger att ”deras revolution” därför står inför större utmaningar än de nordafrikanska. Viljan till förändring delar de med tunisier och egyptier, men de har inte samma förutsättningar att lyckas. Abdullah Ahmed al-Maisari är en av ungdomarna som demonstrerar mot regimen och han resonerar som många andra.

- Vi jemeniter är inte sämre människor än vad tunisierna och egyptierna är. Visst är vår revolution annorlunda, den tar tid. I Nordafrika har de färre utmaningar än vad vi har. Deras länder är mer civiliserade och folket är mer utbildat. Vi jemeniter är på sätt och vis offer för oss själva. Men, trots det så delar vi samma starka vilja att förändra vårt land och frigöra oss från förtryck, säger Abdullah Ahmed al-Maisari.

Med ”civiliserade” säger Ahmed al-Maisari att han menar ”utvecklade” och med utvecklade menar han att länderna är mer moderna och öppna för förändring; Jemen släpar efter tidsmässigt. På frågan vad som är den största svårigheten med att revolutionera Jemen svarar de flesta ungdomar att det är folket. Å ena sidan vill människor ha förändring, å andra sidan är allt de känner till hur det redan är.

Protestens slagord och paroller är lånade från Nordafrika men i Jemen kan inte alla demonstranter begripliggöra dem. Det märks i svaren de gånger demonstranterna ombeds att förklara vad de menar med demokrati, frihet och rättvisa. Demokrati tycks för de flesta handla om att alla män ska få ett arbete där de tjänar så pass mycket att de kan försörja en storfamilj. Frihet handlar om att andra länder ska låta Jemen vara och inte lägga sig i. Frihet handlar också om att jemeniterna ska bli lika rika som folket i de andra länderna på halvön. Rättvisa handlar framförallt om att straffa regimen och etablissemanget, till döden för att avskräcka människor från att upprepa deras misstag. Visst finns också  de som med demokrati syftar på folkstyre, som med frihet menar dels människors fri- och rättigheter dels tryckfriheten, och med rättvisa vill göra upp med brottsbalken istället för att verkställa den. Men många demonstranter kan inte läsa plakaten de bär på eller förklara vad demokratin de kämpar för innebär. Men som Abdullah Ahmed al-Maisari säger vill människor i Jemen ha förändring, de är missnöjda med det de har.

Förutom de inhemska utmaningarna pekar ungdomarna ut ytterligare problem för just Jemens demonstranter att ta sig an.

- Sett till Nordafrika lade sig Gulfländerna inte i revolutionerna och omvärlden var inte rädd för att al-Qaida skulle ta över där, säger Abdullah Ahmed al-Maisari.

Förutom Gulfländernas inblandning i Jemens affärer dras Jemen med sina terrorister.

 
”Jag är jemenit och ingen terrorist”

Jemen är inte, men framställs ofta som en av världens farligaste platser. Det finns en uppsjö av reportage och reseskildringar av vita européer – som artikelförfattaren själv – som reser till Jemen och berättar om landet. Berättandet är mer eller mindre detsamma, det handlar om heroiska kvinnor som brottas mot seder och korruption i terrorns näste. Det svenska bidraget till samlingen är en bok som redan i titeln talar om ett land i ”terrorns tid”. I första kapitlet dras gamla klichéer fram om att landets epitet skulle vara de tre k:nas: kidnappningar, kalasjnikovs och khat, samt ett terrorist- och kidnappningsparadis, liksom Usama bin Ladens hemland. Författaren vill göra upp med bilden av Jemen men berättar istället om den förberedande kidnappningskursen och livvakten. Sedan sitter hon ändå själv på hotellrummet därför att det är för farligt att gå ut i Sanaa. Liksom alla andra journalister berättar hon om shejker som inte möter blicken under intervjun eller alls vill prata med henne fastän hon bär sjal. Männen liknas vid talibaner och stammarna framstår som oregerliga. Citat av Edward Said om att man inte ska vara en självgod orientalist läggs till och boken prisas för att ha ”tagit sig förbi exotismens grynnor” och ”lyckats skildra en komplex del av världen”.

Med Jemen tycks inte mycket behövas för att man ska lyckas säga något som anses klokt nog. I väntan på att jemeniter själva skriver böcker om sitt land och gör upp med de utländska tycks det finnas ett relativt fritt spelrum att slänga sig med fördomar och kalla det journalistik. Demonstranterna har åsikter om det.

- Jemens problem är att det internationella samfundet förhåller sig till landet enbart som ett säkerhetsproblem, inte som ett land. När man missar att se hela bilden och uteslutande fokuserar på en liten sak, då ser man bara det lilla. Att närma sig Jemen på ett förenklat sätt blir alltid fel, kolla på New York Times. En del av vårt uppror har varit att ifrågasätta hur världen ser på Jemen, och att förändra den synen, säger Ibrahim al-Mothana som just nu skriver en bok om protesten och ungdomarna i landet.

Jemen är ett land av paradoxer och de flesta påståenden som görs förtjänar därför att kompliceras. Jämte tidsåldrarna som löper parallellt har olika klaner, sociala klasser, regioner och religiösa grupperingar olika seder och intressen. Att grupperna utgörs av enskilda människor är en orubblig sanning. Ändå skildras få länder på ett så ensidigt sätt som just Jemen. Regimen har sin del i det. Det tycks som att flertalet utländska journalister alltför okritiskt lyssnat på vad den haft att säga.

Saleh har sedan terrorattackerna elfte september 2001 varnat omvärlden för att terrorismen ökar i Jemen. Han har fått såväl militärt som ekonomiskt stöd för att tackla problemet. Åtskilliga böcker och artiklar beskriver hur terrorism i islams namn slagit fäste i Jemen och jemeniter upplever att omvärlden nu tror de är terrorister. De är besvikna på Saleh som kränkt deras heder och många vill förklara hur det egentligen förhåller sig.

- Saleh vill att USA och Europa ska tro att vi jemeniter är islamister och terrorister. Han stänger ölbryggeriet och nattklubben och säger till utlänningarna att det för farligt att ha sådant i Jemen. Det är inte farligt och också vi vill ha en nattklubb, säger Ali Shaher som demonstrerar med de unga.

På demonstrationen i huvudstaden finns ett fåtal män som menar sig ha bevis för att de felaktigt anklagats för att vara terrorister. De säger att regimen beskyllde dem för sådant de inte gjort och erkänner de får de en stor summa. Regimen vill betala dem för att låtsas vara terrorister. På så  vis vill regimen visa USA och Europa att den förvaltar det ekonomiska stödet väl. De anklagade männens berättelser har förblivit outredda, ingen journalist har hittills tagit sig an dem, men männen vädjar till samtliga. De bär hundratals papper i plastkassar och ber om hjälp att söka upprättelse.

I Jemen förnekar många helt existensen av al-Qaida. När en terrorattack skett i landet säger de att regimen har betalat ligister för att ”spela terrorister”. De menar att regimen hittat på terrorhotet för att få pengar från utlandet. De menar att pengarna används till att slå ner de inhemska motståndsrörelserna. De påpekar att militant islamism, känd som wahabism, har sina rötter i Saudiarabien och finns i fler av halvöns länder; men Jemen görs - typiskt nog - till syndabock.

Jag är jemenit och ingen terrorist. Sidan finns på facebook och ”gillas” av ynkliga 220 personer. Att inte fler av Jemens 27 miljoner människor sluter upp bakom påståendet ”online” förklaras bäst av att det mesta av kampen i landet ännu sker i den så kallade ”verkligheten” och inte i de sociala medierna. Fem procent av befolkningen använder internet, en procent finns på facebook. Att sajten likväl finns vittnar om att jemeniter söker göra upp med bilden av dem som ett världsproblem.

Det jemenitiska folket bemöter ofta den utländska skräcken med att nyansera beskrivningen av landet. De vill visa på att terrorismen finns i mindre utsträckning än vad som kommer världen tillkänna, de menar att det rör sig om högst 200 personer i ett land med en befolkning beräknad till 27 miljoner. De säger att i Jemen är terroristerna en parentes bland det andra som de är mycket stolta över, världens första skyskrapor och en omtalad vänlighet gentemot främlingar. Jemeniter bemöter också  rädslan för deras land med viss sarkasm. I samtliga länder på  halvön finns snabbmatskedjan mcdonalds, men inte i Jemen. Därför att de skulle spränga stället i luften, säger jemeniter med en retsam blick mot grannarna och resten av världen. Att de mestadels föredrar annan mat framför hamburgare får bara den reda på som frågar. De gillar mosade bönor i tomatsås, grönsaks- och köttgryta samt kyckling och ris. Enstaka ställen serverar hamburgare men rätten är ingen succé.

Den arabiska våren var en katastrof för al-Qaida. New York Times var först med att påpeka det, den 27 februari. ”I nära två decennier har al-Qaidas ledare fördömt arabvärldens diktatorer som västs kättare och marionetter och krävt deras fall. Nu har folk i land efter land rest sig för att störta sina ledare – och al-Qaida har inte spelat någon som helst roll. Faktum är att de löst sammanfogade oppositionsrörelser som trätt fram så plötsligt och visat sig så kraftfulla skyr de två centrala doktrinerna i al-Qaidas övertygelse: mordiskt våld och religiös fanatism. Demonstranterna har brukat våld defensivt, behandlat islam som en eftertanke och omfamnat demokratin, vilket är ett fördömande av Osama bin Laden och hans anhängare. De senaste veckorna har varit en epokgörande katastrof för al-Qaida.”

Sett till Jemen finns dessvärre anledning att reservera sig. Under sommaren har regimen meddelat att 63 misstänkta al-Qaidaterrorister rymt från jemenitiska fängelser, att den södra provinsen Abyan delvis tagits över av dem. I skrivande stund pågår väpnade strider mellan regimens styrkor, tillsammans med amerikanska, och så kallade terrorister i provinshuvudstaden Zinjibar. Nittio tusen människor har flytt till Aden från Abyan, ytterligare tusentals sägs ha flytt till andra städer, däribland Lahj. I Aden har skolor blivit flyktingförläggningar över sommaren och Adens människor har varit djupt engagerade i att hjälpa de behövande. Rektorer och imamer har samarbetat med enskilda frivilliga som gett av sin tid och sina redan knappa resurser. Nu är skolorna snart på väg att öppna och vad som ska ske med människorna från Abyan kan ingen svara på. Oppositionen har anklagat regimen för att lämna över makten till de relativt få – men desto mer hängivna - terroristerna i södern i syfte att visa vad som sker om Saleh tappar makten. Sedan det mediala fokuset skiftat alltmer från massprotesternas krav, till terrorismen och dess hot mot omvärlden, har det internationella samfundet tonat ner sin kritik mot Saleh och tystnat i kravet att han ska lämna över makten. Oppositionen säger att Saleh, ännu en gång, har låtit sina egna intressen gå före landets.

Al-Qaida – som länge varit en av de hårdaste kritikerna av korruptionen och missförhållandena i Jemen – har inte haft någon del i proteströrelsen. Ändå har nätverket vid enstaka tillfällen tagit på sig äran för Jemens protester, sagt att revolutionen är deras och riktad inte bara mot Saleh utan också mot USA och ”det korsfarande Västerlandet”. Striderna i Abyan har dock fått alltfler jemeniter att skifta position i terroristfrågan. Numer menar många fler att terrorismen faktiskt finns i Jemen, men att den inte angrips. Proteströrelsens olika grupper, däribland ungdomsrörelsen, ger sitt ord att utrota terrorismen. Demonstranter säger att i Jemen har man inget privatliv, de man känner vet det mesta om en. Det går inte att gömma sig, det går inte att komma undan. Terroristerna kan man alltså få fatt på – bara man vill - och fängelserymningarna kan man förhindra genom att hålla dörrarna låsta. Med demokrati och möjligheter att leva ett gott liv ska man bekämpa nyrekrytering och sen är problemet löst, säger de. Oppositionen går så långt som till att lova USA att man ska fortsätta samarbetet och förbli en vän och partner i kriget mot terrorismen. Detta har upprört vissa oberoende demonstrantgrupper som hoppats att arabiska våren skulle sätta stopp för kriget mot terrorn. Det behövs inget krig, säger det. Det behövs skolor, sjukhus och arbeten.

 
Stackars, stackars Jemen

Jemen står just nu inför mycket stora utmaningar, möjligen regionens största. Landet befinner sig i ett flertal kriser: ekonomiskt, politiskt, humanitärt och säkerhetsmässigt. Ytterligare ett problem att lösa är befolkningsökningen på  runt tre procent. Varken demonstranter eller supportrar pekar ut ökningen som problematisk. Men landet har, efter lilla Qatar, Mellanöstern och Nordafrikas snabbaste befolkningstillväxt. I genomsnitt föder en jemenitiska fler än fem barn. På frågan vilken slags regim som kan skapa utbildningar och jobb i den takten svarar demonstranterna ”den nya”. Men det är svårt att se hur den skulle gå tillväga.

I de oljerika grannländerna har man resurser att ta hand om en stor befolkning, men inte i Jemen. I Jemen beräknas den relativt lilla oljetillgången ta slut under detta decennium. Här finns en annan brist runt hörnet. Sanaas vattenkällor beräknas vara tomma så snart som om fyra år, enligt experter. Och andra platser kommer att följas av torkan som slutligen kommer drabba hela landet.

Bristen på vatten beror dels på klimatförändringar, det regnar mindre idag än för trettio år sedan, dels på att ungefär hälften av vattenresurserna används till att odla drogen khat. Och däri finns ännu en utmaning för landet. När en stor majoritet människor (beräknad till fler än 90 procent av männen) tuggar khat dagligen påverkas samhället. Efter lunch när  khatmarknaden öppnar stannar det mesta upp. Arbetsplatserna töms och fylls på först på kvällen, men då med påverkade människor som sällan vill mer än att hänvisa till morgondagen. De första demonstrationerna schemalagdes för att inte störa khattuggandet, idag finns khatmarknader på demonstrationsområdena för att människor inte ska behöva ta paus från protesten. Men seminarier, tal och aktiviteter stannar av vid lunchtid när tuggandet kommer igång. Ett fåtal demonstranter menar att regimens tillåtande inställning till khat varit ett av dess sätt att hålla folket i schack. Regelbundet tuggande gör människor viljelösa. På frågan hur revolutionärt det är att tugga khat svarar de flesta demonstranter att de ska sluta när de har något annat att göra såsom ett jobb att gå till.

Jemens problem är en fläta av kriser och stora utmaningar som var för sig kan tyckas mer än landet klarar av. För att Jemen ska förändras och människor få det så  bra som upprorets kämpar vill behövs lösningar. Ännu har landets problem knappt adresserats av proteströrelsen, vare sig av den oberoende ungdomsrörelsen eller av oppositionen. I hårda drag menar oppositionen att bara regimen byts och straffas och nya politiska strukturer skapas kommer Jemen på fötter. De oberoende demonstranterna går något längre och säger att problemens lösning också förutsätter att Saudiarabien slutar att blanda sig i landets affärer och att de egna klanerna sätts på plats. Det finns feministiska nätverk som kräver ytterligare sociala och kulturella förändringar, men inte heller de svarar på hur Jemen ska resa sig. Det kan tyckas övermäktigt att behöva diskutera sådant i dagsläget när upproret ännu är i blom, men situationen tycks onekligen kräva det. Hur annars ska livet förbättras för den stora gruppen människor som har det mycket svårt, inte bara på grund av bristen på demokrati och rättvisa, utan också av bristen på mat, trygghet och rent vatten?

 
Hopp trots allt

Under den arabiska våren har sex av Nordafrika och Mellanösterns nitton länder haft stora revolter. I andra länder har det handlat om mindre uppror som snabbt slagits ner. I enbart tre länder har folket störtat sin regim. I ett av dessa beklagar de nu att övergångsregimen är föga bättre, i ytterligare ett är detsamma ett troligt scenario. I de andra länderna pågår ännu uppror och demonstranter möts med dödligt motstånd. Därtill är kampen för demokrati, jämlikhet och frihet inte vunnen ens när fria val kan hållas. Det är inte givet att folket kommer att välja regeringar som är bättre än dem de avsätter.

Till skillnad från hur det förhållit sig i Nordafrika inleddes protesterna i Jemen i islamisternas regi. Trots att en ungdomsrörelse har vuxit fram som ett alternativ till Islah och de andra oppositionspartierna behåller Salehs regim ett stöd inom framförallt de norra provinserna i landet. Därför att människor är rädda att när Saleh lämnar presidentpalatset flyttar en av Islahs ledare in. Då vrids klockan ännu längre tillbaka i Jemen som plötsligt kommer att styras av det saudiarabiska kungahuset, säger de. Skulle så ske lovar ungdomsrörelsen att fortsätta protesten tills de störtat också den nya regimen. Överträffar inte Jemens nya regering Salehs så kommer det troligen leda till att södern gör ett andra försök att bryta sig loss. Detta kan komma att ske också om den nya regimen är bättre, inte alla är redo att försöka en sista gång. Följden kan komma att bli ett inbördeskrig likt det 1994.

För att demokratin ska ha en ärlig chans att slå rot i Jemen, liksom i så gott som alla regionens länder, behövs, en fortsatt kamp för förändring. Demonstranterna berättar att desto längre protesterna pågår desto mer lär de sig, om sig själva och samhället. Till exempel har den arabiska vårens protester varit första gången för många kvinnor att marschera. Och de finner – till sin förvåning - att deras ben bär dem lika långt som männens. Kvinnor berättar att också de kan göra mycket av vad män gör. Kvinnor ropar, debatterar och förändrar Jemen. I Jemen kom demokratin inte på en vår, men möjligen kan den komma efter ett par fortsatta arabiska år.

En hoppfull titt in i framtiden ser hur de åren ger svar på komplicerade frågor om hur Jemen ska undvika inbördeskrig och vattenbrist, ytterligare fattigdom och förtryck. Budskapet från demonstranterna är hoppingivande.

- De politiska analytikerna studerar Jemen och säger vad dom tycker. Men såhär tycker vi. Vi jemeniter är ett folk med ett enormt rikt kulturarv och vi skapar alltså vår egen unika revolution. Den tar tid och den pågår hela tiden. Vi har blivit mer medvetna, vi återhämtar oss från en lång tid av förtryck och vi förändras. Vi har kämpat och fått känna att förändring är möjlig. Oavsett vad som händer framöver vet jag att vi inte kommer att överge vår dröm om demokrati, säger Abdullah Ahmed al-Maisari.

Han fortsätter kampen med ungdomarna, kvinnonätverken och andra oberoende. Jämte dem finns oppositionen och dess allierade. Gemensamt kräver de ett regimskifte, sinsemellan bråkar de om den framtida makten över Nya Jemen. Hur detta Jemen kommer att se ut kommer sannolikt redan de kommande årens kraftmätningar att ge en närmare fingervisning om.