En av de vanligast av vår tids myter är att mänskligheten långsiktigt får det allt sämre. Trots de otaliga bevisen för motsatsen anser många fortfarande att världen blir fattigare, eländigare och står inför en miljökatastrof.
Om så bara för att den protesterar mot den här eländesinriktade världssynen skulle Charles Kennys nya bok vara välkommen: Getting Better: Why Global Development Is Succeeding – And How We Can Improve the World Even More (Basic Books 2011). Kenney är forskare vid Center for Global Development i Washington, DC. I boken samlar han en mängd bevis för att trenden, till och med när det gäller utvecklingsländerna, är att människors välfärd ökar snabbare än någonsin förr. Det mest dramatiska beviset för denna förbättring är den påvisbara förändringen i människors livslängd. Den genomsnittliga globala livslängden ökade från 31 år 1900 till 66 år 2000. Redan detta är en enastående prestation under vad som historiskt sett är en häpnadsväckande kort tidrymd. Mycket av ökningen har självfallet att göra med den drastiskt minskade barndödligheten: under de senaste drygt hundra åren har det tack och lov blivit mycket mindre vanligt att föräldrar tvingas behöva sörja förlusten av sina barn.
Naturligtvis innebär inte det faktum att människors välfärd håller på att förbättras att mänskligheten inte står inför betydande problem. Tvärtom. Fattigdom, ojämställdhet och välfärd utgör fortfarande väldiga utmaningar. Men utmaningen är hur vi bäst ska kunna angripa problemen.
Kenny ansluter sig till dagens förhärskande uppfattning och menar att utvecklingshjälp bör inriktas på att direkt förbättra människors livskvalitet genom till exempel hälsovård och utbildning. Fram till 1970-talet dominerade i stället uppfattningen att utvecklingshjälp borde inriktas på att förändra samhällens ekonomiska struktur och på så sätt försöka förvandla fattiga länder till rika.
Här finns plats för debatt om vilket alternativ som är bäst, eftersom det finns en stor mängd synbarligen motstridiga bevis. På den globala nivån är det uppenbart att perioden av modern ekonomisk tillväxt – i huvudsak de senaste två århundradena – har sammanfallit med enorma förbättringar i människors villkor. I genomsnitt lever vi inte bara längre utan är också friskare, längre, mer välnärda, mer intelligenta (åtminstone på de sätt intelligens går att mäta med IQ-test) och bättre utbildade än någonsin förr.
Men att de här två uppsättningarna faktorer sammanfaller i tiden bevisar inte i sig att ekonomisk tillväxt har lett till ökad mänsklig välfärd. Tillväxtens samtida kritiker ägnar sig ofta åt att särskilja ekonomisk tillväxt från välfärdsförbättringar. Förbättringarna tillskriver de inte tillväxten som sådan, utan tekniska utvecklingar och ökad tillgång till grundläggande hälsovård.
Likaså är det knappast kontroversiellt att hävda att den fattigaste delen av mänskligheten uppenbart vinner på ökande inkomst. För den som lever på till exempel en dollar om dagen kan också en liten inkomstökning göra mycket stor skillnad. Den kan till och med bokstavligen utgöra skillnaden mellan liv och död om den gör det möjligt för någon att handla mat eller betala för nödvändig läkarvård. Medan däremot en jämförelsevis obetydlig inkomstökning knappast får någon tillnärmelsevis lika stor betydelse för en rikare människa.
Debatten blir mer komplicerad så snart den handlar om andra än de allra fattigaste av de fattiga. Över en viss existensbehovsnivå finns oftast inga entydiga relationer mellan ekonomisk tillväxt och välfärdsindikatorer. Kenny konstaterar till exempel att man i Costa Rica per invånare lägger ut bara fem procent av vad man gör i USA på sjukvård, men att den genomsnittliga livslängden i Costa Rica är två år längre än i USA.
Han gör också en stor sak av att människor i dag på en given inkomstnivå kan köpa betydligt mer än de kunde i det förflutna. Genomsnittsinkomsterna i dagens Vietnam är till exempel ungefär desamma som de var i Storbritannien i början av 1800-talet. Men i dag kan människor i Vietnam köpa vaccin, djupfryst mat, glödlampor och telefonsamtal.
Utgår man från att tillväxten i sig inte leder till förbättringar utan tvärtom är tärande, följer inte desto mindre att enkla åtgärder drastiskt kan förbättra fattiga människors tillvaro. Det gäller avgjort sådant som vaccineringar, ökad tillgång till vätskeersättning och byggandet av kompostlatriner. Medan man däremot kommer att betrakta uppförandet av moderna sjukhus eller storskaliga vatten- och avloppssystem som ett dyrbart slöseri med ändliga resurser.
Det finns emellertid många skäl att ifrågasätta den konventionella visdom som såväl Kenny som andra företräder och som särskiljer välfärdsförbättringar från ekonomisk tillväxt. Som överflödets kritiker är bara alltför villiga att konstatera, är till att börja med de konventionella ekonomiska mätinstrumenten allt annat än fulländade. Ta BNP som exempel. Även om BNP-begreppet är ganska bra på att mäta mängden ”saker” som producerats under ett år, kan det inte med någon framgång mäta kvaliteten hos sakerna. Därmed leder måttet till en systematisk underskattning av nyttan både av tillväxt och av innovationer.
Det bästa exemplet är kanske det som handlar om Nathan Rothschild, vid sin död år 1836 möjligen världens rikaste man. Rothschild dog av vad man tror var en infektion i en varböld. I dag skulle hans åkomma behandlas med antibiotika, som är billig och lättillgänglig, men vid tiden för hans död var antibiotika inte uppfunnet.
Ur det perspektivet kan man omtolka det Kenny säger om att olika varor med tiden blivit billigare. Det faktum att, till exempel, mobiltelefoner i större delen av världen blivit tillgängliga också för fattiga människor avspeglar tillväxtens och innovationernas globala och kontinuerliga process. Ett nära besläktat faktum är att ekonomisk tillväxt och teknisk innovation är nära förbundna. Det är orimligt att inrikta sig på tekniska förbättringar som om de skulle ha kunnat äga rum utan ökande välstånd. Ekonomisk tillväxt, vetenskapliga framsteg och tekniska förbättringar är intimt förknippade och utgör delar av den process som vi kallar materiellt framåtskridande.
Inte heller bör man glömma den ekonomiska recession som drabbade världen år 2008. Trots att utvecklingsländernas ekonomier i allmänhet har fortsatt växa, har den utvecklade världen drabbats av ekonomisk obalans och sjunkande levnadsstandard. Erfarenheterna av detta bör i första hand betraktas som en negativ bekräftelse av tillväxtens betydelse. Är ekonomisk tillväxt välgörande, bör det inte förvåna någon att ekonomisk åtstramning är plågsam.
Vi bör också notera att tillväxt i de rika länderna kan gynna dem som lever i fattigare länder. Rikare länder kan erbjuda marknader för de fattigares varor, medan de rikares innovationer kan bistå de fattigare. Förvisso finns ingen fulländad balans mellan de olika typerna av behov, men det innebär inte att det inte är positivt att eftersträva tillväxt.
Självfallet bör i princip alla människor ha tillgång till det bästa som världen kan erbjuda. Varför skulle människor i fattiga länder inte sträva efter att bli rika hellre än klara sig med den tekniska nivå som bedöms vara ”lämplig” för dem? Att begränsa teknologins och välfärdens utbredning i utvecklingsländerna är ett slags västerländsk elitism. Människors strävan efter välstånd borde uppmuntras snarare än nedvärderas eller, som så ofta numera sker, stigmatiseras.
Daniel Ben-Ami är journalist och författare, bosatt i London. Besök gärna hans personliga nätsidor på: danielbenami.com. Hans senaste bok, Ferraris For All: In Defence of Economic Progress, utkom på Policy Press 2010.