I två år och två månader har jag bloggat om Mellanöstern för Voltaire. Detta är mitt sista inlägg.

Denna blogg började när jag bara hade varit i Jemen en höst. Med tiden tror jag mig ha fått aningen mer koll på detta mångskiftande land. Jag har insett att det faktiskt inte finns ett enda perspektiv som gör Jemen rättvisa, och det är en fy så frustrerande insikt för en berättare.

Allt man säger bör man säga emot, som jag försökte förklara här.

Kommer dagen då en skribent ber om råd inför en flytt till Jemen säger jag följande.

Varje fenomen, från äktenskap till revolution, fordrar ett kalejdoskop för att greppas. Det behövs så många spegelbitar för att fånga livet här. Så, förstå dina begränsningar och låt tonen vara särskilt ödmjuk – redan från början. Du kommer att misslyckas, i livesändning i radio, i ett alldeles för rörigt blogginlägg eller med "timingen" med artiklarna. Du kommer se folk göra på avstånd det du inte förmår på plats, för du ser inte förbi detaljerna, för du ser inte mycket när elen är av, för du funderar över vad som egentligen hände på demonstrationen tidigare under dagen. Berätta för dina jemenitiska vänner, grannar och lärare om alla dina misstag och de kommer sannolikt att säga följande.

- Nu äter vi kakor!

När jag började skriva om Jemen skrev få om landet på svenska, så det fanns mycket kvar att berätta. Under detta år ökade intresset för Jemen också i svensk media och idag finns en helt annan bevakning av landet. Den arabiska våren blommade ut också här.

Den som vill ha koll på den politiska händelseutvecklingen i landet, på svenska, behöver ingen blogg. De etablerade medierna har kommit ikapp. Rätt ofta ryms därtill berättelser ur vardagslivet, särskilt i Sveriges radio. Jag har dock en barnslig vilja att några av er ska tycka att det trots allt är lite synd att bloggen läggs ner och att ni ska känna - om än en liten så ändock - en saknad.

Att blogga är att skriva fritt. Som journalist har man sällan de möjligheterna. Visst kommer jag att sakna att skriva dessa inlägg. Samtidigt känns det rätt att gå vidare och fokusera än mer på annat än bloggandet, såsom på boken jag jobbar med.

Det är ändock dags att tacka alla som läst.

Allt man skriver är oavslutat innan det läses. Jag vet inte vem som kom på att det, jag önskar det var jag men det är det alltså inte. Och om fler än en själv hjälper till att avsluta en text finns alltid en tacksamhet. Så, tusen tack (och här i Jemen lägger man gärna ett därtill och säger ”tusen och ett tack”) för att du tagit dig tiden att kika in här.

En dag som denna behövs inga högtravande avslutningar. För, vad kan överträffa följande hälsning. Den är högtidlig, samtidigt enkel och den fungerar mycket fint ihop med ett avslut.

Gott Nytt År!