Så händer det i Libyen och rapporteringen väcker fler frågor än svar.

Hur förhåller sig de olika motståndsgrupperna till varandra?
Vad vill folket, utöver regimskiftet?
Och hur ska övergången dit se ut?

Dessa är de tre viktigaste frågorna. Samtliga ignoreras.

Reportrar kryper i gångar vilka Khadafi rymt igenom. Reportrar låtsas beskjutas. (Skotten är med största sannolikhet rebellernas egna segerskott eftersom vapen och fyrverkerier är samma sak enligt traditionen i vissa länder. Skulle någon skjuta med automatvapen mot platsen rebellerna tagit över skulle man inte bara tala i låg stämma.) Reportrar pratar om att de har sett barn och familjer på gatorna.

Ja, men vad säger barnen och familjerna? Vad känner de? Vad vill de? Det förblir outrett. Som att människor i Libyen inte kan prata.

Oseriös rapportering. Tråkiga kommentarer. Och rubbet missar det viktiga.

Skicka Stina Dabrowski att åka och hoppa lite med rebellerna. Sen kan de köra över bilden av diktatorn tillsammans. Man blir inte mindre klok av att titta på det.

Det händer i Libyen. Reportrarna fjantar sig. Varför då?