Ta en av årets sista dagar 1991. Runt kvarteret ringlar timslånga köer fram till den enda butiken i Karlskrona där stadens medborgare kan handla alkohol för att fira in det nya året. Förhoppningsvis har de köande inte bara tid och tålamod, utan även koll på vad de ska ha. Alla varor finns bakom disk. De finns inte ens uppställda bakom glas i butiken, bara i en katalog med identifikationsnummer. Det är innan personalen kompetens utvecklades för att kunna guida bland sortimentet, som är begränsat. Du kan inte handla exempelvis belgiskt öl med högre halt än vanlig starköl. Cider har precis blivit tillåtet. Köerna i raka led fram till kassan inbjuder för övrigt knappast till något längre samtal med expediten. Allt för att avskräcka från impuls köp.
Det finns de som drömmer sig tillbaka. I en DN-artikel (071203) om Systembolagets juldilemma möter vi Börje Olsson – föreståndare på Sorad, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning. Han beklagar att Systembolaget inte längre fungerar som på 1980-talet: ”Då hade de tänkt att ’det är bäst att vi har litet extra stängt i stället om folk vill dricka så mycket’.” Chefen för Statens folkhälsoinstitut, Gunnar Ågren, vill ännu längre tillbaka. Våren 2002 kräver han att motboken återinförs.
Kanske hade de inte ens behövt drömma sig tillbaka om nu inte en av de köande där i Karlskrona varit folkpartiets starke man. Hänsyn till befolkningen, särskilt den drickande delen av befolkningen, betraktas av alkoholpolitikens försvarare som uttryck för både ytlighet och bristande socialt ansvar. Annorlunda är det när kritiken kommer från en funktionär i det folkparti som närmast genom en statskupp grep makten över alkoholen och skapande en byråkrati som med järnhand styrt folkets drickande under större delen av 1900-talet. En byråkrati som även om den tappat mycket av sitt grepp ännu lever kvar.
I Sverige på 1910-talet är nykterhetsrörelsen starkare än de politiska partierna. Med ett första slag förbjöd man husbehovsbränningen 1855–60. Det var förvisso huvudsakligen ett slag i luften från en rörelse som stagnerat sedan 1840-talet och som uppmuntrats till politisk påverkan, snarare än personlig övertalning, av spritfabrikörer som under denna täckmantel vill bli kvitt en tidigare bitter konkurrent. Husbehovsbränningen är ändå på väg att konkurreras ut, av de169 703 taxerade husbehovspannor som fanns 1824 finns 1853, innan förbuden, bara 33 342 kvar (Boberg, 1981)
Med ett andra slag lyckas man dock i stort sett radera ut den svenska krog- och restaurangkulturen. Kommunal monopolisering av arbetarklassens krogar gör att dessa inte, som i Tyskland, blir en bas för facklig-politisk samverkan, eller som i Stor britannien, ett vardagsrum för arbetarklassen. På landsbygden minskar antalet krogar med 90 procent, från 493 stycken 1855/56 till blott 48 stycken 1910. I städerna halveras antalet krogar under samma period från 1 170 till 537 (Frånberg, 1985). Detta gav förmodligen mer kontroll över arbetarklassen än över drickandet. Trots över 200 förordningar, stadgar, kungörelser, skrivelser med mera om tillverkning, försäljning och beskattning av alkoholhaltiga drycker mellan 1855 och 1911 (Johansson, 1995) varierar drickandet under denna period både upp och ner utan tendens att minska (Boberg, 1981).
Ett tredje slag vinner nykterhetsrörelsen på walk over. När storstädernas försäljningsmonopol vägrar köpa in brännvinskungen LO Smiths både billigare och bättre renade sprit försöker han konkurrera ut Stockholmsmonopolet med försäljning från Reimersholme och Fjäderholmarna. Gratisresorna till dessa öar blir ett folknöje och Smith säljer i två omgångar 1877–78 och 1882–83 1,4 respektive 1 miljon liter sprit. Smith får slutligen sälja sprit till Stockholmsmonopolet, men kuppas ut ur bolagsstyrelsen, i riksdagen stoppas hans initiativ att liberalisera handeln, och hans imperium går slutligen omkull på grund av en skilsmässa, retroaktiv beskattning på hans export i Spanien. Kvarvarande spritfabrikanter har inte resurser att driva någon opinion för att avskaffa den växande kontrollapparaten, bara att reagera på politiska förslag från annat håll.
Manegen tycks vara krattad för ett sista slag, totalförbudet. Troende helnykterister lät sig inte bekommas av att detta prövades i Sverige redan 1756 och, trots initiala framgångar som lugnare offentliga platser och bönder som reste sig ur sjukbäddar där de legat och småsupit, slutade med fiasko eftersom förbud aldrig hindrat att folk dricker. (Helling, 1987) Nykterhetsrörelsen står enad bakom kravet på förbud och vart tredje år sedan 1896 hålls förbudskongresser för att hålla frågan vid liv. 1911 blir totalförbudet en punkt i socialdemokraternas partiprogram. 1914 tillsätts en utredning av sittande statsministern Karl Staaf där hela åtta av elva ledamöter är helnyktra förbudsvänner.
Alkoholfrågan har ungefär samma betydelse i svensk politik som abortfrågan i USA. Det är den viktigaste frågan för en stor grupp väljare som engagerar sig i att förbjuda och kontrollera andra, och inget politiskt parti har råd att stöta sig med detta intresse. Att det sedan fanns åtskilliga anhängare av ett framtida förbud, även medlemmar i riksdagens nykterhetsgrupp, som ”i närvarande stund själva taga både en Ödåkra till maten och punsch till kaffet” påpekades av en av få öppna kritiker vid denna tid, August Palm. För Palm var alkoholen liksom religionen en privatsak, inget att rösta om: ”Ty med demokratisk lagstiftning mena vi icke lagstiftning om vad folk skola äta och dricka.” (Palmgren, 1971) August Palm och hans appellrörelse, liksom Förbundet för Medborgarfrihet som 1915 enade höger och fackföreningsfolk i kritik mot alkoholområdets förmynderi, förbud och regleringar. De fick inget större inflytande på utredningar och politiska beslut, men blev tungan på vågen i den folkomröstning som 1922, något förvånande, slutade i ett knappt nej till att totalförbjuda alkohol.
Även i de grupperingar som skulle bli folkpartiet fanns vid den här tiden många organiserade nykterister och förbudsvänner. Det fanns även en grupp som på många punkter var eniga med nykteristerna, men inte trodde på totalförbud. De delade ut gångspunkten att alkoholen framför allt var att se som ett socialt problem. Till denna restriktionsvänliga men förbudskritiska grupp hörde många läkare, akademiker och myndighetspersoner, vad vi idag skulle kalla ”experter”. Den främsta bland dem var läkaren Ivan Bratt.
Ivan Bratt såg som läkare alkoholen som roten till ”det sociala eländet” och förespråkade ett omfattande restriktionssystem byggt på ”individuell kontroll” och ”desintressering”, det vill säga personligen prövad ransonering av rätten att köpa alkohol och att privata aktörer inte skulle få göra vinst på alkoholhantering och elimineras från åtminstone försäljningen av alkohol (Johansson, 1995). Att dessa båda punkter går tvärt emot liberalismens båda grundsatser, individuell och ekonomisk frihet från staten, hindrade inte Bratt från att engagera sig i det ”liberala” folkpartiet eller partiet från att omfatta såväl Bratts idéer som den rena förbudstanken.
Ivan Bratt kom att närmast som ett privat korståg etablera den kontrollapparat som så småningom blev den svenska alkoholpolitiken. Sina idéer lanserade han bland annat i namn av Svenska läkaresällskapet efter att ha suttit i en av dem tillsatt femmannakommitté, och på grund av personlig vänskap med redaktören hade stöd i och tillgång till Dagens Nyheters spalter. Till en början såg många av nykterhetsrörelsens förbudsvänner Bratts förslag som steg på vägen mot totalförbudet och det alkoholfria samhället. Så beslutade exempelvis den nykteristdominerade utredning som Karl Staaf tillsatt, och där Bratt var en av tre icke-nykterister, att förespråka Bratts restriktionssystem för försäljning, med möjlighet till lokala totalförbud. Riksdagen kom 1915 att lagfästa grunderna till Bratts motbokssystem genom att göra individuell kundkontroll obligatoriskt. Bratt satt samtidigt i Stockholms kommunfullmäktige för folkpartiet och kunde som kritisk revisor manövrera ut det gamla bolagets oktroj för Stockholms alkoholmonopol, till förmån för sitt eget nybildade AB Stockholmssystemet som hösten 1913 gavs ensamrätt på brännvinsförsäljning.
Grunden för en personligt ledd statskupp rörande alkoholpolitiken var lagd. Bratt utnyttjade sin maktposition i Stockholmsmonopolet till att implementera sina idéer om individuell kontroll via motboken och allt striktare kontroller över restaurangförsäljningen genom strängare krav på matservering och strängare etableringskontroll. Det stannade inte där. Han utnyttjade monopolets ställning och inkomster och hotet om totalförbud för att till bolaget förvärva allt fler sprittillverkare och vinleverantörer, tills nybildade bolaget Vin & Spritcentralen i praktiken var ensam aktör. Detta agerande gynnades av de nära kontakterna med Kontrollstyrelsen som bland annat reglerade inköp och priser. Likaså av högt uppsatta politiker, bland annat med finansministerns goda minne. Bratt hotade affärsmän med inköpsstopp från det allt mäktigare monopolet om de inte röstade som han ville. Kontakterna med Kontrollstyrelsen, vars pris- och inköpsnämnd hyrde lokaler av AB Stockholmssystemet, användes också för att manövrera ut alternativa kontrollsystem och i praktiken mot riksdagens önskemål etablera Brattsystemet för samtliga Systembolag i landet. (Bruun 1985, Koskikalio 1985)
En polisdomare Berger sammanfattade Bratts många positioner i en kritisk skrift:
”Alltså sitter Bratt i pris- och inköpsnämnden och säljer varor till Bratt i Stockholmssystemet samt beslutar om inköp från Bratt i Vin & Spritcentralen jämväl till Bratt i Stockholmssystemet”. (Bruun/Nilsson, 1985)
Bratt satte sig genom sin makt position över lagar och demokrati i sin kamp mot alkoholen och för ”sitt” restriktionssystem. Bland annat röstade Stockholms kommunfullmäktige 1921 för att inte ge det redan impopulära AB Stockholmssystemet fortsatt oktroj utan istället ge uppdraget till en budgivare som velat lätta på restriktiviteten, ett beslut som kördes över av Överståthållarämbetet. På Bratts inrådan fanns inga juridiska kriterier för att få motbok, bedömningen gjordes helt på byråkratins villkor efter Systembolagens egna kriterier. För att upprätthålla systemet trots omfattande smuggling och andra underfundiga vägar kring restriktionerna kom även staten att åsidosätta den juridiska principen att den åtalade är oskyldig till motsatsen bevisats. Vaga och svepande lagar mot minsta inblandning i smuggling och olaglig försäljning utarbetades efter ett PM från bland annat Bratt och infördes som ”en tillfällig och extraordinär åtgärd” 1924, men blev kvar till 1960. Från och med omkring 1923 var det Brattska kontrollsystemet i princip etablerat, inte minst genom en allt mäktigare byråkrati. (Bruun, 1985)
Brattperioden innebar dystra tider för den törstiga delen av Sverige. Den som ville ha en motbok för att kunna köpa alkohol i systembutik var tvungen att lämna ut detaljerade uppgifter om sig själv; bland annat yrke, ekonomi, hyra och intyg från minst två kända personer om att man levde ”ett nyktert och ordentligt liv”. Hembesök var vanliga för att avgöra och styrka personens uppgifter. Kvinnor fick automatiskt lägre ranson, gifta kvinnor och hembiträden ingen alls. Inte heller den som var under 25 år, den som hade nykterhetsanmärkning eller annan anmärkning i brottsregistret eller bodde i arbetarbarack eller annan kollektiv bostad kunde få motbok. Om man var skuldsatt eller inte hade betalt sina skatter blev ransonen lägre.
Å andra sidan berättigade social ställning och inkomst till extra ransoner för att kunna leva representativt. Bratt var noga med att inte stöta ”rättskaffens och opinionsbildande medborgare”.
Systembolagets, och vid överklaganden Kontrollstyrelsens, motboksbeslut var enväldiga och gick inte att överklaga. I Umeå beslutade det lokala systembolaget att krympa maxransonen från fyra till en liter i månaden, och åldersgränsen höjdes för varje år så att inga nya motböcker beviljades. På så vis ville man införa förbud på sikt. (Frånberg/ Koskikalio, 1985) Vid den individuella prövningen räckte det med att något vittne, som kunde vara anonymt, hävdade att personen inte levde nyktert för att motboken skulle dras in eller inte beviljas. I ett uppmärksammat och tragiskt fall tog förmannen K livet av sig efter att ha blivit deprimerad av ett flertal förhör angående misstänkt vidareförsäljning där motboken därefter dragits in. Han misstänkte att en kollega som hotat honom låg bakom anmälan. I andra fall vägrades motbok åt en vuxen person med hänvisning till att föräldrarna var godtemplare, en motbok till en äldre man drogs in därför att en av hans många vuxna söner var skyldig pengar efter en sjukhusvistelse, en arbetare fick sin motbok indragen därför att han bedömdes ha köpt för exklusiv sprit (och därför misstänktes sälja den vidare). (Bruun/Nilsson, 1985)
Restauranglivet var inte mycket roligare. Reglerna skärptes för måltidstvång och alkoholransoner, och med Brattsystemet utvidgades detta till att gälla alla restauranger. Köerna blir långa utanför arbetarnas folkrestauranger som över hela landet drivs av fem monopolbolag som visar bristande intresse för att expandera med efterfrågan eller ens underhålla lokalerna. Det är ingen välkomnande miljö som möter kunderna. I Malmö experimenterar monopolet med avsågade ryggstöd för att göra sittandet obekvämt och på så sätt korta av krogvistelsen. (Boberg, 1981)
Kontrollen av de privata restaurangerna sker framför allt genom att vägra nya utskänkningstillstånd och försök att gradvis minska inköpskvantiteten som säljs med vinst. Från denna period härrör uttrycket ”guldkrog”, etablerade ställen med tillstånd och generösa spritransoner som därmed kan utnyttja bristen på konkurrens.
Ett annat uttryck från denna tid är ”krogrond”. Medan restaurangrestriktionerna är effektiva i småstäder med en spritrestaurang, så inbjuder tvärtom storstäderna törstiga sällskap att utöka sina ransoner genom att gå från ställe till ställe. Att detta är ett vanligt förfarande konstateras bland annat vid en kontroll av Göteborgsbolagens folkrestauranger 1920. Vid denna tid kunde ”restriktionsmaten”(den billigaste à la carte-rätten) utgöras av kokta ägg, och en fyllerist som grips plockas vid visiteringen på tio ägg, motsvarande lika många krogbesök.
Mattvånget leder under hela denna period på många ställen till att folk dricker utan att äta, särskilt till helgen och i storstäder. Tallrikar skickas in och ut med samma mat, eller så sätter gästen en fimp i maten för att detta inte ska kunna ske. Hyckleriet var påfallande. Servitriserna var förbjudna att uppmana gästerna till drickande men frågan ”Behagas något att dricka?” var okej. Detta samtidigt som 99,4 procent av folkrestaurangernas klientel drack sin alkoholranson till maten efter klockan 15. (Boberg 1981, Johansson, 2006)
Folkrestaurangernas monopol på att servera arbetarklassen motiverades med det föregivna syftet att erbjuda rejäl mat och ljusa och luftiga lokaler. I praktiken kom de att med höga och stigande alkoholpriser förse stat en och ägarbolagen med stora vinster. De kom därtill att subventionera de bättre bemedlades drickande och ätande. Medan bolagen gjorde stora vinster på folkrestaurangerna höll de sig även med klass två- och klass ett-restauranger där överskotten var små och priserna snarare lägre än hos privata konkurrenter. Underhållet av folkrestaurangerna var länge eftersatt, till viss del på grund av strikta byggregleringar efter andra världskriget. (Boberg, 1981)
Monopolen och det eftersatta underhållet ledde till att alkoholkonsumtionen på restaurang bara stod för omkring en tiondel av den totala konsumtionen. Krog- och restaurangkulturen stampades väsentligen ut. 1938 kom vissa lättnader, bland annat tilläts alkoholservering i samband med dans. Denna liberalisering fick nykteristerna att rasa och gav så småningom bränsle åt debatten kring ”dansbaneeländet” som förenade samma religiösa helnykterister och akademiska ”experter” som drev alkoholdebatten. En snabbutredning tillsattes som rekommenderade återinfört dansförbud eller färre dansaftnar, samt striktare matkrav och öppettider. Statsmakten nöjde sig dock med en nöjesskatt på restaurangdans. (Koskikalio, 1985).
Riktigt så illa som reglerna påbjöd var det nu inte. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt reglerna. Lönn bränning och filtrering av industrisprit, smuggling från utlandet och en andrahandsmarknad för motboksransonerna kom i olika perioder att avlösa varandra. Kristiderna var lönn bränningens och spritfiltreringens tid. I början av 1930-talet kallades lönnbränningen ”Härjedalens enda men i gengäld blomstrande industri” och hälften av tillverkningen bedömdes komma från Norrland. 1920-talet var smugglingens högtidsperiod, inte minst som Finland totalförbjudit alkohol och Norge brännvin. (Björ, 1985) På ett enda år skeppades 10 miljoner liter 96-procentig sprit bara från hamnarna i Danzig och Kiel, från Riga och Tallinn förmodligen lika mycket till. Samma år var den svenska tullens beslag 13 000 liter. (Linnell, 1995) Spriten flödade in längs den långa kusten, skärgårdsbefolkningen tjänade extrapengar på att åka ut till båtarna på internationellt vatten och storsmugglare som finländaren Algoth Niska blev närmast folkhjältar på att lura tullen och förse de törstiga med sprit. Niska gav 1931 ut sina memoarer om sina spritsmugglingsäventyr för att därefter bege sig till Tyskland och smuggla judar undan nazismen. Boken ”Mina äventyr” inleds med en dikt:
”Skummet yr kring bogen och ögat stirrar och spejar.
Söker ett glimmande ljus långt ute på havet.
Där skall hon finnas nånstans skutan med last.
Ifrån lyckligt lottade länder där vinet är en glädje.
och icke ett brott som skall sonas likt mördarns och tjuvens.
Se på det kallt: Tror någon kristen
själ att Hösterman nånsin känner
ruelsens tagg med tusen liter i ladan?
Illa kännen I då, fanatiker, skärgårdens söner!”
(Linnell, 1995)
Den storskaliga smugglingen minskade väsentligt efter att förbuden i Norge och Finland hävts, dog ut under andra världskriget för att sedan förekomma i mindre skala. Andra metoder att komma åt sprit var läkares förskrivning och vidareförsäljning och fusk med motböcker. Restaurangerna kompletterades med lönnkrogar på landsbygden och med festvåningar i städerna. Substituten var långtifrån alltid perfekta. Inte minst i Norrland, där restriktionerna var som hårdast, förekom omfattande bruk och missbruk av eter, Hoffmans droppar och hårvatten.
Trots den kuppartade etableringen av alkoholpolitiken eller de kontroller som folk utsattes för, kanske en del tycker att parallellen med DDR är metaforisk och osaklig. De bör titta extra på alkoholbyråkratin. En major H E Uddgren från Uddevalla beskriver den makt som byggdes upp genom den Brattska kontrollapparaten och de goda monopolintäkterna:
”Inalles stå mycket stora summor härvidlag till förfogande för att skapa en i vått och torrt trogen spritbyråkratisk folkklass, som dessutom kan utnyttjas i såväl det kommunala som politiska livet.” (Bruun, 1985)
Det handlade om en betydande kader. Åtminstone fyra register skapades för den individuella prövningen. I Göteborg arbetade elva personer bara med att sortera och plocka ner alkoholrekvisitionerna i portföljerna. Dessutom grundade Bratt tidningen Tidskrift för Systembolagen, som blev ett viktigt organ för Kontrollstyrelsen, för den centrala kontrollen av de individuella Systembolagen och naturligtvis även för Brattsystemet i stort.
Lojala medarbetare fanns det gott om. I Västerås på 1930-talet härskade exempelvis Åke Lemming över den individuella kontrollen. Han var andra generationens Systembolagsman, det var hans far Erik som vid inspektion noterade ”krogronderna” i Göteborg. Lemming den yngre förde utöver Systembolagets personakter två egna privatregister, ett på 6 450 maskinskrivna sidor över samtliga motboksinnehavare, och ett på cirka 7 000 sidor över sådana som betraktades som ”opålitliga”. Uppgift erna inhämtades via kontakter och personligt spionage även på fritiden, bland annat på stadens restauranger.
Enligt uppgift var Lemming mycket förtjust i att leka ”katt och råtta” med personer som kom för att överklaga beslut. I vissa fall var han oväntat ”generös”, exempelvis mot en kvinna han bedömde som psykiskt labil, i andra fall nitisk. I ett fall trodde han sig veta vem den svartmuskige och lindrigt nyktra person som besökt nykterhetsnämnden var och förvägrade denne motbok. Först efter en omfattande utredning, där den egna förhastade slutsatsen dolts, medgavs motbok till den oskyldigt misstänkte personen. Lemming tyckte också om att fråga varje person som kallades in om motboken var att föredra framför den fria spriten, och lät förstå att motboksbeviljandet hängde på att Lemming fick ett jakande svar.
När Lemming upplevde att restriktionssystemet urholkades klagade han på att ”den positiva brattska (sic!) andan bland bolagspersonalen höll på att dö ut”. Han ville även att statsbidrag skulle utgå till nykterhetsorganisationer för att ta på sig ”kontrolluppgifter i systemets tjänst”. (Frånberg/Koskikalio, 1985).
Lika lojal som byråkratin var mot systemet, lika fientlig var man mot dem som hotade det. Bratt utverkade som vi sett extraordinära lagar i jakten på smugglare, hembrännare skulle ”känna sig ständigt fredlösa”, statsmedel och monopolbolagets vinster gick till stora kampanjer mot dessa företeelser. (Björ, 1985) I jakten på systemets fiender gick byråkratin regelbundet utanför lagen. I Västerbotten fonderade landshövdingen medel för att täcka böter för dem som dömdes för hemfridsbrott i sin privata jakt på illegal alkohol. Lagbrott ”i nykterhetens intresse” beivrades sällan av lokala rättsinstanser, fonden täckte huvudsakligen fällande domar i högre instans. (Frånberg/Koskikalio, 1985)
Här finns både likheter och skillnader med totalitära system. I DDR och andra totalitära stater kontrollerades ”de andras liv” för de åsikter och partisympatier de eventuellt kunde hysa. I Sverige kontrollerades ”de andras liv” för att de ville dricka alkohol. Metoderna var desamma, lockade fram samma mörka sida av byråkrati och människorna i den. Måhända kan spriten och den nitiska omsorg den ägnats på ett perverst sätt ha räddat den svenska demokratin och friheten på samhällets övriga områden. Frågan är vad en Åke Lemming arbetat med i ett annat samhälle. Frågan är vad Ivan Bratt kunnat åstadkomma om han inbillat sig att den stora samhällsfaran låg i kapitalets utsugning, teknologins frammarsch eller det judiska inflytandet, snarare än i alkoholen. Sådana frågor borde stämma till eftertanke, inte minst bland Bratts och restriktionssystemets beundrare.
Brattsystemet med individuell kontroll och ransonering av inköp, och mattvång, ransonering och folkrestauranger som uteliv, avskaffades till slut 1955. Något så unikt som en utredning som inte dominerades av helnykterister och där ordföranden Gunnar Danielsson ville minska krånglet för vanligt folk, beslöt att avskaffa både ransoneringar och mattvång. Så småningom blev även prissättningen fri på restaurangerna. För en gångs skull tilläts hänsyn till enskilda människors värdighet och självbestämmande dominera över ensidiga krav på skademinimering och nykterhet, även om man också, framför allt från nykterhetsrörelsens håll, hävdade att ransoneringen skapade en ”suggestionseffekt” som fick folk att köpa ut hela sin tilldelade ranson.
Avspänningen varade nu inte särskilt länge. När mellanölet under 1970-talet blev populärt bland ungdomar fick nykterhetsrörelsen en ny företeelse att förfasa sig över och driva kampanj emot. Mellanölet kallades ”ett av de största problem samhället upplevat”. Dåligt underbyggda studier spred vandringshistorier om att ”många ungdomar” konsumerade 20 burkar öl per kväll under helgerna. I sann 1970-talsanda blev reklamen en annan måltavla: ”Kapitalistiska intressen manipulerar oss. Hela ölkulturen, skapande av gemyt, ungdomlighet och fräschhet kring ölbruket är en följd av ölbryggeriernas osmakliga kampanj för sin vara”. Mellanölet var förvisso populärt bland ungdomar, men i måttliga mängder. Berusningsdrickandet skedde mest på starksprit. (Edfeldt/Michanek, 1971) Detta hindrade inte riskdagens välorganiserade nykterister att driva igenom en våg av förbud och restriktioner, bland annat förbjöds mellanöl och alkoholreklam. Med detta försvann även möjligheterna till nöjesliv på lokal för de 16–18 åringar som tidigare kunnat gå på ställen med enbart mellanölstillstånd.
Allmänheten var återigen förvisad från politikens utformning, och hänvisad till olydnad. Hjälp på traven gavs bland annat då trubaduren Bengt Sändh 1969 spelade in låten ”Ett recept” som detaljerat beskriver hur man bränner egen sprit. Detta sägs ha fördubblat hembränningen i landet. Det blev också rusning efter destilleringsapparater efter att Gunnar Sträng hotat förbjuda dessa 1974. På 1990-talet bedrev Frihetsfronten nyliberal civil olydnad genom att sälja hembränningsapparater och driva en svartklubb ända till politikerna tvangs ge med sig och tillåta krogar att hålla öppet till klockan fem istället för tre. Så har också restaurang- och krogliv börjat blomstra så smått, och drickandet på lokal står för en större andel av alkoholkonsumtionen idag. Annars är det i allt högre grad utlandsresorna som, särskilt med EU-medlemskapets högre införselransoner, blivit folkets säkerhetsventil. ”Turandet” har blivit lika självklart som en gång ”krogronden”.
Visst har alkoholpolitiken genom gått en perestrojka under dessa år, dock huvudsakligen som motspänstig anpassning till EU. Vi har fortfarande kvar monopolet på alkoholförsäljning (som blev ett centralt statligt bolag 1955). Ett monopol som inte vågar tala om att de har utökade öppettider till jul, men däremot varje år driver stora annonskampanjer om det förträffliga i att alkoholen säljs av ett monopol. Just eftersom vi har monopol finns det ingen som kan säga emot, åtminstone inte i stora annonskampanjer förbehållna företag. Försäljningskontroll leder till åsiktskontroll, precis enligt den ”desintresseringstanke” som en gång motiverade den.
Den moderna folkhälsoideologin förenar nykterhetsrörelsens moralistiska ansats att göra allt alkoholbruk till missbruk (riskbruk), med ett försvar för varje reglering som hämtat från Brattbyråkratins glansdagar (Edwards, 1994). Bara så kan vi förstå Folkhälsoinstitutets nitiska ingrepp mot restauranger som blandar egen julsnaps, regeringarnas förtjusning i höga alkoholskatter eller det faktum att det verkar vara lögn att ändra reglementet så att sushirestauranger får servera öl och vin. När Grand Hôtel i Stockholm får tillstånd att servera champagne vid sina frukostar klockan 8, medan en pizzeria får avslag för ölservering klockan 10 kan man förvisso se det som en liten liberalisering, men som helhet bär beslutet spår av samma klassrelaterade paternalism som en gång motiverade folkrestaurangernas monopol över de ”kroppsarbetande klasserna”.
Så visst kastar det gamla Systemet och dess lojala byråkrati sina långa skuggor över drickandet än i vår tid. Motboks- och restriktionsnostalgiker frodas i dagens myndighetsflora, i akademin, i politiken och i den än idag Brattlojala Dagens Nyheter. De pekar gärna på att drickandet under motboksperioden var lägre än både perioden före och efter, och att missbruk och alkoholskador minskade mer än genomsnittet (Lenke, 1985, Nycander, 1995). Enligt nykterhetsivrarnas eget snäva utvärderingskriterium, att minska alkoholskadorna, kan alltså Brattsystemet förklaras som en framgång. Alkoholskadorna minskade, inte så mycket som förespeglades och som med alla restriktionssystem mest i början, men dock. Andra pekar förvisso på att 75 procent av fylleriförseelserna begicks av folk utan motbok och att de som ökat sitt drickande mest sedan motboksperioden är medelålders kvinnor och män som numera unnar sig några glas vin. (Johansson, 2006) Framför allt saknas dock det bredare perspektivet. Är minskade dödstal i skrumplever och minskade fylleri förseelser tillräckligt för att motivera en integritetskränkande kontrollapparat? Är de tillräckliga för att motivera åsidosättande av demokrati och rättssäkerhet? Motiverar de att krog- och restaurangkulturen helt stampas ut? Om ett restriktivt system får tre personer att istället för att stråla samman på krogen för en bläcka gå hem till sitt, med två som håller sig nyktra och en som i sin ensamhet berusar sig på hårvatten: Är det en otvetydig framgång bara för att totalkonsumtionen gått ner och fylleriet minskat på stan?
Framför allt – för att återgå till den invändning August Palm med flera reste redan vid 1900-talets början – vem ska göra denna avvägning mellan alkoholens fördelar och risker? Varför ska helnykterister bestämma över hur alla andra människor dricker? Eller myndigheter, ”experter” och politiker för den delen? De kan knappast sägas ha hanterat denna beslutsmakt på ett ansvarsfullt och balanserat sätt. Kanske är det trots allt bättre för både vår trevnad och vår demokrati om vi ansvarar för vårt drickande och vårt uteliv alldeles själva.