Hur är det att träffa en rymdhjälte? Det är nästan 39 år sedan Charles Duke gick på månen. Nu var den forne astronauten i Stockholm för att tala på utställningen A Human Adventure på Tekniska muséet. Många gamla astronauter är utleda på att intervjuas om sina färder, Duke är däremot öppen, artig och professionell. Entusiasmen och äventyrslustan från månlandningarna gick att känna av.

Mest sensation för Apollo 16 väckte månbilen. En lättstyrd batteridriven roversom var packad på landaren och monterades efter landningen. Maxfarten låg på 17 km/h och astronauterna såg till att inte åka längre bort än sex kilometer från landaren. Vid ett nödstopp skulle de ha chansen att gå tillbaka innan luften tog slut. ”Rovern står kvar på månytan så om du vill ha en kärra för åtta miljoner dollar så kan jag berätta var den finns att hämta. Ingen rost, fast du får nog byta batteriet”, skämtar Duke. Fast har bilen inte blivit träffad av en meteorit fungerar den troligen.

”Vi borde ha tagit fler PR-bilder på astronauter”, säger han fundersamt. ”Nu tog vi främst vetenskapliga bilder”. Ofta skyms syftet med månlandningarna bakom mediasensationen. Särskilt Apollo 16 var en vetenskaplig expedition, med syfte att landa i ett geologiskt mycket intressant område vid den slitna Descartes- kratern. Forskningsresultaten blev intressanta, tidigare trodde man att området formats av vulkaniska flöden med olika viskositet. Det visade sig snarare vara att mycket av stenen i kratern är fragment av meteoritnedslag som vaporiserats. De hittade vulkanisk sten som kylts mycket långsamt och blivit puder eller förglasad sten. Måndamm täcker allt, och det finns ingen is på månen. Troligen är det fruset kväve som påminner oss om det.

Apollo 16 samlade in 98 kilo av totalt 378 kilo månsten. Ingen lätt sak att få ner den tyngden till Jorden. Duke och de andra fick läsa i en master i geologi och fick en genomgång om hur fynd skulle samlas in och katalogiseras med bilder från de automatiska kamerorna från Hasselblad, så att geologerna på Jorden skulle kunna hålla reda på stenfynden. ”Ingen färgprakt på månen. Svarta, vita, grå stenar, ser inte så olika ut”. Idag är de flesta astronauter forskare, berättar han, så systematiken i insamlingen skulle vara mycket noggrannare.

Då det inte finns någon atmosfär kan värmen från solen bli farlig. Rymddräkterna klarade 130 grader, men månytan värms upp mer av solen så de lämnade när temperaturen stigit till 110 grader. Materialet i dräkterna är mycket hållbart för både hugg och slag, så mikrometeoriter var ingen fara. Den största risken med månpromenaderna var snarare att bli överhettad och få värmeslag, särskilt då månens låga gravitation lurar astronauten att överanstränga sig i 160 kilo tunga dräkten. Nog känner sig en människa lättare på månen, men blir inte Stålmannen för det. Kylsystemet i dräkten är därför mycket viktigt, och en gång höll det på att sluta illa. Duke ville leka mån-OS och hoppa högst i sin dräkt, tappade balansen och föll nästan på rygg. Om han inte vänt sig i fallet i sista stund, hade han slagit sönder syretanken och kylsystemet.

Duke är fortfarande den yngste som gått på månen. Mycket av rymdprogrammet har lagts i malpåse till hans besvikelse. Kanske borde han ha tagit chansen att fortsätta med rymdskytteln, fast nu är är det yngre förmågors tur. De kommersiella rymdresorna ser han fram emot och omtalar Space X, Nevada orbital science, Boeing och rymdturismen från Kiruna som Virgin Galactic påbörjar år 2012. Men det är månen som han fortfarande ser som mänsklighetens tröskel ut i världsrymden. ”Vi borde bygga en bas på månen, som forskningsstationerna på Antarktis, en sådan går att underhålla. Resan till planeten Mars är nästan en enkelriktad resa. Vi kommer att åka dit, så småningom, men månen är fortfarande det mål som går att uppnå lättast”.

Fotografier Waldemar Ingdahl