Occupy Wall Street rörelsens etos har även spridit sig till situationen för forskningen och utbildningsväsendet. För att forskningen och vetenskapen ska fungera väl behövs annat än vaga protester.

Chefsredaktör Benulic har skrivit om Occupy Wall Street, Kallbergs USA har tagit upp proteströrelsen hemma i Texas, Uncle Robert in India har skrivit likaså och Tanya lever väl med det varje dag. Nu tar jag på Vetenskap också upp Occupy Wall Street fenomenet. Marc Kuchner skriver i Scientific American om den nya vändningen: Occupy Science. Vid Occupy tältlägret i Baltimore så protesterade några forskare mot dåliga arbetsvillkor och naturvetenskapens låga ställning i det amerikanska samhället.

Occupy Science. Intervjun med biokemisten slutar något oväntat i reklam för en bok. Ett PR-stunt?

Det finns stora problem i hur forskningsstrukturerna fungerar, men Occupy-rörelsen verkar inte kunna beskriva problemen eller ta fram lösningar. Det är svårt att avgöra från beskrivningen Kuchner ger hur många forskare som deltog, men känslorna av frustration finns ute på många institutioner. Det är många osäkra år som doktorand och forskningsassistent, eller än mer osäkra anställningar. Professorer arbetar mer med administration än att forska.

Forskningen har efter det system presidentrådgivaren Vannevar Bush utformade varit ett centralplanerat system. Forskningsmålen var relativt lätta att formulera då. Den forskning som ligger närmast näringslivet får förstås anslag, men även företagen satsar mindre på forskning och utveckling. Då handlar det mer om vidareutveckling än om innovationer. Innovationspolitiken har lidit av att bli otydlig. Bob Lyons har skrivit en bra artikel om dagens innovationspolitik.

Frustrationen beror också på ett strukturskifte för kunskapsarbetarna, universiteten och högskolorna har förändrats. Uppsala universitet hade på 50-talet runt 3.500 studenter, ett tusental mer än antalet femtio år tidigare. Idag har Uppsala mer än 22.000 studenter. En akademisk titel har inte samma värde som tidigare.

Det finns alltså många problem i samhället att ta itu med, men avsaknaden på idéer, bristen på ledarskap och att organisationer vittrar samman är inte styrkor. För att få rätsida på utbildningsväsendet behövs fler alternativa sätt till finansiering, öppnare karriärvägar och konkreta förslag.