Fysikern Stephen Hawking sörplar soppa mitt under en föreläsning. Då Hawking lider av den muskelförtvinande sjukdomen ALS så kan vi tänka oss hur pinsamt det ser ut när hela auditoriet i aulan vänder sig om och tittar på honom.
Det är inledningen på kvantfysikern och New Scientist – skribenten Michael Brooks nya bok Free Radicals: The Secret Anarchy of Science. Boken känns ofta tvetydig som inledningsscenen. Det är synd, Brooks budskap är intressant, men tas ett steg för långt. Det är skillnad mellan att bryta konventioner och att bete sig illa, för det sistnämnda behöver inte ge resultat - snarast tvärtom.
Varför skildras Hawking så? Brooks vill visa att forskare också är människor. De är fulla av brister, de fuskar, de behandlar varandra orättvist, de finner inspiration i mystik eller droger, de håller fast vid sin älsklingsteori oavsett vad experimenten säger. Isaac Newton var den siste trollkarlen. Albert Einstein valde ut resultat som stödde hans teorier, tog andras upptäckter och drog stor nytta av sitt kändisskap. Michael Faraday tillhörde en kristen sekt och fick sin tanke om elektromagnetismens tre lagar med elektricitet, magnetism och rörelse ifrån treenigheten med fadern, sonen och den helige anden.
Forskningsprocessen är en anarki som påminner mer om vilken arbetsplats som helst än samhällets bild av fridsam lagerlund befolkad av Mr. Spock och Professor Kalkyl.
Den viktiga varningen i boken är att forskningen efter andra världskriget vill vara så respektabel, metodbunden och känslolös att den blockerar det fritänkande och anarki som ger den liv. Det stämmer förvisso, men vetenskap handlar också om det trista arbetet med sannolikheter, och att kunna bevisa att teorier inte stämmer. Det är långt ifrån den heroiska forskning som politiker och allmänhet ofta vill ha, ”varför kan inte forskarna bara komma överens och säga vad som ska göras”?
Free Radicals tar upp viktiga kritiska teorier om vetenskapen, från t.ex. Paul Feyerabend men det känns som Brooks främst kritiserar dem som trodde att all vetenskapsteoretisk debatt avstannade med Sokalaffären. Beskrivningarna över hur många upptäckter gått till är intressant populärvetenskap. Boken är väl skriven och rymmer bra idéer, men genomförandet gör att det är svårt att bli riktigt entusiastisk över resultatet.
Waldemar Ingdahl den 17 augusti 2011