Att blir far eller morförälder är för många nästan en lika stor glädje som att bli förälder. Hur kommer det sig?

Professor Rachel Caspari vid Central Michigan University påpekar att de flesta av våra förfäder i jägar – samlarsamhället dog för trettio års ålder av sjukdomar, svält, rovdjur eller av komplikationer vid barnafödsel. Så började för 30.000 år sedan fler människor uppnå sin trettionde födelsedag, det var ungefär vid samma tidpunkt som stenverktyg blir mer avancerade. Ålderdom kan ha varit lyckosamt i evolutionen.

Farmor och mormor levde så länge att de hann träffa sina barnbarn, avlasta föräldrarna och föra vidare kunskaper. Barnbarnen behövde inte återupptäcka det mesta själva om vilken mat som var bäst, vilka djur som det är bäst att undvika etc.

När den äldre generationen överlevde längre var det också lättare att undvika bråk om naturresurser mellan olika stammar av jägare – samlare. Far- och morföräldrarna kom ihåg släktförhållanden mellan stammarna som den yngre generationen inte hade tillfälle att hålla reda på.

Rachel Caspari anser att då cro magnon människorna, våra förfäder, levde längre så fick de alla dessa fördelar jämfört med neandertalmänniskorna. Det var ett av skälen till att de dog ut, menar hon. Casparis teori om att farföräldrarna var det hemliga vapnet mot neandertalarna bestrids av Dr. Eric Trinkhaus. Trinkhaus har funnit att livslängden mellan de två människosläktena var ungefär lika lång och anser därför att utvecklingen snarare måste bero på skillnader i fertilitet och hur många barn som överlevde.

Vi på 2000-talet ställs inför lika stor förändring som vår förfäder. Nu när medellivslängden stiger så skjuts visserligen barnafödandet upp i åldrarna, men allt oftare kommer inte bara att bli bekanta med farfar och mormor utan även generationerna före dem. Kommer farfarsfar och mormorsmor att ha samma relativt nära kontakt med sina ättlingar? Kommer vi att stora förändringar i hur våra familjer fungerar med större familjekretsar, eller kommer avståndet vara för stort och intresset för varandra att vara för litet?