Medeltidsveckan har börjat i Visby. Många besökare klär upp sig i tidsenliga dräkter och återger det dåtida livet.

Helrustningen har blivit symbolen för medeltiden, och universitetet i Leeds gjorde nyligen en studie om hur väl riddarna kunde röra sig i sina rustningar. Forskarna i Leeds kom fram till att det krävdes styrka och energi för att bära rustningen. Fyra frivilliga medeltidsentusiaster, vana vid att bära rustningen, fick springa på ett löpband och man mätte deras syreförbrukning och energiåtgång. Det gick åt nästan dubbelt så mycket av syre och energi som vid vanlig löpning. Vilket inte är ett oväntat resultat, det är svårt att andas i rustningen och dessutom är tyngden av pansaret dåligt fördelat över kroppen.

Studien är rolig, och det finns en hel genre av liknande medicinsk forskning om historiska fenomen. En närmare titt visar att fysiologiska studier också måste förstå det historiska sammanhanget för att vara givande forskning. Det är en rätt sentida 1400-tals rustning som forskarna testar, den användes när riddaren slogs från hästryggen.

Rustningarna blev tyngre genom tornerspelen, och armborstets spridning. När långbågen blev vanlig kunde fotfolk skjuta fler pilar mot riddarhärarna innan deras hästar hann fram. Rustningarna blev tyngre men ökade inte sin skyddsförmåga lika mycket. De allt tyngre rustningarna kom till för att försöka bemöta den tekniska utvecklingen. När musköter och kanoner slog igenom var riddarnas dominans på slagfältet redan bruten. Det bepansrade rytteriet blev för dyrt jämfört med musketörerna.