Vilken resa det har varit! Voltaire och tidningen Spiked har beskrivit i en artikelserie hur klimatfrågan utvecklats efter Köpenhamn, vägen till Cancun och dagens stillestånd. Resan slutar vid en frukost i Visby. Sveriges tidigare finansminister Allan Larsson har skrivit en rapport för Global Utmaning. Då kom det! Nu måste strategin bytas i klimatförhandlingarna. Det blir inget avtal i Durban.

 

Före Köpenhamn var strategin sammanhängande för att få till stånd ett globalt bindande avtal under FN:s övervakning. U-länder skulle få miljarder dollar i bistånd för att ställa om och kompenseras av de rika länderna för sina kostnader. Den synen på världens länder som rika och fattiga stämmer allt mindre. Utsläppen skulle minskas till en nivå som begränsade klimatförändringen till en höjning på två grader globalt.

 

Debatten har främst handlat om klimatforskningen; om koldioxid, sotpartiklar och hockeyklubbor. Det fastnade alltid på första steget; att kraftfullt fastslå bevisen för att en klimatförändring orsakad av människans utsläpp håller på att ske. När debatten alltid stannade på vetenskapen så diskuterades sällan hur genomförbar en global klimatkonvention skulle vara.

 

Är kostnaden för att inte göra något alltför hög? Är de föreslagna åtgärderna rimliga och effektiva? Finns det enklare och billigare sätt att uppnå samma mål? Så bedöms rimligheten både för att byta ut kullerstenarna på Donners plats, som för att skriva en klimatkonvention.

 

Vetenskapen betonades för att motivera kostnaden. Just genom den visshet som framfördes i klimatforskningen, behövdes inte några större osäkerheter kring materialet för att allmänhetens förtroende skulle sjunka (ibland oförtjänt mycket).

 

De ekonomiska, teknologiska och diplomatiska förändringarna av ett avtal skulle vara just globalt omfattande. De skulle kräva massiva omställningar även från länder som inte vare sig vill eller är förmögna till att införa kontroller i varje steg av sin ekonomi. Ett avtal skulle bli urvattnat, omöjligt för USA:s senat och Kinas politbyrå att godkänna, eller omöjligt att upprätthålla.

 

Det skulle förstås behövas någon institution som kan bestraffa de nationer som bryter mot avtalet, men vi lever alltmer i en värld med flera maktcentrum. FN klarar inte den rollen. USA skulle inte kunna straffa Kina ens om de ville.

 

Under kalla kriget ställdes världen inför det mycket tydliga hotet av ett globalt kärnvapenkrig. Det var inte tillräckligt för att få parterna att skriva under ett avtal att avskaffa alla atombomber. Ett globalt nedrustningsavtal skulle i jämförelse vara lättare att övervaka.

 

Allan Larsson hoppas på en plan B till avtalet om att styra koldioxidpriset. Rapporten faller rätt snart ned i förhoppningar om fler komplexa internationella avtal.

 

Klimatförändringar är ett stort problem, men det räcker inte om lösningen som föreslås är ogenomförbar eller oekonomisk. När man lägger ihop naturvetenskap, energisäkerhet, ekonomisk och teknisk utveckling, befolkningsutveckling och mycket mer letar man snart efter ett enskilt universalmedel.

 

Hur äter man då en elefant? I bitar! Som miljödebattörerna Nordhaus och Shellenberger påpekat är problemet att vi ser klimatdebatten som en utsläppsfråga och inte en energifråga. Alternativa energikällor är för ineffektiva i jämförelse med fossila bränslen. Det blir en fråga för innovation, och hanterbara lokala lösningar.

 

Miljöminister Andreas Carlgren sa inför Köpenhamn ”det finns ingen plan B”. Nu är det dags att skaffa en. Fast den debatten är en annan än efter Köpenhamn, och leder oss på en väg från Almedalen som inte leder till Durban.