Prostatacancer är en av de vanligaste cancerformerna. I Sverige drabbas omkring 10.000 män varje år. Det är främst medelålders män, och nuförtiden överlever 75 procent som får diagnosen.

Trots den höga förekomsten blev sjukdomen först riktigt omtalad efter att nyhetsankaret Jarl Alfredius dog. Alfredius blev en väckarklocka som hans kollega Ulla-Carin Lindquist blev för ALS och Sighsten Herrgård blev för AIDS. Det förändrade attityden att prostatacancer var något skamligt.

Hade Alfredius kunnat räddas med tidigare pappografi? Om det fanns rutinmässiga tester skulle man kunna få diagnos och behandling i god tid och slippa biverkningar från den tuffare behandling som sätts in senare i sjukdomsförloppet? 

Problemet är, som urologen Benny Holmström i Umeå framfört, att det inte riktigt finns bra rutintester för att hitta prostatacancer. PSA-prov, ProstataSpecifikt Antigen, används eftersom män med prostatacancer får ett förhöjt PSA-värde. Samtidigt är det ett grovt test, det missar en del män med prostatacancer, och en del män får förhöjt PSA-värde av andra orsaker än cancer, som vid prostataförstoring.

Med en frekvens av Typ I- fel på mellan 15-30 procent kan män som inte alls riskerar cancer vid en masstestning felaktigt pekas ut och får genomgå cancerbehandling med stor risk för biverkningar i form av impotens och inkontinens. PSA-provet har hjälpt till att sänka dödstalen, men man vet inte riktigt hur mycket.

Mäns vilja att testa sig kommer att öka. Ett test behöver inte vara perfekt för att göra nytta, så det behövs tydligare information om testets fördelar och nackdelar. Vidare behövs fler möjliga behandlingar och tester. Kampen mot prostatacancern går åt rätt håll.