Nu är det år 2011, skulle vi inte ha hushållsrobotar som gjorde allt tråkigt städjobb, kroppsarbete och tråkiga rutiner? I science fiction-filmerna fanns ju människoliknande robotar.

Robotiken har tagit stora steg framåt, särskilt inom industrin och tillverkningen. Fortfarande är det ett tekniskt problem att få robotar att efterlikna människans komplexa rörelsemönster. Robotar som Big Dog är fortfarande rätt så klumpiga ännu, och förhållandevis dyra.

Ett annat skäl har att göra med hur väl vi människor accepterar robotarna i vår vardag. Forskaren Masahiro Mori beskrev 1970 The Uncanny Valley. Det går bra med industrirobotar och soptunnor à la R2D2, men får svårt för robotar när vi inte riktigt kan avgöra om det är mänskligt eller inte. Robotar som uppfattas som bara nästan mänskliga känns äckliga, men robotiken är ännu inte så bra att den helt övertygar betraktaren att roboten också är mänsklig.

Mori hämtade begreppet från psykoanalysens Das Unheimliche som bl.a. Sigmund Freud skrev om. Något välbekant som också innehåller något obekant, upplevs som mer hotfullt.

Uppfattningarna kring robotar, om det levande och döda föremål, skiljer sig åt mellan kulturerna. I Japan så finns inte riktigt de skarpa gränsdragningarna, och robotar har byggts där som definitivt går in i The Uncanny Valley. Det har spekulerats i att attitydskillnaden beror på shintoismens syn på att även icke-levande föremål är besjälade.

Många uppgifter kan robotar lösa utan att likna oss, men i slutändan ska de verka i en värld anpassad till människorna. Kanske är det robotar som Nao som är framtiden? Den kan göra många invecklade uppgifter, och har mänsklig form, men är snarast gullig och känns inte som något obekant hotfullt.