Vi människor har mycket att tacka den hårt avlade vita labbråttan för. Om man tänker efter på hur många försöken på dem har räddat, finns det fog att kalla råttan för människans bästa vän.

I slutet av 90-talet trodde många forskare, och Scientific American, att djurförsök snart skulle tillhöra det förflutna. Datormodeller skulle användas istället. Nu på 10-talet har den vita labbråttan gjort comeback, eller snarare en ny genmodifierad råtta.

Den gamla sorterns försöksdjur avlades för att försöka likna oss. De fick t.ex. cancer och diabetes. Fast råttors ämnesomsättning är inte så lik människans, det finns en risk med att dra för många slutsatser från experimenten. Ett exempel på när forskarna drog för stora slutsatser från råttförsök var skandalen med Neurosedyn.

Sekvensieringen av genomet gav mer kunskap om råttans genuppsättning och på den nivån är råttor mer lika människor.

Eugeniken har försvunnit ur forskningens sätt att tänka sedan länge, men allmänheten resonerar ofta om genetik i närmast eugeniska termer. Tänk på hur media brukar rapportera! ”Forskarna har funnit genen som styr anlaget för cancer”, men anlaget är bara en del av de interaktioner som styr hur egenskaper uppkommer, vilket inte minst epigenetiken visar. Cancer, fetma eller mutationer kan se likadana ut hos individen, men kan ha uppstått på olika sätt genom ett samspel mellan arv och miljö.

Dagens labbråttor har mänskliga egenskaper, de har immunsystem med samma genetiska kod som människan för att undersöka immunbristsjukdomar, mänskliga nervsystem eller så odlas mänsklig vävnad i dem. Det går inte att simulera med en dator, så djurförsöken verkar bli kvar en tid till.