Donald Kessler vid NASA tecknade 1978 upp ett mardrömsscenario. Gamla satelliter, förbrukade raketsteg, skärp och skrot som släppts ut av rymdfarkoster skulle kunna ansamla i så stora mängder att de blev farliga. Rymdskrotet skulle kunna krocka så många gånger att de utlöste en okontrollerbar mängd seriekrockar. 

Skrotet färdas i rymden med en hög hastighet, så hög att det kan slå stora hål i satelliter och rymdskepp. En bit rymdskrot med en omkrets på tio centimeter skulle, med de hastigheter som de får i omloppsbanan, motsvara energin hos sju kilo trotyl. Kesslersyndromet är att det kan bildas in ring av farligt rymdskrot i omloppsbana runt jorden. Det blir för farligt och dyrt med rymdfärder, mobiltelefonsatelliter, tv- satelliter, vädersatelliter och navigationssatelliter.

Kesslers chefer på NASA lyssnade på honom. De var inte överförtjusta, men förstod att det låg mycket i tanken. Före det hade NASA antagit att rymden är så stor att rymdskrotet antingen hamnar långt bort, eller brinna upp när det faller ned i jordens atmosfär. Nu fördubblas mängden rymdskrot varje år. Problemet är att det är för dyrt att samla in skrotet.

Så den 10 februari 2009 slog Kesslersyndromet till. Den gamla ryska satelliten Kosmos 2251 och kommunikationssatelliten Iridium 33 krockade långt över Sibirien. Kollisionen slog satelliterna i 2100 delar som spreds i en omloppsbana. Varje del ett allvarligt hot mot andra satelliter och rymdskepp.

En månad senare hotades den internationella rymdstationen ISS av rymdskrot. Astronauterna fick en tidig varning och hann sätta sig i den Soyuz-kapsel ISS använder som livbåt. Rymdskrotet missade rymdstationen med några mil. Det var nära ögat.

Kesslersyndromet är ett allvarligt hot mot rymdfarten, och det är allvarligt att det är först de senaste åren som man har börjat diskutera det. Kina har inte haft ett aktivt rymdprogram särskilt länge, men redan beräknas en tredjedel av allt rymdskrot komma från dem. Föreslagna lösningar har handlat om allt ifrån laserstrålar till nanoteknik som plockar sönder skrotet på molekylnivå. Frågan är vem som skall betala för de lösningarna, nu när USA skär ned?

Den billigare lösningen skulle vara mäta ut vissa banor nära atmosfären för skrot, vilket FN rekommenderat, så att skräpet förbränns fortare. Än så länge har de rymdfarande nationerna inte kunnat komma överens om vilka banor. Andra förslag är system för att nedskräparen får betala städningen eller att upphittaren får behålla skrotet. Det skulle öppna för privata städfirmor i rymden.