Svensk rymdindustri är framåt, men det bör sättas i rätt perspektiv. USA står för tre fjärdedelar av alla utgifter på rymdfart, ESA för 9 procent. ESA:s sammanlagda satsningar utgörs främst av Frankrike, Tyskland, Italien Storbritannien och Spanien. Övriga medlemmar är rätt försumbara sett till hur mycket pengar de satsar.

Den europeiska rymdindustrins stora flaggskepp har varit satelliterna i navigationssystemet Galileo, som är avsett som ett svar på amerikanska GPS. Det är också ett dåligt exempel på hur stora forsknings- och infrastruktursprojekt ska gå till.

Galileo är nu tio år försenat och uppskattas nu kosta skattebetalarna 22,2 miljarder euro över tjugo års tid. Risken finns att Galileosystemet inte drar in sina kostnader, ens om det fungerar.

Hur gick det till?

År 2000 uppskattades kostaden till 7,7 miljarder euro, med 2,6 miljoner från offentliga medel och resten från privata investerare. De privata investerarna har dragit sig ur projektet för att konkurrensen från GPS samt ryska, kinesiska, indiska och japanska alternativ är hård. Bråket med den kinesiska partnern blev särskilt dyrt, då kinesernas Compass kom upp före och EU måste nu be om tillstånd för att sända på frekvenser ursprungligen avsedda för Galileo. Europeiska kommissionen överskattade att intäkterna till år 2020 skulle ligga på 275 miljarder euro, med makalösa 3 miljarder användare och ge 150 000 nya arbetstillfällen i EU. Nu diskuteras siffror som 90 miljarder euro, och tyska leverantörer fördömer projektet när de är på tu man hand (VD Berry Smutny har sedan dess fått lämna sin plats).

Det brukar sägas att högteknologiska rymdprojekt på den här nivån inte kan lämnas till marknaden. Ingen är villig att investera. Galileo visar att investeringsviljan finns, om tekniken flyger. Utan det, finns ingen spärr för projekt som inte efterfrågas. Eppur si muove.