Alla datorer som finns uppkopplade mot nätet måste ha en IP-adress, ett nummer som identifierar den bland allt som är uppkopplat och gör att datorn kan utbyta information. IP-adressen fungerar som en snigelpostadress, med avsändare och mottagare. Precis som med posten används den för både brev och paket, stora och små meddelanden.

När internet började fanns det 4 miljarder adresser tillgängliga, och det antogs vara nog. Så blev det inte, internet blev enormt, och tekniker började fundera på om antalet IP-adresser skulle ta slut? En av lösningarna som togs fram är IPv6, med en enorm mängd tillgängliga adresser. Kruxet är att IPv6 inte kan kommunicera direkt med det gamla IPv4. Det finns ett fåtal IPv4- adresser kvar för utdelning. Försök att uppgradera alla användare till den nya versionen har inte lyckats, och nätet kommer nog att få använda båda protokollen parallellt. Det kan leda till problem om inte datorer kan kommunicera med varandra över nätet.

IPkalypsen kan nog undvikas genom att tillåta översättning mellan de två protokollen. Det går att jämföra med att datorerna nu talar två olika språk, och behöver översättare.