År
1925 publicerade den tyske zoologiprofessorn Günther Enderlein boken
Bakterie Cyklogenie (bakteriernas livscykel). Enderlein hade teorin
att ursprunget för varje mikrob var ett litet protein av
vegetabiliskt ursprung. Dessutom ansåg han att särskilda stimuli
fick detta protein att polymeriseras till spermites som Enderlein
trodde var ett förstadium av virus eller bakterier. Från virusfas
rapporterade Enderlein att ytterligare utveckling av en bakterie
skulle kunna äga rum, och till slut bli en svamp.
Professorn
försökte att utveckla en isopatisk medicin, att behandla en sjukdom
med samma ämne som orsakar sjukdomen, t.ex. mikrobiella patogener
och toxiner. Det
var vettigt utförd forskning för sin tid, men hans modell av livscykel för
bakterier med ett växtprotein som utgångspunkt har visat sig
felaktig. På den tiden ansåg forskarna att det var proteiner som var den
grundläggande enheten i alla levande varelser och grunden för
ärftlighet. Fram till 1953 med Watson och Cricks upptäckter var det
inte känt att DNA är en fråga om ärftlighet och att
DNA-transkriberad RNA är mallen för mer än 25000 proteiner i en
mänsklig cell. Enderlein kände inte till DNA och vad som styr
genetisk information.
Enderlein
utvecklade också ett diagnostiskt verktyg för att undersöka de
mikrober omvandlades till virus, till bakterier och slutligen svampar
genom att observera blodet hos patienten i ett mikroskop, och jämföra
förändringarna med vad han sett tidigare hos sjukdomar. Genom att
använda mörkfälts- och faskontrast mikroskop, undersökte han
levrat blod.
Modern
kunskap om cellens struktur och visar att den här sortens utveckling
av mikrober inte är möjligt. Till exempel kan inte ett virus inte
ensamt föröka sig. Det infekterar en cell, med liten mängd av sitt
eget DNA i den mottagande kromosomen, och omvandlar den angripa
cellen för att göra nya virus.
Även
om många frågor kvarstår om orsaken till sjukdomar och de
molekylära mekanismerna som möjliggör och reglerar livet, vet
forskarna förutsättningarna för organismer att existera och föröka
sig.
Günther
Enderleins metod var rimlig för sin tid, men har sedan dess
grundligt motbevisats. Det är så vetenskapen fungerar. Fast
inte alternativmedicinen. Där används blodanalys, Dry Blood
Cell Analysis (DBA) eller koagulationsfaktoranalys ännu, och blandas
till en ny mix med ord som obalanser och makrobiotisk kost. Alternativmedicinen
använder gärna skolmedicinens yttre skal för att ge sig själv trovärdighet. Enderleins avfärdade teorier fungerar ju förstås
inte bättre för dem, allra minst som de används av folk inte ens
satt sig in i varför teorierna var fel.
Waldemar Ingdahl den 24 augusti 2010 07:12