Stephen Hawking har tidigare varnat för att ett möte med utomjordingar kan sluta katastrofalt, nu säger han att mänskligheten inte kommer att överleva om vi stannar på jorden.

Nu har väl ändå Hawking flippat? Är rymdkolonisation lösningen? I långa loppet är vi väl ändå alla döda?

Det finns en poäng med Hawkings resonemang. Riskerna för vår överlevnad har förändrats. Svält, epidemier, krig och naturkatastrofer har blivit mindre farliga, men hoten har inte försvunnit. Snarare diskuterar forskningen nu risken för verkligt stora katastrofer, händelser med feta svansar, något med låg sannolikhet för att inträffa men om det sker kommer att ha extrema effekter. Ett exempel är om Jorden träffas av en stor asteroid.

Risker verkar också utvecklas långt innan vi blir medvetna om att de finns. Några av de riktigt allvarliga hoten, som supervulkaner eller gammablixtar, har upptäckts rätt nyligen. Vem vet vad forskarna ännu inte upptäckt?

Samhället har blivit alltmer medvetet om risker, men det betyder inte att de hanteras bättre. Stora hot kan leda till mycket aktivitet, men till liten nytta. Särskilt stora risker blir svåra att ta till sig, och därför blir de ofta undervärderade. AIDS ses inte som den globala katastrof det en gång var.

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Det spelar stor roll om vi talar om 10, 100 eller 1000 år för hur vi planerar. Titta på de här planerna från Shimizu Corporation, månbaser, rymdkolonier, utvinning av månenergi. Det är visionär ingenjörsvetenskap, som också är sannolik. Det finns alltså fog för Stephen Hawkings förhoppning om rymdkolonisation. Problemet är att ingenjörskonst i den här skalan inte bara är kostsam, utan även väldigt svår att administrera.

Det är därför som uthållighet, resiliens, kan bli viktigare för att möta framtidens risker. System för att få samhället att fungera även om något går fel, och rymdfarten har bäst chans att lyckas om det finns många mindre skäl att ge sig ut i rymden, än mänsklighetens överlevnad.