Ett av de vanligaste argumenten mot vetenskapliga slutsatser är att forskare bara leta efter data som bekräftar en önskad slutsats. Konfirmeringsbias är anmärkningsvärt vanligt hos bl.a. spåtanter, newage-förespråkare och medier. Som du kanske gissar från en sådan lista, så ser forskarsamhället på det avsiktliga sökandet efter bekräftelse av sina slutsatser som en riktigt trist form av dålig forskning.

Det betyder inte att konfirmeringsbias inte sker i forskningen, och det förekommer tyvärr nog mer än vad det borde göra. Tre tänkvärda fall är de patriotiska franska N-strålarna, Jacques Benveniste och vattnets minne, samt Margaret Mead och hennes forskning om sexuell frigjordhet i Polynesien.

Hur kan sökandet efter bekräftelse göras rätt? Lösningen är enkel, fast ändå så svår. Det är att vetenskap är en fullkontaktskampsport och att kritik från andra forskare är välgörande för alla parter. I de allra flesta fall så förstår forskaren förklaringarna och ser att det har skett konfirmeringsbias. I några fall så fortsätter de att hålla fast vid sina teser, men det blir ju långt färre forskare som lyssnar på dem. I vissa fall leder kritiken till djupa skyttegravar, och svartsjukt ruvande på data. Tråkigt, men det leder i alla fall till debatt. vilket är det mest välgörande i längden.