Det korta svaret är att Craig Venter och hans team skapade ett helt syntetiskt genom och satte den i en jästcell. Det är snarare att upptäckten pekar på hur lite DNA som behövs för att skapa ramarna för en organism. Inom ramarna för denna organism får vi då ett utrymme att lägga in genetiska egenskaper för vad vi vill cellen skall göra, som att få skapa biobränsle och Prozac, sluka olja eller kemikalier i naturen, eller glöda när den känner cancertumörer.

Det är den återanvändbara plattformen som är den riktigt intressanta nyheten. Genom den återanvändbara cellformen blir det fråga om rätt kodning av DNA-sekvenser, det är lättare än att starta från noll. Då kan forskarna titta på hur naturen löst problem tidigare och härma.

Är det här vår tids Doktor Frankenstein? Nej, det är ett spännande och väntat steg framåt, inte en revolution. Riktigt bra blir det när det inte behövs en jästcell att köra det syntetiska genomet på.