- Revolutionen har inte börjat än, säger en man i 40-årsåldern.

I ett anspråkslöst hus i Aden samlas nio män och en kvinna ur den sydjemenitiska motståndsrörelsen. Det är kväll och utanför leker några flickor. De viskade till varandra och skrattade när jag gick förbi. I huset diskuteras ockupationen av Sydjemen och planen att bryta sig loss.

- När regimen i Nordjemen fallit, då bryter vi oss loss, säger mannen.

Han tittar på mig och förklarar.

- Vi är två självständiga länder. Det har vi varit sedan 1994 och det är vi oavsett om det internationella samfundet erkänner oss eller inte.

Det är i hans hem vi är. Han bjuder på både saft och te med socker och mjölk. Han vill veta vem som har makt att bestämma över hur kartor ska ritas och gränser dras.

- Det är vi själva som har rätt att bestämma huruvida vi bör ingå i ett enat Jemen, arbeta fram en federation eller förbli självständiga, säger han.

En annan tillägger.

- Lika mycket som vi respekterar revolutionen i Nordjemen och ser fram emot dess seger kallar vi på nordjemeniterna att respektera vår kamp. Vi i södern har rätt att bestämma huruvida vi vill ingå i Jemen eller forma ett självständigt Sydarabien, och vi väljer det senare, säger han.

Han säger att han kallar på omvärlden att stödja hans kamp och att fördöma ockupationen.

Dagens Jemen uppstod så sent som år 1990. Innan dess fanns två länder, ett i syd och ett i nord. Efter den brittiska kolonialmaktens uttåg 1967 blev Sydjemen arabvärldens enda kommunistiska folkrepublik. Med Sovjetunionens fall föll Sydjemens ekonomi samman i slutet av 1980-talet. Det bäddade för en sammanslagning som varit på tal sedan två decennier.

Nordjemen var en konservativ stat ledd av Ali Abdullah Saleh sedan 1978. Vid enandet blev han president för den nya förenade republiken. Presidentposten skulle enligt en överenskommelse rotera mellan nord och syd. Det skedde aldrig. I södra Jemen växte missnöjet med sammanslagningen och 1994 utbröt kort inbördeskrig när sydjemeniter sökte bryta sig loss från norra Jemen och utropade en egen republik. Sedan dess menar många sydjemeniter att de är ockuperade av Nordjemen. De menar att de i bästa fall är behandlade som andra klassens medborgare, men oftast behandlas de som tionde klassens medborgare, säger de, eller så menar de sig vara förslavade. En imperialism råder vari den konservativa kulturen från norr har tvingats på södern, enligt människorna på kvällens möte. I södern menar människorna att den frihet de en gång åtnjutit tagits ifrån dem.

- Vi är helt och hållet olika. I södern kan kvinnor arbeta. Här har kvinnor tidigare haft fler rättigheter. De har haft höga poster i statens tjänst, de har arbetat på fabrikerna. De har klätt sig hur de velat och kunnat göra som de vill. Om du kollar på lansbygden här i söder ser du att kvinnor spelar en avgörande roll i samhället än, de har rättigheter där därför att deras byar kunnat bevara kulturen, säger en man.

- Men i Aden tycks kvinnor ha det föga bättre än i Sanaa, säger jag.

- Vi är tre miljoner människor i Sydarabien. Nordjemen har fler än 20 miljoner. De är flest så de bestämmer allt.

- I Sanaa jobbar en del kvinnor. I Aden också. Men arbetsmarknaden är stängd för många också i Aden, varför?
- Kolla på männen. De har inga jobb. Och om män inte har jobb då finns det inga jobb heller för kvinnor, säger han.

Han menar att kvinnors ställning kommer förbättras avsevärt framöver. Han säger att kvinnor kommer att ges samma möjligheter att utbilda sig och arbeta som män. Kvinnor kommer bestämma över sina liv.

Demonstrationerna i Aden är delade i två läger. Dels demonstrerar separatisterna som alltså bryr sig mindre om ett regimskifte och mer om att bryta sig loss från norr. Dels demonstrerar oppositionspartiernas anhängare som vill ha ett regimskifte med en president från södern. Dock tycks oppositionspartierna ha färre anhängare idag än i slutet av våren. Då var fler beredda att ge enandet en sista chans.

Sydarabiens flagga är målad över hela Aden. Den lägger en turkos triangel till vänster och över den jemenitiska flaggan. En röd stjärna finns i triangeln.

Sedan 2007 har separatisterna organiserat sig på nytt. Den riktiga revolutionen har inte börjat än, enligt dem. Men så fort regimen faller, då börjar den verkliga kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Och den kampen tas i Sydarabien.

- I Nordjemen kommer islamisterna, stammarna och krigsherrar regera. De säger demokrati men menar något annat. De förändringar som kommer ske i Nordjemen kommer att vara till det sämre. I Sydarabien vill vi däremot ha demokrati och frihet såsom ni i väst definierar den, säger en.

Södern är en fråga som motvilligt diskuteras i Nordjemen. Så gott som alla demonstranter i norra Jemen säger att demonstranterna i södern varken kommer att bli överkörda eller vilja bryta sig loss. De förminskar, eller förnekar helt, den separatistiska rörelsen. Men, skulle det trots allt visa sig att söderns människor vill bryta sig loss så är det något som ska bekämpas militärt, säger de i norr.

- Är det underligt att vi inte litar på dem, undrar en på mötet i Aden.

För att inte utsätta några av dem som jag citerar på bloggen för risker väljer jag att inte avslöja några namn på personerna.