Snart blir nio månaders protester, till tio. Jemens framtid ser ännu mörk ut. Men det är framförallt vi utlänningar som påpekar det.

- Händelseutvecklingen i Jemen är mycket oroväckande, säger vi.

Mina jemenitiska vänner tycker synd om utlänningarna i Jemen. De första gångerna jag hörde dem säga det blev jag förvånad. Fortfarande vill jag försäkra mig om att jag hör rätt.

- Tycker du synd om mig, frågar jag.

Ja, det är synd om mig och det är synd om alla andra européer i Jemen, förklarar bland andra Najwa. Hon brukar säga att det är mycket fel att oroa sig. Det gör en liksom inget gott, påpekar hon. Och det är ju rationellt, vem törs hävda något annat?

- Ska ni bo i Jemen måste ni sluta oroa er, säger hon.

Européer är, säger Najwa, ledsna över att det går dåligt för Jemen. Det har hon synpunkter på.

- Det behövs inte att ni är ledsna, säger hon.

Najwa tycker utlänningarna ska tänka på annat än Jemen.

- Vi är jemeniter och vi tänker inte på Jemen hela tiden, säger hon.
- Nähä, det gör ni inte.
- Då skulle vi må dåligt av att leva här, säger hon.

Jag säger att jag tänker på våldet när jag ska sova. Då får jag upp bilder av en man vars huvud liksom gapade mot mig en dag, och blodet rann, det droppade inte, det rann verkligen… Då protesterar Najwa.

- Nej, du ska inte tänka på sådant. När du lägger dig ska du tänka på bra saker, säger hon.

Hon tycker jag ska tänka på sådant jag tycker om. Men jag kommer inte på några saker just då, i mörkret, förklarar jag.

Det är så väldigt mörkt om nätterna. Det finns ju ingen el, månen och stjärnorna lyser egoistiskt, bara för sig själva. I mörkret finns bara skotten och kropparna.

Najwa och jag gör en lista med saker. Jag har inte mycket att bidra med till listan. Jag skriver det hon säger, utan att göra några invändningar. Najwa tycker jag kan tänka på fina möbler, roliga resor och på vad jag vill äta dagen därpå. Hon säger att hon drömmer sig bort om kvällarna. Hon stänger av världen och låtsas att hon reser, att hon är läkare och att hon har en egen familj. I drömmen bor hon i Irak. Inte Sverige?

- Nej, jag vill bo i ett arabiskt land, säger hon.

Europa är inget för henne, påpekar hon. Och lika strängt säger Najwa åt mig att tänka på trevligheter om kvällarna.

Många människor har dött de senaste veckorna, tänk om det blir krig, frågar jag.

- Det blir krig, säger hon.
- Vad ska jag tänka på då, undrar jag.

Najwas tålamod tar aldrig slut.

- Älskade, då ska du inte tänka alls, säger hon.

Också i det tycks hon ha en poäng.