Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter fortsätter i Bahrain och Jemen. De två länderna har hamnat i skymundan då de stora tidningarna rapporterar om den Arabiska vårens protester. Mellanösternbloggen skrivs från, och fokuserar framförallt på, Jemen, men vissa avstickare görs till Bahrain. Syrien lämnas i alla fall för ett tag åt de etablerade medierna, liksom Nordafrika som ju ändå är i rampljuset. Förresten är det bara i den bredaste, och inte gängse, definitionen av Mellanöstern som Nordafrika ingår.

Ja, ja.

Resten av Mellanöstern då?

Hallå, jag är en ensam Jemenentusiast som sitter i Sanaa och bloggar sen två år. Ha rimliga förväntningar är du snäll.


I Sanaa har det åter varit skottlossning. Imorse hörde vi på nytt strider från Hasaba. Men dagens blick riktas mot Bahrain. Människorättsaktivisten Sayed Mohammed berättar om sin pappas kamp och hur den färgat hans eget liv. Han säger att folket i Bahrain är mer beslutsamma än någonsin och att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter fortsätter.

 

Hur kom du att bli en del av upproret i Bahrain?

Min pappa kämpade för demokrati redan innan jag föddes. På 1970-talet spelade han en av huvudrollerna inom Bahrains politiska opposition. Därför var han tvungen att fly med familjen till Iran i början av 80-talet. Jag föddes i exil. Under det stora upproret 1994 när folket på nytt gjorde uppror, återvände vi. Pappa fortsatte att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter och kastades i fängelse tillsammans med andra oppositionspolitiker. Han satt sex år utan rättegång. När han och kamraterna släpptes bildade de partiet Alwefaq. De är Bahrain och regionens största politiska sammanslutning.

Att min pappa ställde sig på barrikaden, med många andra, har inspirerat mig. Att han varit redo att ge så mycket har fått mig att vilja bli en del av samma kamp.

 

Bahrain har en upprorisk historia, inte sant?

Sedan 1970-talet har vi i Bahrain hört löften om förändring. Vi har återkommande protesterat mot att löftena inte infriats. År 2001 blev vårt land ett kungarike och kungen lovade oss rättvisa. Året därpå fick vi en ny konstitution men den var inget alls av vad folket ville. Vi vill ha jämlikhet. Konstitutionen gör skillnad på folk och folk. Vi blev alltså besvikna. Många gav upp hoppet om att på parlamentarisk väg kunna påverka den politiska utvecklingen i Bahrain.

Oppositionen har försökt förbättra landet både genom att bojkotta val och att ställa upp i dem. Någon förändring har inte kunna ske vare sig genom att man ställt sig utanför systemet eller kämpat inom det. Det har varit fiffel kring rösträkningen. De partier med flest röster har inte getts motsvarande politisk representation, därför att de är shiiter, inte sunniter som kungen.

Tidigare har det inte gått vägen, nu gör ni uppror på nytt. Kommer revolutionen att lyckas denna gång?

Historien upprepar sig. Vi hör gång på gång talas om tyranniska regimer som faller. I Bahrains fall är det alltså inte fråga om ifall revolutionen segrar, frågan är när Bahrain blir demokratiskt. Frågar du mig säger jag att regimen redan börjat förlora kontroll. I Bahrain har vi en annorlunda revolution. Den har pågått i drygt ett halvår. Vi demonstranter hoppas fortfarande på det bästa. Folk är mer beslutsamma än någonsin tidigare.