Igår natt sjöng en man om kärleken. Det var bröllop på gatan intill. Flera timmar sjöng han medan en annan spelade på sitt päronformade stränginstrument. Att somna var alltså svårt.

De senaste nätterna har jag sovit med öronproppar. Ljudet av skottlossning och explosioner gör att lugnet inte infinner sig och vilan uteblir. Vännen säger att jag inte är klok som stänger av hörseln nu när det är livsviktigt att veta om faran närmar sig. Som att det är ett ljud man frivilligt skulle lyssna till. Som att man inte hellre skulle höra något trevligt man nynnar för sig själv medan verkligheten utestängs. Igår lät jag dock propparna va. Vardagslivet, det är där man finner vila. Att stänga av ett bröllop vore i dagsläget destruktivt.

Den lugna natten och firandet är förbi. Idag fortsatte ytterligare väpnade strider. Idag blev slutet för ytterligare demonstranter i Sanaa.

Igår träffade jag en aktivist som sa att jag inte ska fortsätta på gatan till demonstrationen. Jag förklarade att mitt kön skyddar mig. Det krävs lust och förbjudna begär för att en kvinnas liv ska stå på spel i Jemen.

- Jag är kvinna. Prickskyttarna vid demonstrationerna skjuter ju bara män, sa jag.
- Det stämmer, intygade han.

Och idag finns två kvinnor bland de dödade vid universitetet.

Böneutropets sista vers sammanföll just med två explosioner. Raketer avfyras nu. När man hör sådana ljud får man upp hemska bilder i huvet. Man ser människor träffas och byggnader rasa över gubbar och gummor som inte kan springa snabbt nog. Man ser bara katastrofer. Och de är nära. Det är ingen som sjunger utanför.

Här diskuterar vi läget i Jemen, i Sveriges radio P1 morgon